Konstnärsparet Carl & Karin Larsson: Nyskapande & jämlika

Konstnärsparet Carl & Karin Larsson: Nyskapande & jämlika

Karin Larsson slängde korsetten före Coco Chanel och Carl lät barnen vara med i ateljén. Det berömda konstnärsparet var långt före sin tid, men det fanns också mörkare sidor.

Släkten är värst brukar det ju heta, men den kan vara bäst också. För Carl och Karin Larssons ättlingar är släkten fortfarande enormt viktig. De är drygt 200 personer i släktföreningen och varje sommar samlas åtminstone hälften av dem i Sundborn i Dalarna för att äta kräftor och ha årsmöte.

– Carl hade en tanke om att gården skulle finnas kvar. Hans barn tog ett osjälviskt beslut att frånsäga sig sitt arv och startade i stället en släktförening. Allt ska hållas intakt på gården, säger Ami Bergöö.

Hon är ingift i släkten, maka till Pontus, som i sin tur är barnbarnsbarn till Carl och Karin Larsson. Pontus mormor är Carls yngsta dotter Kersti. Nu bär han och Ami Karins flicknamn Bergöö i efternamn. För många är Carl Larsson ett med Sundborn. Men faktum är att familjen flyttade ofta. Inte ett enda av de åtta barnen är fött i Sundborn.

– De är födda på Marstrand, i Frankrike, Stockholm … Något år flyttade de fyra gånger, när Carl fick uppdrag på olika orter. Samma år som sonen Pontus föddes, 1888, fick de Lilla Hyttnäs (som är det riktiga namnet på Carl Larsson-gården) av Karins pappa, Adolf Bergöö, säger Ami. Men först 1901 gick flytten dit permanent. Karin och Carl levde ett för tiden väldigt modernt liv. De utmanade konventionerna inte minst när det gällde barnen.

– I borgerliga familjer umgicks inte föräldrarna med sina barn, utan träffades mer sporadiskt. Men Carl och Karin åt med sina barn och sysselsatte sig med dem. Det var helt unikt. De inspirerades av Ellen Key och vice versa. Carl lät barnen vara i ateljén när han målade och stördes inte av att de härjade runt benen på honom, säger Ami.

– När någon hade födelsedag överraskade familjen med att klä ut sig. Det började redan i Grez-sur-Loing, där Carl och Karin träffades, och traditionen håller i sig än i dag, när vi klär ut oss på släktkalasen, säger Ami.

Lisbeth spelar teater. Det var mycket spektakel hemma hos familjen Larsson, där alla gillade att klä ut sig.
Lisbeth spelar teater. Det var mycket spektakel hemma hos familjen Larsson, där alla gillade att klä ut sig.

Förutom förhållandet till barnen var makarna Larsson före sin tid på flera andra sätt, speciellt Karin.

– Hon ritade en gungstol som hon lät snickaren Arnbom bygga. Han tyckte den var så ful att han bar hem den till dem i skydd av mörkret. Det var funkis, trettio år före sin tid! Även kläderna är ett kapitel för sig.

– Karin slängde korsetten långt innan Coco Chanel gjorde det. Hon ändrade klädedräkten så att den skulle vara bekväm. Hon ville kunna röra sig i sina kläder, de skulle vara vackra men bekväma. Samma sak med barnens kläder, medan andra barn såg ut som små vuxna hade Karins barn kläder som det gick att leka i. Flickorna fick ett förkläde ovanpå klänningen, så att det var okej att bli smutsig, säger Ami.

För tre år sedan utkom en nyutgåva av Carl Larssons memoarer Jag. Den kom ut första gången 1931, efter både Carls och Karins död. Man hade då väntat med att publicera memoarerna, eftersom Carls frispråkighet var kontroversiell. När den väl gavs ut hade känsliga delar plockats bort.

– Han var väldigt öppen i sitt hat mot sin pappa, som sa ”jag förbannar den dag du föddes” när Carl föddes, säger Ami, som är den som har bearbetat den nya utgåvan. I memoarerna hade Carl också skrivit om de två barn han fick tillsammans med kärleken Wilhelmina medan han gick på Konstakademin. Wilhelmina dog i barnsäng. Även barnen dog tidigt.

– Carl sörjde Wilhelmina djupt, hon var livsviktig för honom. Men det var först i utgåvan från 1969 som avsnittet om henne kom med, säger Ami.

Linslöss. Lisbeth och Pontus sitter i trappen och ler förnöjt in i kameran.
Linslöss. Lisbeth och Pontus sitter i trappen och ler förnöjt in i kameran.

I arbetet med den nya utgåvan av memoarerna har Ami gett sig den på att alla ska kunna förstå texten, som är full av uttryck som få förstår i dag. Eller ens då när det begav sig … Ami nämner ordet ecorelle.

– Jag pratade med massor av konstexperter, men ingen förstod vad det var, tills någon undrade om det verkligen var rätt stavning – kunde det vara écorché? Ami gick till originalmanuset – och visst, det stod écorché, som betyder flådd.

– Då hade det stått fel i alla tidigare utgåvor och ingen hade reflekterat över att det är ett ord som inte finns, säger Ami. Även begrepp som ”Jannekostym” får nu sin förklaring.

– Carl skriver ”Jag sätter på mig Jannekostymen”. Det tog mig flera veckor att få reda på vad det betydde. Till sist fick jag veta att Grill-Janne var ett skällsord för unga snobbar med en speciell modestil på den tiden, säger Ami.

Så där fortsätter det. Carl kunde många språk – latin, franska, tyska engelska, italienska och danska – och strösslade sin text med lånade ord. Ibland översätter han uttryck direkt till svenska, som blir obegripligt för de flesta. Ami reder ut och förklarar. På det viset blir memoarerna även en tidsskildring för livet då kring förra sekelskiftet.

– Jag säger att jag har skaffat mig en älskare, men han är tyvärr död sedan hundra år! säger Ami och skrattar.

– Det har varit oerhört fascinerande, men ibland blir jag trött på Carl. Hans kvinnosyn var inte så rolig alla gånger. Han var tydlig med att kvinnor inte skulle bli konstnärer; samtidigt var han kluven eftersom han hela tiden behövde både Karins kunnande och hennes åsikter. Han signerade inte en tavla innan Karin hade sagt att den var klar, säger hon och fortsätter:

– Jag tror att Carl Larsson var före sin tid, men samtidigt så präglad av sin samtid och samhället. Och det samhället var inte gjort för kvinnliga konstnärer som dessutom hade familj och barn.

Carl Larsson har målat av ett okänt barn. Esbjörn iförd sin fina blå mössa. Alla barnen firar juldagsmorgon. Pontus leker på golvet.
Carl Larsson har målat av ett okänt barn. Esbjörn iförd sin fina blå mössa. Alla barnen firar juldagsmorgon. Pontus leker på golvet.

Ett av Carl Larssons många brev till Karin.

Ett av Carl Larssons många brev till Karin.

Citat ur Carls självbiografi

”Jag anmälde mig till att bli trumslagare och gick med de andra pojkarna ut till en liten lund nära militärbegravningsplatserna, där ingen stördes av det evinnerliga trummandet. Allt leddes av en musikkorpral Bruse, som lärde oss att slå ”virvel, till handräckning”, ”korum”, ”revelj” och andra signaler. När jag var på god väg som trumslagarpojke-aspirant måste för ordningens skull målsmans tillstånd erhållas, varför Bruse klev upp i föräldrahemmet och inställsamt sa att ”pojken hade sinne för harmonier”. O, vad väl jag minns de orden! Men si far min, som inte hade det, blev ursinnig och tog det väl som ett slags utpressning. Det blev häftiga ord, det blev mera: snart hörde man de båda männen under oharmoniska läten ramla och skramla nerför de två trapporna. På så sätt kunde jag inte bli gardeshoboist och uppriktigt sagt är jag min far tacksam för det, även om han ju hade kunnat ge besked på ett mindre bråkigt sätt.”
Ur Jag av Carl Larsson.

Barnvänligt. Att barnen Lisbeth, Brita, Kersti och Esbjörn sprang omkring i ateljén var en vanlig syn.
Barnvänligt. Att barnen Lisbeth, Brita, Kersti och Esbjörn sprang omkring i ateljén var en vanlig syn.

Fick 8 barn på 17 år

Suzanne, född 1884. Ulf, född 1887. Pontus, född 1888. Lisbeth, född 1891. Brita, född 1893. Mats, född 1894. Kersti, född 1896. Esbjörn, född 1900.