Konfektionjättens uppgång och fall: Algot Johansson klädde svenska folket

Konfektionjättens uppgång och fall: Algot Johansson klädde svenska folket

På 1900-talet försåg Algot Johansson hela Sverige med kläder. Ett tag var Algots Skandinaviens största konfektions­fabrik, men konkursen var snart ett faktum. Hur kunde ett så stort företag gå upp i rök?

Historien om Algots är fascinerande och mångbottnad. Vad som från början var ett anspråkslöst hemsömnadsföretag blev med tiden landets största, och den rekordartade expansionen var en briljant uppvisning i hur kapitalismen kan belöna den arbetsvillige. Men det är också en sedelärande historia som visar på risken av alltför stor och illa hanterad chefsmakt. Den synliggör behovet av flexibilitet, anpassning efter tidsandan och förståelse för när det är dags att bromsa. Och det är en sorglig berättelse om hur pengar kan slita sönder familjer och vända vänner till fiender. Det är historien om Algots, och i mitten står givetvis Algot Johansson själv – mannen som klädde svenska folket! Den blivande konfektionskungen föddes under knappa förhållanden i Roasjö söder om Borås 1886. Visserligen var föräldrarna bönder och inte torpare som de andra i byn, men nästan lika fattigt och eländigt hade de det likväl. Några särskilda affärstalanger märktes inte av i Algots barndom, utan som med många andra framgångsrika personer visade sig talangerna först i tonåren. Efter de sex åren i folkskola ville föräldrarna att han skulle bli skräddare, men Algot hade egna planer. Han började knalla runt trakten med bygdens storknalle Emil Andersson och lärde sig konsten att sälja av denne. Snart såg sig Algot mogen att starta eget. Startkapitalet var 3 kronor och 50 öre, samt 40 kronor i varor på kredit av Emil.

omänskligt. Sömmerskorna slet vid det löpandet bandet och ibland blev tempot så hårt att många svimmade.
Omänskligt. Sömmerskorna slet vid det löpandet bandet och ibland blev tempot så hårt att många svimmade.

Det gick fort för Algot Johansson att etablera sig i Sjuhäradsbygden, och snart köpte han direkt av grossisten istället för av Emil Andersson. Barndomshemmet fungerade som verksamhetens bas, och när familjen flyttade till Borås 1905 följde Algot med. Han bodde fortfarande “hemma” när han två år senare gifte sig med Hildur Johansson, och med henne skaffade han så småningom eget bo i knallestaden. Företaget var vid den här tiden en ren familjeangelägenhet. Så skulle det förvisso alltid mer eller mindre vara, men det skulle dröja innan Algot valde att anställa utifrån. Istället var det hustrun Hildur och modern Augusta som skötte sömnaden, främst arbetskläder i form av blåblusar och byxor, medan Algot sålde medelst dörrknackning. Priserna var låga och kvaliteten god. Affärerna gick såpass bra att Algot 1913 blev grosshandlare istället för knalle. Nästan samtidigt blev han också fabrikör. Anledningen var att familjens produktion inte täckte efterfrågan, så Algot startade en fabriksverksamhet på Lilla Brännerigatan i Borås centrum med ett tjugotal kvinnor anställda. Parallellt med det drev han en hemsömnadsverksamhet, och det var mycket på grund av denna klassiska Sjuhäradbygdssyssla som Algots företag kunde expandera, även under de oroliga krigsåren, då de flesta företag hade svårt att hanka sig fram. Omkring 1920 bestod Algot Johanssons företag av trettio anställda, och till detta kom cirka 1 500 sömmerskor som satt hemma och sydde.

Expansionen fortsatte under det glada 1920-talet. Nu var Algots ett etablerat begrepp i Borås, och företaget sysselsatte mängder av människor. På lördagarna kom hundratals bönder från omgivningen med färdigsydda kläder som de lämnade hos Algot för att sedan gå därifrån med nytt tyg. Samtidigt fortsatte han med grossistverksamheten och var bland annat en av Sveriges Förenade Trikåfabrikers största kunder. Att ligga på latsidan låg absolut inte för Algot Johansson. Förutom att vara företagets chef arbetade han även som resande och försäljare. Då han krävde samma arbetstakt av sina anställda skar det sig ofta mellan Algot och hans personal, något som skulle bli ett återkommande tema genom hela företagets historia.

o vad en liten gumma kan gno . En av Algots sömmerskor syr på ett plagg. Bilden tagen i mitten av 40-talet då efterfrågan på kläder växte.
O vad en liten gumma kan gno . En av Algots sömmerskor syr på ett plagg. Bilden tagen i mitten av 40-talet då efterfrågan på kläder växte.

1932 infördes det som kom att bli något av Algots signum: löpande-band-systemet. Principen hade gjorts berömd av Henry Ford på dennes T-Ford-fabrik, och med den lyckades amerikanen massproducera bilar till ett lågt pris. Denna industrialismens kärnprincip infördes på Algots av en tysk vid namn Albert Sonntag. Sonntag var en person som kom att spela stor roll för företagets utveckling och framgång. Han var också nazist, vilket skulle bli ett bekymmer med tiden. Men för Algot Johansson spelade det ingen roll, så länge Sonntag lyckades med konststycket att öka produktionen utan att tvingas anställa fler. Löpande bandet var på gott och ont. Gott var att Algots kom att nå stora framgångar de närmaste trettio åren med hjälp av detta arbetssätt. Ont var att det kvävde all individualitet och förvandlade sömmerskorna till kugghjul i ordets värsta bemärkelse. Det löpande bandet bestämde arbetstempot, och då tempot var högt ledde det ofta till svimningar hos personalen. Avskedanden var vanliga, men ny arbetskraft fanns alltid att tillgå under depressionens 1930-tal, och personalstyrkan fördubblades 1930–1933. Sonntags nazism märktes inte av i hans yrkesroll, men många i Borås såg inte med blida ögon på “tysken”. När han 1942 blev hemkallad drogs en lättnadens suck i tron att man sett det sista av honom. Men efter kriget ville Algot Johansson fortsätta samarbetet. Under en tid befann sig Sonntag också på svensk mark, innan facket slutligen satte stopp för det.

Den som skötte arbetet med att få tillbaka Sonntag var Algots näst äldste son, Göte. Att han lyckades med den herkuliska uppgiften att få inresetillstånd för en aktiv nazist så tidigt efter kriget säger en del om hans viljestyrka. Tillsammans med de andra sönerna slussades han in i företaget under 1930-talet, men det stod snart klart att det var Göte, som var den ende av dem som tog studenten, som var arvtagaren. Han hade ett gott huvud och en arbetsvilja som inte låg långt efter faderns, något som säkert bidrog till att han var Algots favorit bland sönerna. De övriga bröderna, Åke, Elis och Arne, ansåg Algot inte höll måttet. Det var Göte som var den framgångsrike i det han företog sig. Men bröderna kom ändå att påverka företagets utveckling. 1936 blev Algots aktiebolag, och alla bröderna delägare, vilket skulle bli betydelsefullt när tekokrisen drabbade Algots på 1970-talet. Som med så många företag i västvärlden kom den verkliga expansionen efter andra världskriget. Den köprusch som uppstod med freden hade förutsetts av Algot Johansson, som hade gott om produkter på lager. Och företaget växte: från 440 anställda 1944 till över 1 000 anställda åtta år senare. En av nyckelpersonerna bakom utvecklingen var fabrikschefen Ernst Hernqvist, som övertagit Sonntags roll. Med nästan tysk effektivitet upprätthöll han Sonntags standard och kunde därför förse landet med kläder. Även om Algots fortfarande tillverkade arbets- och skyddskläder kom fokus alltmer att ligga på sport- och fritidskläder. I och med att befolkningen numera hade både fritid och semester behövdes klädsel därtill, och Algots levererade. Med massiva reklamkampanjer i veckopressen i form av kolorerade affischer pepprade med ord som “käck”, “flott” och “rejält” sålde Algots fritidskläder i mängder. Också barnkollektionerna med fantasifulla namn som Stoj och Stass, Billy Boy och Kitty Kid, blev storsäljare.

Algot Johansson , 1886-1977 , svensk företagare och grundare av konfektionsföretaget Algots som var marknadsledande i Europa för tillverkning av arbetskläder, sportkläder, skjortor mm. Säg Algots det räcker, blev en reklamslogan som svenskar kunde utantill. Här en färggrann tidningsannons för företagets blazer och byxor för ungdomar. 1954

Algots största bekymmer vid den här tiden var egentligen lyxproblem: råvarubrist och arbetskraftsbrist. Det första tillgodosågs av Algot Johanssons breda kontaktnät, vilket gjorde att det alltid fanns material att arbeta med. Det andra löstes med hjälp av arbetskraftsinvandring. Löpande bandets industriella brutalitet parat med Hernqvists och Algot Johanssons benägenhet att avskeda godtyckligt hade gjort att Algots fått dåligt rykte som arbetsgivare. En utifrån kommande arbetskraft var däremot inte lika angelägen att varken säga upp sig eller stöta sig med arbetsgivaren så pass att avsked följde. Den första vågen av arbetskraftsinvandrare bestod av estländare och sudettyskar, följt av en stor ström finländare och jugoslaver på 1950- och 1960-talet. Bostadsbristen gjorde att Algots själva byggde bostäder åt dem. Vid ett tillfälle bestod Algots arbetskraft av 70 procent invandrare som utgjordes av ett tjugotal nationaliteter. Efter idogt arbete av Göte introducerades Algots på börsen 1964. Han hade blivit VD 1957, men Algot var fortfarande styrelsens ordförande, och inget stort beslut togs utan att Algot haft något att säga till om. Det ledde ibland till konflikter mellan far och son, varav den äldste oftast gick segrande ur striden. Men börsintroduktionen var de helt överens om, och det blev genast en stor efterfrågan på Algots-aktier, vilket fick kursen att rusa uppåt. Stärkta av framgångarna beslöt Göte att satsa på världsmarknaden. Här var far och son däremot oense, men Göte lyckades slutligen köra över sin far. 1966 öppnades fabrik i Portugal, året efter i Finland. Som chefer i Portugal och Finland tillsatte Göte Johansson sina söner, utan att ta upp det i styrelsen, vilket inte var populärt hos de övriga i familjen Johansson. Den familjekonflikt som funnits i bakvattnet sedan 1930-talet, då Göte favoriserades av Algot, slog nu ut i full, tragisk blom.

Än djupare blev konflikten när Algots slutligen drabbades av rådande tekokris. Konkurrerande låglönefabriker i Asien, höga skatter och liberal handelspolitik hade gjort att Sverige fått allt svårare att upprätthålla sin inhemska textilindustri. Med hjälp av rationaliseringar och låglönefabrikerna i Portugal och Finland hade Algots ändå lyckats hålla sig undan krisen. Ännu i början av 1970-talet såg det bra ut. I en tid då alla svenska konfektionsfabriker skar ner kunde Algots fortsätta att expandera. I den dittills största satsningen på ett privat företag sköt staten till 70 miljoner till tre Algotsfabriker i Norrland – belägna i Skellefteå, Lycksele och Norsjö. Med valet 1973 i faggorna såg regeringen det som positiv reklam att kunna utlova 1 000 nya jobb i landets norra delar.

algots

När lönekostnaderna ökade med 50 procent mellan 1974 och 1976 hamnade Algots i ekonomisk kris. Detta spädde på familjefejden. Under goda tider kunde man acceptera Göte och Algots styre, men när det började krisa blev situationen en annan. Strider uppstod mellan Algot, Göte och Götes barn på ena sidan, och Algots övriga söner på den andra. Alla ville ha sin bit av den kaka som nu blev allt mindre. Från 1974 till 1975 sjönk försäljningen med 30 miljoner, och slutade sedan aldrig att sjunka. Man tvingades varsla, och trots försök att rekonstruera företaget gick det inte, utan 1977 försattes Algots i konkurs. Det var första gången sedan 1930-talet som ett börsnoterat företag tvingats till det. Några av anledningarna till att det gick som det gick med Algots har nämnts ovan. Tilläggas kan att Algots hela tiden drevs utifrån två individers huvuden. Algot själv hade under sin tid som VD vakat över alla nivåer och kollat av försäljningen varje dag. Sonen Göte övertog pappa Algots roll, och inget beslut av vikt fick tas utan att Göte hade godkänt det. Men till styrelsen kom sällan några förslag, utan det mesta gick genom Algot och Göte, och de dominerade de få styrelsesammanträden som ändå hölls varje år. Historien om Algots hade kunnat sluta helt annorlunda. Om saker och ting skötts med större ödmjukhet, om tempot varit lägre och beslutsfattandet mer decentraliserat, hade Algots kanske blivit ett bestående och världsberömt företag. Viljan fanns där, ambitionen fanns där och kunskapen fanns där. Men istället för att bli ett H&M blev Algots snarare en instruktion i hur man inte bör driva företag.

algots (1)

Algot var en mycket driftig man
Namn: John Algot Johansson.
Född: I Roasjö församling 18 juni 1886.
Död: 12 juli 1976 i Borås.
Familj: Gifte sig 1907 med Hildur Johansson och fick sönerna Åke 1908, Göte 1911, Elis 1913, Arne 1915 och Alf Olle 1918 (död samma år).
Känd för: Grundade företaget Algots 1907 som blev ett ledande textilföretag i Europa.