Kärlek i kalla krigets skugga: Hans Christian flög hem sin Isolde över järnridån

Kärlek i kalla krigets skugga: Hans Christian flög hem sin Isolde över järnridån

1966 hade Berlinmuren kastat sin skugga över världen och järnridån mellan öst och väst bevakades skoningslöst. Ändå lyckades svensken Hans Christian Cars flyga sin östtyska fästmö Isolde till friheten i väst.

Lyckligt återförenade i Stockholm efter Isoldes förhör i det västtyska flyktinglägret. Först hemlighöll paret för de västtyska myndigheterna Cars roll, vilket gjorde dem misstänksamma. De fruktade att Isolde kunde vara en östtysk spion.

Det var en tidig augustimorgon 1966 på en flygplats i Wien. Inuti en Cessna satt den 27-årige studenten Hans Christian Cars och betraktade förtvivlat regnet som vräkte ned. Han hade uppgett att han skulle flyga till den öster­rikiska staden Salzburg men i ruskvädret fick inga plan lyfta. Han tittade oroligt på klockan. På andra sidan gränsen i Tjeckoslovakien väntade den kvinna han förälskat sig i, Isolde Giese. Han hade lovat att komma senast klockan åtta. Strax före hade vädret blivit bättre och han bad om ett nytt starttillstånd men fick avslag, vädret i Salzburg var fortfarande alltför dåligt. Vilda tankar flög runt i hans huvud. Skulle han flyga iväg i alla fall? Men tänk om han inte lyckades få med sig Isolde? Då skulle han få flygförbud i Österrike under en lång tid framöver. Så fick han en idé, han bad att få flyga till flygplatsen Aspern som också låg i Wien. Flygledaren begrep inte varför någon ville flyga runt i Wien i detta väder men gav sitt tillstånd. Hans Christian rusade ut till Cessnan och straxföre åtta rullade han ut från startbanan. Någon tid för att konsultera flygkartan fanns inte, han fick förlita sig på landmärken på vägen mot den tjeckoslovakiska gränsen. När han började närma sig sänkte han planet till 15 meters höjd för att inte upptäckas av gränsbevakningen. Så nära marken måste han noggrant hålla utkik efter telefon- eller kraftledningar. Hans Christian såg två tjeckoslovakiska vakttorn framför sig, det ena låg i hans flygriktning, det andra ett par hundra meter åt höger. När han flög mellan tornen hamnade han så nära att han kunde se vakternas häpna ansikten och upprörda gester när han flög förbi i jämnhöjd med dem.

På kartan är de båda flyktvägarna för det första och andra flyktförsöket inritade.

Hans och Isolde hade stämt möte på ett fält nära en kyrka. Snart kunde han se kyrktornet och förberedde sig på att landa medan han spanade efter Isoldes röda schalett. Förtvivlad flög han runt ett varv för att upptäcka henne. Men Isolde var och förblev borta. Han hade kommit för sent, det var bara att flyga tillbaka. Han chansade på att de tjeckiska gränsvakterna skulle tro att han flugit in av misstag och beslöt att flyga tillbaka samma väg som han kommit. Kärlekssagan hade börjat på ett tåg i Östtyskland drygt ett år tidigare. På jakt efter en sittplats kom han fram till en kupé och vid fönstret satt en ung kvinna, vacker som en filmstjärna. Hans Christian frågade försynt om han kunde slå sig ned och Isolde välkomnade honom. Hon berättade att hon läste till läkare och de två fann snabbt varandra. Hans Christian förstod att Isolde ogillade den östtyska regimen även om hon inte vågade säga det öppet. När det var dags att stiga av kände de båda att de ville ses igen. Senare reste han som turist till Östtyskland och träffade Isolde i hemlighet. De insåg att de ville tillbringa livet tillsammans men hur skulle det gå till? Gränskontrollerna skärptes hela tiden. Efter att ha förkastat möjligheten att ta sig över järnridån tog han ett djärvt beslut.

Inför en häpen Isolde sa han att skulle lära sig flyga och plocka upp henne bakom järnridån. Trots farorna hade planen den fördelen, att ingen hade prövat något liknande förut. Att försöka ta sig över den extremt välbevakade gränsen mellan Öst- och Västtyskland vågade sig paret inte på. Istället skulle de pröva längre söderut vid en skogig och kuperad del av den tjeckoslovakiska gränsen. Där borde han hinna fram nära gränsen utan att upptäckas. Sommaren 1966 bilade Hans Christian in i Tjeckoslovakien som turist för att hitta ett lämpligt fält. Nära Bratislava fann han en långsmal äng med hård och slät mark. Där fanns också ett lummigt buskage för Isolde att gömma sig i medan hon väntade på att bli upplockad. Han skickade ett kodat telegram till Isolde om att det var dags att resa till Tjeckoslovakien och körde henne till fältet. Där skulle hon bli kvar ända till klockan åtta på morgonen med en röd schalett att signalera till honom från marken.

Lyckligt gifta. Isolde och Hans Christian har just gift sig och ska strax ge sig av på en bröllopsresa.

Det blev en rädslans natt för Isolde. I det kompakta mörkret lät alla ljud hotfulla, hällregnet öste ned och blixtar lyste upp himlen. När gryningen äntligen kom hörde Isolde skottlossning vid gränsen. Var det Hans Christians plan som blev nedskjutet? Det blev allt ljusare utan att någon Cessna dök upp och till sist när klockan var kvart i åtta vågade hon inte stanna kvar på fältet längre. Isolde tog in på ett vandrarhem i närheten. Där sjönk hon utmattad ihop på sängen. Det var en djupt nedstämd Hans Christian som satt i sportplanet på Asperns flygplats. Skulle han få en andra chans? När skulle nyheten om gränskränkningen upptäckas? Han måste ta sig in i Tjeckoslovakien igen för att träffa Isolde men hans visum var förbrukat. Men Hans Christian fick ett nytt visum vid gränsen och han hittade Isolde på vandrarhemmet. Efter en natt tillsammans körde paret mot nordväst för att hitta ett annat lämpligt flyktfält. De fann en stor nyskördad åker nära en sjö och en talldunge. Här var vakterna vid gränstornen för långt borta för att kunna se planet landa, men samtidigt låg platsen inte så långt in i landet att det tjeckoslovakiska jaktflyget skulle hinna ingripa.

Paret tog farväl ännu en gång och utrustad med en flaska myggolja och Strindbergs Röda rummet satte sig Isolde tillrätta i gräset för att invänta nästa morgon. Men även denna gång höll planerna på att spricka. När Hans Christian återvänt till Österrike fick han veta att ett nytt oväder var på väg och att det var omöjligt att flyga nästa morgon. På stående fot beslöt han sig för att ge sig av redan samma kväll. Hans Christian fick tillåtelse att ta en flygtur över Wien och 20 minuter innan mörkrets inbrott flög han åter ut mot järnridån. Med solen i ryggen försökte han osedd flyga mellan två vakttorn när plötsligt ett tredje tornade upp sig mitt framför näsan på honom. Hans Christian drog blixtsnabbt till sig ratten och lyckades med minsta möjliga marginal undgå att krascha in i tornet. Han hann se det skräckslagna ansiktet på vakten som rusade ut ur kuren, några sekunder senare låg tornet långt bakom Cessnan. Det var nära att han tappade orienteringen och missade mötesplatsen. Han spanade förgäves efter Isolde vid tre olika sjöar innan han vid den fjärde såg en talldunge och en röd schalett. Strax före fältets slut fick han stopp på planet.

Isolde sprang snabbt fram och hoppade upp i planet. Under tiden hade ett par bilar stannat vid vägkanten för att iaktta flykten. Utan att ens ta sig tid att hälsa på Isolde så flög planet allt högre  upp i luften. Oroligt lyssnade paret efter gevärsskott från marken. När de nått 1 000 meters höjd var de utom skotthåll men kunde istället upptäckas av den militära radarbevakningen. Med släckta lanternor tog Hans  Christian ut kursen mot Wien. Paret spanade oroligt efter ljus från annalkande flygplan. Lättnaden var obeskrivlig när de av ljusen nerifrån marken så småningom förstod att de kommit in i Österrike och planet landade utan svårighet på Asperns flygplats. Ett år senare vigdes Hans Christian Cars och Isolde Giese i Sverige. De är fortfarande lyckligt gifta.
Läs mer: Flykten över järnridån av Hans Christian Cars. Kalla Kulor Förlag 2014.