Karin Boye – skaldinna med blick för livet

Karin Boye – skaldinna med blick för livet

Få är de poeter vilkas diktning läses på dop såväl som på begravningar. En sådan är Karin Boye, som gick bort alldeles för tidigt. Hon hann skriva in sig i den svenska litteratur­historien och uppskattas än i dag av alla åldrar. 

Det är den 3 juli 1994. Fotbolls-VM i USA. Efter ett disciplinerat kvalspel har det svenska landslaget nått fram till åttondelsfinal mot Saudiarabien. Förbundskapten Tommy Svensson och hans assistent Tord Grip är oroade över att spelarna är nöjda med resultatet. Under EM på hemmaplan 1992 tyckte de sig känna en mättnad hos spelarna efter det att laget nått semifinal. För att undvika samma situation nu läser han en dikt för spelarna, Karin Boyes I rörelse, ur samlingen Härdarna (1922).

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Målningen är gjord 1937 av Arne Cassel.
Målningen är gjord 1937 av Arne Cassel.

Sverige vinner matchen med 3–1, efter bland annat ett klassiskt mål av Kenneth Andersson. Hur mycket av förtjänsten som kan tilldelas Karin Boye är svårt att säga. Det säger ändå något om hur välkänd hon är och vilken suggesterande kraft hennes dikter besitter. Karin Maria Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg. Pappa Fritz var civilingenjör med tyska rötter; Karins farfar var den preussiske konsuln Eduard Boye, som med tiden blivit svensk medborgare. Mamma hette Signe Liljestrand och hade rötterna i Småland, ett arv som Karin själv satte större värde på än det tyska. Föräldrarna hade träffats på försäkringsbolaget Svea, som Eduard Boye vid tillfället var direktör för. Trots en åldersskillnad på 18 år fattade de tycke för varandra och gifte sig 1899. Året efter kom Karin och bröderna Ulf och Sven följde.

Karin med pappa Carl Fredrik, mamma Signe samt bröderna Sven och Ulf 1910.
Karin med pappa Carl Fredrik, mamma Signe samt bröderna Sven och Ulf 1910.

Uppväxten var klassiskt borgerlig. Familjen hade gott om pengar och Karin växte upp i en stor sjurumsvåning mitt i centrala Göteborg med tre jungfrur till sitt förfogande. På somrarna hyrde de sommarställen på Västkusten. Föräldrarna var politiskt intresserade, Fritz var liberal och humanist och Signe något av en kvinnorättskämpe. Båda läste mycket och det smittade givetvis av sig på Karin.

Samtidigt fanns det bekymmer bakom fasaden som för alltid skulle sätta spår hos Karin. Fritz hade problem med nerverna och hade periodvis varit inlagd. Han gick i förtidspension på grund av nervklenhet 1909 men återupptog arbetet senare. Mamma Signe hade efter sonen Ulfs födsel uppmanats av läkarna att dricka porter för att stärka sig. Portern var vid denna tid mycket stark och det hela utvecklades till ett missbruk. Någon egentlig fysisk kontakt förekom inte mellan föräldrar och barn, helt i enlighet med dåtidens ideal. När Karin vid ett tillfälle spontant kysste sin far på kinden skämdes hon omedelbart över det. Mor och dotter rörde sällan vid varandra. Det är inte svårt att föreställa sig att avsaknaden av fysisk ömhet präglade den redan tidigt känsliga Karin och som barn var hon också mycket allvarlig.

Karin Boye klädd som Lucia.
Karin Boye klädd som Lucia.

1907 började Karin Boye i Matilda Halls skola för flickor. Eftersom hon kunde läsa sedan länge låg hon långt före sina klasskamrater och hennes språkbegåvning syntes tydligt i det att hon gärna svarade på frågor på rim. Två år senare flyttade familjen till Stockholm, där familjen hyrde olika lägenheter i Vasastan. Först 1915 rotade de sig ordentligt, i den nybyggda Villa Björkebo i Huddinge. I samma veva visade sig de första tecknen på att Karins psykiska tillstånd var svagt. Hon hade anlag för att bli deprimerad, något som skulle följa henne livet igenom. Mamma Signe menade att dottern ”bar på en mental svaghet” som gjorde henne ”ömtåligare och mer hjälplös än många andra”. Samtidigt var moderns missbruk en ständig källa till ångest för Karin.  Karin försökte förmå sin mor att sluta dricka men utan att lyckas.

Flytten till Huddinge förde dock det positiva med sig att Karin fick ett eget rum där hon kunde vara i fred. Här kunde hon sitta ostört och skriva och tänka eller bara vara ensam, något hon hade ett stort behov av efter tiden i lägenhet med den övriga familjen tätt inpå. Det var här, i vindskammaren på Villa Björkebo, som hon åstadkom sina första, egenhändigt inbundna diktsamlingar. Förutom dikterna målade och tecknade hon samt skrev dramer. Det var också här som hennes religiösa grubblerier fick utlopp, något som ledde till att hon ”provade på” både buddismen och kristendomen.

Det var när Karin deltog i ett kristet studentmöte som hon träffade vad som skulle komma att bli hennes livs stora kärlek, teologen Anita Nathorst. Den sex år äldre Nathorst hade dessvärre enbart vänskapskänslor gentemot Karin. Det kom att bli något av ett tema i Karin Boyes liv: när hon hittat en person som stod henne nära fanns det alltid någon som stod denne närmare. Det var något hon ofta funderade över och hon uttryckte det kanske bäst i form av en rad i ett brev till en älskare: ”Jag undrar mycket vad det är hos somliga människor som gör att de blir öden för sina medmänniskor.”

En av våra stora. Karin Boye med pagefrisyr på 1930-talet. Med sitt absoluta gehör för språket har hon för alltid skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien.
En av våra stora. Karin Boye med pagefrisyr på 1930-talet. Med sitt absoluta gehör för språket har hon för alltid skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien.

Den första diktsamlingen kom 1922 och hette Moln. Den blev väl mottagen och ansågs influerad av Vilhelm Ekelund. Med den gjorde hon sig ett namn i Uppsala där hon för tillfället studerade språk och historia. Det var också i Uppsala som hon kom att bli politisk aktiv, främst genom sitt engagemang i tidningen Clarté. Visserligen inte lika uttalat socialistisk vid den tiden som senare hade den ändå en tydlig slagsida åt vänster. I Clarté publicerade hon några av sina mest kända verk, bland annat den ovan nämnda I rörelse. Det var även här hon träffade författaren Leif Björk, som hon kom att gifta sig med. Äktenskapet blev kort och tycks inte ha varit särskilt allvarligt menat men Karin Boye sade ändå i efterhand att det var en lycklig tid i hennes liv. 1928 reste hon med Clarté till Sovjetunionen, vilket var en besvikelse, eftersom resenärerna hölls i strama tyglar. Senare skulle hon minnas resan när hon skrev framtidsdystopin Kallocain. Trots återkommande depressioner fortsatte hon att skriva flitigt. 1924 kom nästa diktsamling, Gömda Land, där bland annat den kända Sköldmön återfinns:

Jag drömde om svärd i natt.
Jag drömde om strid i natt.
Jag drömde jag stred vid din sida
rustad och stark, i natt.

Karin Boye blev allt mer accepterad i svenskt litteraturliv och 1931 blev hon invald i Samfundet De Nio, där hon delade bord med storheter som Elin Wägner och Marika Stiernstedt. Samma år startade hon med vänner en ny litterär tidskrift vid namn Spektrum. Tidningen blev en – med litterära tidskrifters mått mätt – smärre succé, kanske till viss del beroende på Boyes översättning av TS Eliots The Waste Land som publicerades där. En av redaktionsmedlemmarna var den gifte Josef Riwkin, som hon förälskade sig i, men även denna affär rann ut i sanden. I början av 1932 reste Karin till Berlin, där hon också gick i psykoanalys.

Utkast. Karin Boyes manuskript till dikten Lättja ur De sju dödssynderna.
Utkast. Karin Boyes manuskript till dikten Lättja ur De sju dödssynderna.

I Berlin öppnade sig en ny värld för Karin Boye. Här kunde hon vara anonym och här fanns det klubbar för lesbiska att mötas på. Det var utanför en sådan hon träffade sin blivande livskamrat, den då 19-åriga Margot Hanel. Visserligen tog förhållandet slut när Karin flyttade hem till Sverige – hon inledde då ett förhållande med Gunnar Ekelöfs fru Gunnel Bergström – men 1933 återupptogs relationen. Då hjälpte Karin Margot till Sverige – då Margot var judinna på moderns sida hade det börjat brännas under fötterna på henne i och med Hitlers maktövertagande. Från och med nu levde Karin och Margot tillsammans, även om det inte var så öppet.

På det yrkesmässiga planet var 1930-talet en period av prosaskrivande för Karin Boye. 1931 kom romanen Astarte, som vann andra pris i en nordisk romanpristävling. Sedan följde tre romaner i snabb takt: Merit vaknar (1933), Kris (1934) och För lite (1936). Särskilt Kris har blivit en modern klassiker. Denna starkt självbiografiska roman baseras på upplevelser författarinnan hade på Folkskoleseminariet 1920–1921. Den är också en feministisk klassiker, i det att den behandlar kvinnlig bisexualitet på ett tämligen öppet vis. Liknande teman finns även i diktsamlingen För trädets skull (1936). Här finns klassiker som Mogen som en frukt och Ja visst gör det ont.

Eftersom de nu var två i hushållet Boye blev det dyrt att leva och 1936 tog Karin tjänst på internatskolan Viggbyholm. Att bli lärarinna var en gammal längtan hos Karin och hon trivdes med yrket och sörjde när hon tvingades sluta två år senare på grund av akut neuralgi – svåra armsmärtor. Viss ekonomisk lättnad blev det 1940, då romanen Kallocain släpptes. Den blev en stor framgång och gav henne även ett stipendium på 2 000 kronor. Vid det här laget hade Karin återupptagit kontakten med sin gamla vän Anita Nathorst, som vid tidpunkten var bosatt i Alingsås och döende i cancer. Allt oftare reste Karin dit och vakade över och skötte om sin stora kärlek.

Det var också i Alingsås som Karin Boye påträffades död, i april 1941. Vad som föranledde att hon tog sitt liv har det spekulerats mycket i, men givet hennes återkommande depressioner och vetskapen om att väninnan Anita Nathorst var döende var det inte helt oväntat för de närmaste. Den 23 april gav hon sig ut i Alingsåsskogen med en flaska vichyvatten och en stor dos sömnmedel. Hon hittades vid en sten den 27 april, hopkrupen i fosterställning. Den som hittade henne, en lantbrukare från trakten, sade att det såg ut som att hon sov.

Trots att det var över sjuttio år sedan läses Karin Boye fortfarande flitigt. Inom litteraturvetenskapen utkommer ständigt nya böcker om hennes diktning och hennes liv är undersökt ur alla möjliga vinklar i otaliga biografier. Många är de som velat göra henne till sin, som menar att hon i första hand bör ses som en symbol för en viss livsåskådning, läggning eller politisk ståndpunkt. Men Karin Boyes stora geni ligger i hennes universalitet. Det är den som gör att hon uppskattas av såväl tonåriga flickor som äldre gentlemen, som får henne att förekomma i både studentspex och svenska herrlandslagets uppladdning inför avgörande matcher. Det är det som gör att hon, trots ett kort och stundtals tragiskt liv, kommer att överleva oss alla.

Margot Hanel.
Margot Hanel.

Tog sitt liv då hon stod på topp

Namn: Karin Maria Boye.
Född: Den 26 oktober 1900 i Göteborg.
Död: Den 24 april 1941 i Alingsås genom självmord.
Familj: Gift med Leif Björk 1929–1935. Levde ihop med Margot Hanel 1934–1941.
Yrke: Författare.
Känd för:Ja, visst gör det ont när knoppar brister”, Kris, Kallocain och I rörelse.