Julklappsseder under 300 år

Julklappsseder under 300 år

I gamla tider klappade man hårt på dörren och slängde in en gåva. Antingen för att retas eller för att få den man älskar. Oftast var hela byn involverad och tjusningen låg i att det var en anonym givare.

Från 1954 finns ett brev bevarat, skrivet av en äldre lantbrukare i Ålems socken i Småland. Han berättar om barndomens julklappar: ”O ljufva barndomstid, om miljoner man finge nu ej gladde det en så som vid den tiden blecktrumpetens toner eller när man fick en lergök att blåsa i (kostade fem öre styck) eller när man fick en häst skuren af tallbark.” Brevet visar att förr var kraven på julklappar små men glädjen över det man fick var desto större.

Man tager vad man haver. Tidningspapper som omslag för julklappar är en gammal idé, som i den här familjen väckts till liv.
Man tager vad man haver. Tidningspapper som omslag för julklappar är en gammal idé, som i den här familjen väckts till liv.

I svenska folkminnesarkiv avslöjas det att påhittigheten kring utväxlandet av klappar varit stor och att traditioner skilt sig åt från bygd till bygd. Klapparna var mest hemtillverkade. In i det sista var fliten stor. Från Piteå uppgav fru Andersson 1949 att ”fjärde advent är slarvsöndagen. Det betyder att vi lackar klappar och gör färdigt de påbörjade.” Vid den här tiden gavs gärna nyttosaker. Grytlappar och vantar stickades flitigt men ute i vedbodar slöjdades även kälkar och skidor. Både barn och vuxna fick klappar. Seden att ge julgåvor grundar sig på ett slags byteshandel med urgamla rötter. En soldat, född 1861 i Herrestad, Östergötland, berättade: ”På julaftonen skulle tjänarna ha fyra brödkakor var. Kyrkvaktaren och ringkarlen skulle ha tre och ett hemstöpt julljus var.” Prästen och bysmeden fick inte heller glömmas. Likaså fick de fattiga julgåvor av husmor; vackra brödkakor, ost och korv. Ju rikligare, desto mer prestige för givaren i bondesamhällets tid. Än i dag är det fint att ge julkorgar fyllda med matgåvor.

Julklappar i vår tids bemärkelse förekom knappast före 1700-talet i Sverige. Däremot gavs nyårspresenter, mest rikt folk emellan. Med tiden uppstod två slags julklappsseder: en för adel och rika och en folklig sed som liknade en sällskapslek grannar emellan. Den senare, som varit seglivad, gick ut på att i juletid klappa hårt på dörren och raskt kasta in en skämtgåva med en vidhängande skojig eller småelak vers riktad till en eller flera som satt runt julbordet – och sedan kvickt försvinna bort i mörkret! I

Skrämmande tomte. Tomte iförd skräckinjagande mask, lyckades bevisligen ändå få god kontakt med barnen, i alla fall 1952 i Mälarhöjden, Stockholm.
Skrämmande tomte. Tomte iförd skräckinjagande mask, lyckades bevisligen ändå få god kontakt med barnen, i alla fall 1952 i Mälarhöjden, Stockholm.

Mälarlandskapen sprang man med halmbocken. Till en slarvig skräddare kastades bocken in med rimmet: ”Rid du till skogs på denna bock, för du skämt bort båd’ väst och rock, och inte får du gå i by, förrän du lärt dej bättre sy!” Nu måste den arge skräddaren hinna i kapp fridstöraren och dela ut en snyting eller tvinga i denne några supar. Från Dingtuna i Västmanland berättas om drängen som i slutet av 1800-talet kastade in en halmdocka kallad ”julskommarn” med en viss pigas namn på och lockade ut henne. Nu gällde det att låtsas bli förolämpad och störta ut efter den okände beundraren. I själva verket var julklappen förenad med prestige. De unga damer vid julbordet som inte fick skommarn på julafton kände sig lite snopna. Klapparna kastades med tiden in i tygknyten. Barnen fick godis, barkbåtar och trasdockor. Från en västmanländsk gård berättades det 1923: ”Drängarna fick en psalmbok eller ett par hängslen. Pigorna fick en luktvattensflaska eller ett förkläde.”

Tjusningen med givandet av julklappar bestod förr i anonymiteten. Detta gällde även i högreståndsmiljöer, där lyxiga julgåvor ohämmat konsumerades. I en dagbok beskrev redan 1731 unge herr Tersmeden när han på Stortorgets julmarknad i Stockholm köpte en hel låda leksaker till en bekant familjs barn; ett ”grannt pipskaft” till deras far och en ”vinkylare” till mor. En vän anlitades att anonymt överlämna härligheten.

Sova med pjäxor. Femårige Jan har somnat sött julaftonen 1951 i Stockholm. Julklappspjäxorna till skidorna vägrade han helt klart att släppa ifrån sig när det blev dags att säga god natt.
Sova med pjäxor. Femårige Jan har somnat sött julaftonen 1951 i Stockholm. Julklappspjäxorna till skidorna vägrade han helt klart att släppa ifrån sig när det blev dags att säga god natt.

I liknande miljöer förekom vid samma tid att ett barn med änglavingar på ryggen fick dela ut godis och små saker. Det var ”Kinken Jesus” (ibland ”Kinken Jes”). Idén var tysk och namnet en försvenskning av ”Kindchen Jesus”. En mer skräckinjagande julklappsutdelare, den frustande julbocken, dök också upp under 1800-talets gång. Försedd med bockmask för ansiktet kunde en vidtalad person dyka upp i farstun. Smeden August Fredriksson från Kiruna uppgav 1919 att det mest var barnen där som klädde ut sig: ”Man tog en kvast till huvud och så delade man den så att det blev horn. Till kropp tog man en lång käpp som någon satt på och så hade man fällar över med skinnsidan utåt. På det viset for man på julaftonen från gård till gård.”

Att ge julklappar var länge en kollektiv tradition och inte alls bara begränsat inom familjerna. Från Vilhelmina, Lappland, har berättats att man där ännu vid tidigt 1900-tal endast gav klappar åt grannarna, enligt den gamla seden med anonymt kastande, fast nu på ett snällare vis: ”Det kunde vara en träslev, ett par skoband, ett par strumpor eller något annat som man gjort själv. När de gav en julklapp lindades den in i ett papper och man skrev mottagarens namn på paketen.” På kvällen tog man på skidorna, for i väg och ”smög sig tyst till köksdörren, öppnade den och kastade in julklapparna.” Blev givaren sedan upphunnen väntade inbjudan till kaffe med dopp. Likadant var det vid samma tid i Bursaryd i Småland enligt bonden Josef Pettersson: ”Om julen fordrades mera fiffighet.”

Rimsmideri. Under 1900-talets gång blev det mäkta populärt att hitta på kluriga julklappsrim, som klistrades på paketen och lästes upp av tomten. Detta rim skrevs 1965.
Rimsmideri. Under 1900-talets gång blev det mäkta populärt att hitta på kluriga julklappsrim, som klistrades på paketen och lästes upp av tomten. Detta rim skrevs 1965.

Då kastades gåvan inslagen i ett paket genom dörren till den utvalda. Sedan var det bara att springa.” I Wrigstad, Småland, kastade handlarna in socker eller kaffe i stamkundernas hem. Men dessförinnan, på 1870-talet, knackade ivrigt en utländsk besökare på Sveriges dörr. Det var ”der Weihnachtsmann” från Tyskland – protestanternas vitskäggige motsvarighet till katolska sankt Nikolaus – som stod i farstun med julklappssäcken. Här fick han heta Jultomten. Många minns barndomens skräckblandade känslor inför stela tomtemasker. Vid 1900-talets början kunde de inköpas på postorder och senare i varuhusen. Så här lät det i en småländsk familj 1949: ”Tomten frågar om det finns några snälla barn. Sedan delar han ut julklappar.

Sankt Nikolaus var populär längs kusterna
Sankt Nikolaus var populär längs kusterna

Det är ett nöje att se barnen när de niger, bockar och säger tack snälla tomten!” Då hade det blivit populärt att skriva julklappsrim på vers att klistra på paketen. Från 1950-talet satsades det allt mer på barnen, som nu börjat bli en smula krävande och räknade varje klapp. Drösvis med leksaker tömdes snart ur den hoande tomtens säck; nallar, lastbilar, modellflygplan, knallpulverpistoler och dockor med lockiga frisyrer, ja ibland blev det flera säckar att kånka in i vardagsrummet. Men under ståhejet satt den svenska folktrons gårdstomte ute i mörkret och betraktade bistert spektaklet. Han var minsann inte släkt med den där tysken! Från den lille hedniske gubben gavs inga presenter, nej tvärtom var det han som skulle ha. ”Jag brukar gå till ladugården med en skål risgrynsgröt,” berättade en bondfru från Östra Tollstad i Östergötland 1959. Om tomten inte blev nöjd brukade han visa sig och se ilsken ut. Då fick han ett nytt grötfat eller en ostsmörgås. Julgåvan till gårdstomten var en offerhandling för att det kommande året skulle bli bra. Men nu är gårdstomten förpassad till glömskans dimmor.

Ett annat offer var julkärven till småfåglarna. Det var för att muta dem så att de inte skulle picka i sig säden på åkern nästa år. Säkert även av omtanke. Julens budskap om givmildhet har även gällt små sparvar.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *