John Botvid – birollernas mästare

John Botvid – birollernas mästare

John Botvid blev aldrig de stora rollernas man. Men med sin pipiga röst och komiska mimik blev han älskad av biopubliken. Trots sina 107 filmer blev han inte igenkänd på gatan – utom då han sa: Kom de bott?

I en scen i filmen Pensionat Paradiset berättar pensionatsvärdinnan att sångaren Don Carlos från Argentina, gestaltad av Thor Modéen, ska komma på besök. Men problemet är att brevet där han meddelade sin ankomst har kommit bort.
John Botvid frågar med sin ljusa, nasala röst:
– Kom de bott?

Repliken fanns inte i manuset. De som var med under inspelningen har berättat att regissören Weyler Hildebrand rusade fram till John Botvid och frågade vad i herrans namn han sa?
– Förlåt mig Weyler, jag skojade bara och sa ”kom de bott?” svarade John Botvid.
– Det var jädrans roligt, utropade Hildebrand lyckligt. Det behåller vi!
Detta improviserade uttryck fick John Botvid upprepa tre gånger i filmen och det blev något av ett signum för honom. Han blev ”Botte” med hela svenska folket.

John växte upp i Landala, som då var rena ödebygden och låg utanför själva Göteborg. I familjen fanns sex barn varav John var yngst. Mamman Beata var frälst och övertygad om att allt skulle gå väl om man bara hjälpte sina medmänniskor. Hon var känd för sin generositet. Fadern var också religiös, men mycket sparsam. Han var mycket irriterad på sin hust­rus givmildhet, och när John var fem år blev det skilsmässa. De äldsta bröderna fick bo hos modern för att försörja henne, de äldre systrarna hade gift sig och flyttat hemifrån. De två yngsta pojkarna fick bo hos fadern.
I sin memoarbok Beatas pojke (1953) berättar John Botvid hur han ständigt längtade hem till mamma. Han rymde dit flera gånger och hämtades av den ilskne fadern, som snabbt hade gift om sig och byggt en villa. John fick också en och annan omgång av styvmamman.

Snäll nalle. I Den heliga lögnen från 1944 spelar John Botvid hotellportieren Nalle. Regissör var Ragnar Frisk, Åsa-Nisse-filmernas pappa.
Snäll nalle. I Den heliga lögnen från 1944 spelar John Botvid hotellportieren Nalle. Regissör var Ragnar Frisk, Åsa-Nisse-filmernas pappa.

Till slut kom John och mamman överens om att träffas i skogen utanför skolan under lunchrasterna för att sitta och prata, och då hände det att hon hade mat med sig. Detta avslöjades av styvmamman som straffade John. Folk kunde ju tro att de var fattiga som satt och åt utomhus.
För mamma Beata var film, teater och revy något syndigt. Trots det började John redan som 12-åring intressera sig för ”levande bilder”. Tillsammans med några kamrater köpte han en skioptikonapparat – en laterna magica. Ett lakan spändes upp mot en vägg i lägenheten och för en avgift på två öre fick grannarna komma och titta på tjusiga bilder.

John var lite av en lustigkurre i kvarteret, och när Idrottsföreningen Göta invigde ett nytt klubbhus fick 15-åringen uppdraget att skriva en revy. Efter föreställningen gjordes en insamling till författaren. Det blev 4 kronor och 65 öre. John fick blodad tand – både som författare och aktör.
Han var mycket teaterintresserad, men när han såg den store Victor Sjöström på Stora Teatern blev han så imponerad att han tvivlade på sin egen förmåga. Det hindrade honom dock inte att redan i tonåren göra småroller hos Axel Engdahl på Folkteatern, samtidigt som han försörjde sig som utkastare på en krog och som biträde på Wettergrens bokhandel. Senare avancerade han till kontorsvaktmästare, vilket han ju också fick spela i flera filmer framöver. Men han tog sig också in på Stora Teatern – via arbetet som reklamman och ansvarig för abonnemangen.

På Folkteatern satte John Botvid upp sin första revy Tröttkörda Johansson 1912. Redan i början av 1920-talet textsamarbetade han med Karl Gerhard när denne som färsk i branschen satte upp revyer på Folkteatern.
Stumfilmspionjären Georg af Klercker upptäckte Botvids talang och 1917 var han med i tre filmer. I Förstadsprästen gjorde han inte mind­re än sju olika roller i lika många förklädnader.
John Botvid och Thor Modéen staterade båda på Lorensbergsteatern 1917. De inledde då ett samarbete som pågick till långt in på 1940-talet. Det handlade om revy, film, folkparksturnéer och mycket annat. Men vänskapen hade kunnat få ett abrupt slut – om de båda inte hade varit så godmodiga som de i grund och botten var.

Thor Modéen skrev revytexter åt Björn Hodells revy och det var uppgjort att ­Modéen ensam skulle stå som ansvarig för revyn. Hodell litade dock inte riktigt på Modéens skrivarförmåga och anställde John Botvid som medförfattare. I Modéenbiografien Strålande tider, härliga tider! berättar författaren Ulf Kjellström att Modéen gnisslade tänder men höll god min.

När det var dags att kvittera ut honoraret gick hela summan till Modéen, och John Botvid fick ingenting. Botvid klagade hos Hodell som gav honom ett mindre belopp. När han gick vidare till Modéen med kravet hade denne inga pengar.
John Botvid stämde Modéen inför domstol. Botvid vann, men Modéen vägrade fortfarande att lätta på plånboken. Förklaringen var förmodligen Modéens kostsamma leverne med husköp och ett intensivt krogliv. Det var mycket kyligt mellan dem en period, men de försonades så småningom. ”Glömt är glömt. Modéen gottgjorde sedan det hela många gånger om genom en lång och uppriktig vänskap och otroligt givande samarbete”, skrev Botvid i sina memoarer.

Två glada gubbar. John Botvid och Thor Modéen har roligt under inspelningen av Fattiga riddare, 1940.
Två glada gubbar. John Botvid och Thor Modéen har roligt under inspelningen av Fattiga riddare, 1940.

Vänskapen fortsatte med många succéer. En av de klassiska saker de åstadkom var dialogen Filibunken, som gavs ut på skiva 1941, där de gaggar om filbunke ”som är så gott”.
I Rolfexpressen 1932, Ernst Rolfs sista revy, var John Botvid tillsammans med Artur Rolén och Gösta Bodin blott ”krumelurer i marginalen”, som Myggan Ericson uttryckte det. Men för John Botvid blev det en milstolpe i karriären. Han hade i alla fall spelat hos den store Ernst Rolf …

Efter framgångarna i Göteborg flyttade Botvid till Stockholm där han fick många filmroller. Han bosatte sig i en villa i Tulemarken i Sundbyberg med hustrun Gunborg och de två barnen och knöts till Folkets hus-teatern, Casinoteatern och Södran. Han var flitig i både radio, på grammofon och på revyscenen.
John Botvid fick aldrig de stora rollerna. Men därför kan man inte påstå att han inte var en stor skådespelare. Han fanns alltid någonstans i utkanten, som oansenlig urmakare, tankspridd portvakt eller klurig kontorsvaktmästare. Men han finmejslade sina figurer, de blev tydliga och välspelade. Och så hade han sin lite pipiga röst och ett alldeles eget, lite barnsligt, sätt att tala. Med de 107 filmrollerna blev John Botvid så självklar att han aldrig nämndes i recensionerna, som det mycket riktigt påpekas i biografin på Svensk filmdatabas.

Ung motspelerska.  Under inspelning av filmen Bror min och jag från 1953.
Ung motspelerska. Under inspelning av filmen Bror min och jag från 1953.

Han var ingen som kändes igen på gatan. En gång gick han till posten för att ta ut 300 kronor på sin postsparbanksbok, men han hade glömt sin legitimation. När han frågade om inte postfröken kände igen hans ansikte ändå ruskade hon på huvudet.

– Men då går jag ”bott”, sa han med sin välkända filmröst.
Då blev han igenkänd och fick ut sina pengar.
Efteråt kom han på att han brukade ha lösmustasch i sina filmroller.
Under krigsåren 1940–1945 stod Botvid på topp. Då gjorde han i genomsnitt tio filmer om året. Visserligen bara småroller, men han var ändå en av de mest produktiva på vita duken. Vidare blev det engagemang hos Povel Ramel och Nils Poppe.
Sin sista filmroll gjorde han som 66-åring i Schamyl Baumans film Älskling på vågen (1955). Där spelar han en norsfiskare som sitter i en båt på Stockholms ström med en enorm håv i händerna. Hans produktiva filmkarriär avslutades lika stillsamt som den började.

Som nybliven pensionär skilde sig John Botvid från hustrun Gunborg och året därpå gifte han om sig. Sonen Rolf Botvid gjorde också filmkarriär med ett 30-tal roller mellan 1934 och 1958. Rolf gifte sig med Marianne Gyllenhammar och flyttade till Spanien där han blev hotelldirektör i Benidorm, just när charterturismen kom i gång.

Som gammal göteborgare hade John Botvid hela tiden sitt hjärta hos IFK Göteborg. Han följde matcherna noga, och särskilt intresserad var han av Gunnar Grens framgångar. Han hörde till den lilla krets av vänner som samlades kring fotbollsstjärnan. På en bild som togs då Gunnar Gren firades av inför avfärden till proffslivet i Italien 1949 finns han med, även där ytterst i kanten som en liten krumelur. Vid pianot syns en sjungande Per Grundén. Efter kalaset följde Botvid med Gunnar Gren och Gunnar Nordahl på en två veckors resa till Italien – hans livs upplevelse.

Under resan ner dit stod ”Botte” och väntade på ett tåg när han hörde en röst:
– Goddag, herr Botvid!
”Botte”, som inte ens var igenkänd på postkontoret hemma i kvarteret, vände sig om och där stod kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf, med ett brett leende och berättade att han hade läst i tidningen att herr Botvid skulle ner till Italien och hälsa på ”våra pojkar”. Kunde kronprinsen få några tips? Det fick han. Vem som var gladast att träffa vem framgick inte.

Kommentarer