Janne ”Loffe” Carlsson 1937–2017: ”Han var en begåvning med så många talanger”

Janne ”Loffe” Carlsson 1937–2017: ”Han var en begåvning med så många talanger”

Humor och värme är minnet av Janne Carlsson. Han hade allt det i blodet – och musiken fick det att löpa samman. Han lyckades förena allt i rollen som Loffe, som gjorde honom för evigt folkkär!

Jan Edvard Carlsson föddes den 12 mars 1937 i Stockholm och var son till den framgångsrike tyngdlyftaren Erik Carlsson. Då var det många år kvar till att han skulle bli Loffe med hela Sverige. Han skulle under sina år bli ett unikum i svensk underhållning, begåvad med så många uttryck att han knappt höll reda på dem själv, rollerna gick in och ut i varandra. Alla de som försökt gjuta honom i ett fack har misslyckats. Under sina mest aktiva år hann han med att vara skådespelare, musiker, kompositör, reklammakare och bildkonstnär.

I Någonstans i Sverige blev han Loffe med alla.

På 1960-talet blev hans musikaliska begåvning uppenbar då han slog igenom med Hansson & Karlsson, hans drivna trummor skapade soundet tillsammans med Bo Hanssons orgelspel. Storheter som Jimi Hendrix, Dexter Gordon och Dizzy Gillespie ville jamma med dem då de spelade i Stockholm. De spelade med allt större självförtroende men bandet upplöstes då Bo Hanssons Sagan om ringen blev en världssuccé 1970 och drog deras karriärer isär. Då hade Janne Carlsson sedan länge en fot i filmens värld och med sin självklara utstrålning och svada, kryddad med oneliners, blev han en institution i svensk humor. Han betraktade skådespelandet i rent musikaliska termer, att det gäller att hitta rätt ton.

Hans signum blev ett stort höhö-skratt, som med charm tog loven av alla belackare. Då han intervjuades av Hagge Geigert 1975 är det svårt att inte skratta med i hans berättarglädje. Han faller så lätt tillbaka i sin roll som en glad och skrattande underhållare att till och med Hagge ger upp inför kameran och tar Janne ”Loffe” Carlsson till sig: ”Det var den mest oväntade, galnaste och mest underhållande intervju jag gjort.” Vartefter de faller i varandras armar. (Finns att se på SVTs Öppet arkiv.) Då var han ständigt efterfrågad och efter den kolossala succén som Loffe i Någonstans i Sverige kunde han inte göra något fel. Det räckte med att han bara var Janne Loffe Carlsson. Han blev programledare med egna shower, skådespelare i filmer som Repmånad, Göta Kanal, med många uppföljare och inte minst filmatiseringarna av Stig ”Slas” Claessons böcker Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor och Henrietta. Roller som passade honom som den ständige upptäckare han var, stockholmaren som finner det genuina ute i spenaten. Det var ingen tillfällighet att han många år senare fick den allvarliga rollen som Eric Gyttorp i Jan Guillous Genombrottet från 1981.

Familjekär. Janne Carlsson hann med att vara familjefar också. Här med hustrun Eva Ljungdahl 1975 och dottern Sara i knäet.

Där spelade han taxichauffören som med sin jovialiska argumentation ville slänga ut hälften av alla invandrare och fick slipade politiker att vara svaret skyldigt. Inte för att han tyckte illa om invandrare, nej men för att skydda dem mot sig själva. En kortfilm som förebådade Ny Demokrati och Sverigedemokraterna där han enbart ansåg sig ge ”röst åt vanligt folk som fått nog”. Han var lysande i rollen som den som definitivt inte hatade men ändå fått nog. Hans närvaro i filmen var så övertygande att filmen måste varit en skola för Bert Karlsson och efterkommande populister. Han klöv sin publik med alldeles för många höhö-garv. Men de som ondgjorde sig älskade samtidigt hans absoluta närvaro, den han behöll då han inte skolats till något tillgjort maner. Han tog till vara på sin egen personlighet, sin förmåga att vara än den ena, än den andra. Han visste att hans stora garv drog undan mattan av all präktighet, som gjorde honom själv till en person man kunde skratta åt. Men det var just skrattet som fyllde de hål han aldrig lyckades fylla själv.

Janne Carlsson var i botten en utsökt musiker som rörde sig fritt mellan genrerna med sina trummor. Han spelade med storheter som ville få ut honom ut i världen. Men han stannade hemma och gav Pugh Rogefeldts två första skivor, Ja dä ä dä och Pugish en enastående kraft från sina trummor. Då Stockholm blev för mycket flyttade han till ett hus i Skåne där han tog upp målandet och ställde ut, sannolikt med ett stort garv. Inget var honom främmande och fram till sitt slut var han ute på turné men då cancern tog över insåg han att hans tid var över och ställde in. Han stannade hemma för att dö tillsammans med sin familj.

Repgubbar. 1979 spelade han med i Lasse Åbergs film Repmånad som också blev en succé för Janne Carlsson. Till vänster syns Lasse Haldenberg (som medverkar i Minnenas Journal), Janne, Ted Åström, Lasse Åberg, Weiron Holmberg och Lennart Skoogh.

Aktades högt av världsberömda musiker
Namn: Jan Edvard Carlsson, mer känd som Janne ”Loffe” Carlsson.
Född: I Stockholm 1937 och död i Kristianstad 2017.
Yrke: Skådespelare, musiker (trummor, trombon och flöjt), målare och reklammakare.
Känd för: Slog igenom stort som Loffe i Någonstans i Sverige och i de tre filmerna Vem älskar Yngve Frej (1973), På palmblad och rosor (1976) och Henrietta (1983) som byggde på Stig ”Slas” Claessons böcker. I Lasse Åbergs Repmånad (1979) befäste han sin förmåga att slå an rätt ton som vi alla älskade. Aktad musiker som matchade de stora världsnamnen.