Jan Guillou – skjutjärnsreporter och succéförfattare

Jan Guillou – skjutjärnsreporter och succéförfattare

Först både fängslad och prisad journalist, sedan bästsäljande författare. Få har haft en lika framgångsrik och äventyrlig karriär som Jan Guillou. Men det har inte varit enkelt alla gånger.

Han stod nästan på bar backe. Ingen redaktör ville köpa hans texter. Blev paria efter ett par formidabla reporterbedrifter som inte föll makterna i smaken. Vissa såg det som att jantelagen knuffade undan honom till förmån för karriärister och mindre begåvade tidningsmän. Då ringde det hemma hos Jan Guillou: ”Hej, har du lust att bli programledare för Magazinet i Malmö?” Absolut, TV hade han aldrig gjort tidigare. På väg till tryckeriet var i samma veva ett manus som han knattrat ur skrivmaskinen, en digerbunt A4-papper sammantaget en roman ingen då visste skulle bli så omdiskuterad och het att den norpades från landets bibliotekshyllor.
– Det var mitt livs mest överraskande telefonsamtal. När TV-producenten hörde av sig trodde jag det var en busringning, för det var inte möjligt. Som om något ringt och sagt att jag fått Nobelpriset, säger Jan Guillou om den där speciella dagen för 37 år sedan.
– Några år efter Geijeraffären var jag nere på en årsinkomst på 3 500 kronor därför att jag inte fick skriva någonstans. Folk vände bort blicken, bytte trottoar och allt sådant där. Så 1981 var en vändpunkt för mig.

Par på resa. Jan och hans fru Ann-Marie Skarp ställde upp i det omåttligt populära frågeprogrammet På spåret två gånger, 2007 och 2013, och de vann aldrig.

I november 1975 hade Dagens Nyheter ett scoop: ”Rikspolischefen Carl Persson har gått till statsminister Olof Palme med en hemlig promemoria där justitieminister Lennart Geijer utpekas som en säkerhetsrisk på grund av samröre med prostituerade.” Dagen efter lade sig tidningen sig platt och gjorde av bön efter en kraftfull dementi av Palme. Men allt var sant, och Geijeraffären var i gång. Den journalistiska kamikazepiloten Jan Guillou grävde fram DN:s källa, rikspolischefens assistent Leif GW Persson, och därmed bevis på det full korrekta i morgontidningens påstående. Men Aftonbladet vägrade trycka pangnyheten. Jans kassettband med intervjuer låstes in: ”Det här får aldrig publiceras. Punkt slut.”
– Jag hade förstås kopior på allting och gick till Expressen. Chefredaktören Bo Strömstedt vred sig som en mask, för han såg ju den väldigt precisa dokumentationen. Men han sa att han inte hade samvete att skada en gammal man, alltså Geijer, berättar Jan Guillou.

Ingen annan tidning, och inte heller radions Dagens Eko, ville befatta sig med de politiskt känsliga uppgifterna. Så var vindarna, sådan var tiden.
– Det uppstod iskyla. Jag blev beskylld för att vara en lögnare, en källspräckare och allt möjligt. På ett möte på Publicistklubben i Stockholm ville jag rentvå mig. Men när jag gick fram och ställde mig för att visa upp kvittot på frilansförskottet från Aftonbladet reste sig alla och gick och plötsligt stod jag där helt själv …

Jan Guillou reste sig igen. Men den gången tog han räkning till nio. Två år tidigare, 1973, hade han blivit rikskändis. Tillsammans med journalistkollegan Peter Bratt rapporterade Jan med artiklar i tidningen Folket i Bild/Kulturfront att Sverige bland annat spionerade på Arabvärlden åt Israel och på Nordvietnam åt USA. Samtidigt blottlades en annan lagstridighet – den svenska staten åsiktsregistrerade sina medborgare. Allt inom ramen för den hemliga och av den socialdemokratiska regeringen sanktionerade underrättelseorganisationen Informationsbyrån (IB). Riksdagen kände inte till aktiviteternas existens. För uppdagandet av undandragen demokratisk insyn, en av vår tids viktigaste journalistiska prestationer, fick de inblandande fängelsestraff, i Jans fall sänkt från tolv till tio månader i hovrätten. Domens huvudsakliga skäl var att avslöjandena ansågs ha skadat rikets säkerhet.

Fransk medborgare. I Fib aktuellt nr 9 1966 berättade Jan hur han 1964 blev svensk rekryt av misstag.

Förbaskad över den ologiska påföljden såg Jan Guillou den ändå som görlig – ty äntligen fanns tid till att hitta den speciella kod som behövdes för att kunna skriva för så många som möjligt.
– Det enda jag känner missnöjdhet över är att IB-affären blivit en fråga om åsiktsregistrering. Men det var inte vad det handlade om. 2004 tillsatte staten till slut en offentlig utredning där man gick igenom allt det inrikespolitiska och sa: ”Ja, journalisterna hade rätt i allt!”, säger Jan Guillou och vet inte om han ska skratta eller gråta:
– Utredningen var förbjuden att syssla med varje aspekt på utlandsspioneri. Det som var IB-affärens egentliga kärna och sprängkraft. Så historiskt har den där historien förfalskats på det sättet.

Jan Guillou danades i Stockholm under priviligierade omständigheter. Mamma Marianne Botolfsen kom från en välbärgad familj, och pappa Charles var fransos och diplomat. Charles undervisade överklassflickor i fransk konversation och var så framgångsrik i konverserandet med eleven Marianne att hon blev med barn.
– Då skulle det normalt bli abort. Abort var förbjudet i Sverige, men inte för överklassen. De bestämde sig för att inte lösa det på det viset, som familjerna också föreslog, berättar Jan Guillou. Grånad, men pigg och stark till denna dag. Det fanns dagar då han undrade om han skulle klara sig. Som femåring fick Jan en styvpappa som systematiskt misshandlade honom. Tillvaron blev inte mindre hotfull och besvärlig när han som 15-åring skrev in sig på internatskolan Solbacka i Sörmland 1959. Ihållande pennalism i ett skräckvälde med rådsmedlemmar och fjärderingare.
– Det fanns två metoder för att överleva. Den ena och mest riskabla var att slå tillbaks. Den andra och mer vanliga var att underkasta sig och bli lite lustigkurre, så att man kunde skämta sig ur situationerna. Jag var fysisk i hela min självuppfattning, så för mig blev det den vägen. Jag kom från en våldstillvaro. Så jag var inte skräckslagen inför tanken att någon skulle slå mig på käften.

Göran Skytte och Jan skrev två böcker tillsammans med en blinkning till August Strindberg.

Den första revanschen kom när Jan som reporter på FIB-aktuellt avslöjade trakasserierna på Solbacka, och ett par därpå lades internatskolan ned. Jan hade fått anställning på tidningen efter att ha skrivit en uppmärksammad skandalartikel ur egna upplevelser och med rubriken: ”Jag gjorde lumpen även fast jag var fransk medborgare!” Elva år senare kom den andra hämnden, då det där självbiografiska manuset om förtrycket på internatskolan han hade knattrat fram när ingen annan ville ha hans tjänster gavs ut med den titeln Ondskan.
– Boken trycktes i 3 500 exemplar 1981 och sålde slut, pang! Men den fick också fientliga recensioner, vilket ledde till Norstedts skämdes och inte vågade trycka en ny upplaga. Det gjorde att boken stals på alla bibliotek, så den fanns inte ens där. Men sju år senare, då jag kommit med andra Hamilton-boken och mitt namn kunde sälja, gav förlaget ut Ondskan igen.

Med runt två miljoner sålda exemplar räknas den i dag som en svensk litteraturklassiker. Sedan 1988 har Ondskan inte varit ute ur försäljningen. Ytterligare lyckosamt författarskap har Jan Guillou haft med bland annat romanserierna om underrättelseofficeren Carl Hamilton och tempelriddaren Arn Magnusson. Men det behövdes ett fängelsestraff för att hitta metoden för att nå många läsare i stället för få.

Välklätt par. Marina Stagh och Jan på fest 1984. Tillsammans fick de två barn, Dan och Ann-Linn.

– Jag ville bli fin författare. Men eftersom sådana inte säljer några böcker läste jag juridik också. Och i 68-rörelsen använde jag ett annat språk på flygblad och i våra tidningar, raka motsatsen till det obegripliga jag tidigare hade skrivit, berättar Jan Guillou som född naturhöger blev extremvänster när hemska TV-bilder från Vietnamkriget nådde Sverige.
– Hela min författardröm rasade ihop på grund av hur verkligheten såg ut. Alltså blev jag journalist med bara en halv juristexamen i ryggen. Om det inte hade varit 1968 hade jag blivit jurist, jag är som skapt för juridik. Men internationell solidaritet, kampen för tredje världens folk och sådant kunde göras bättre mer av texter än med juridik.

Skrivandet i vänsterrörelsen gjorde Jan till specialist på spioner och säkerhetspolis. Och han blev omsider, efter att under flera år försökt infiltrera den ryska spionorganisationen KGB, så pass framgångsrik i jakten att det åtminstone blev en IB-affär 1973 och lugn och ro i finkan. Tack och lov.
– Då fanns äntligen tid till att ta sig an Sjöwall-Wahlöös deckare, jag läste de sju-åtta böcker som fanns då. Och sedan hittade jag nyckeln, koden till att få många läsare som jag letat efter sedan 1968. Sjöwall-Wahlöö översatte den amerikanska hårdkokta polisromanen, fyllde på med lite VPK-propaganda och det fungerade ju perfekt. Hela menigheten sprang benen av sig för att köpa böckerna, säger Jan Guillou.
– ”Det där kan jag också göra”, tänkte jag. Men inte med poliser och det kommunistiska, utan med spioner i kalla kriget. Först tyckte jag att han skulle heta Oxenstierna. Men det gick inte då för få personer hade det namnet. En skånsk jaktkamrat löste problemet: ”Ta Hamilton. Det är ju adelskalenderns Pettersson, det finns hur många som helst!” Genom åren i vissa kretsar – inte minst litterära där författare som säljer många böcker i det närmaste är förolämpande – ständigt utfryst för sin intellektuella och skrivmässiga skärpa, men i större folklager oupphörligt uppskattad för detsamma. Efter Rekordmagazinets (Magazinet hade bytt namn) nedläggning 1988 skippade Jan Guillou journalistiken som huvudspår och var i höjd med den tredje succéboken om Carl Hamilton allt annat än barskrapad.

Grabbarna på Fagerhult. Sändes på SVT 1990 där Jan, Leif GW och Pär Lorentzon jagade och lagade mat.

Han tänkte ställa undan pennan 2010. Men kunde än en gång inte hålla sig från att vilja bryta ny mark – medelst att i tio böcker bli den första svenska författaren någonsin att berätta en familjesaga genom ett helt sekel i serien Det stora århundradet. Som Jan Guillou själv säger:
– Återigen kastade jag mig utför branten i en kombination av eufori och storhetsvansinne.

Äventyrare. 25-år gammal skrev Jan Guillou om hur han levde med den palestinska gerillan.

Läkemedelsskandal och politik i nya boken
Namn: Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou.
Mest känd för: IB-affären, TV-programmet Rekordmagazinet, boken Ondskan och bokserierna om Carl Hamilton och Arn Magnusson.
Ålder: 74 år.
Bor: På Östermalm i Stockholm.
Familj: Hustrun Ann-Marie Skarp, 66, barnen Dan, 47, och Ann-Linn, 43 (i ett tidigare äktenskap). Två barnbarn.
Gör i dag: Är aktuell med romanen 1968 (Piratförlaget), med Vietnamkriget, FNL och neurosedynskandalen som huvudspår. Boken är den sjunde av tio i serien Det stora århundradet. Är sedan många år tillbaka kolumnist i Aftonbladet varannan söndag.