Jakten var Josefs liv

Jakten var Josefs liv

Ungkarlen Josef Andersson var en jägare som ”med smygande, fjädrande steg smög sig fram i de mörka småländska skogarna”, skriver Wåge Johansson i sin berättelse om en ovanlig människa.

Josef Andersson (1886–1963) var den siste småländske yrkesjägaren. Han var uppvuxen i byn Älkärr, Ingatorps socken i Eksjö kommun och kallades Joffe i Älkärr, senare Joffe i torpet sedan han flyttat till Österåstorpet i Ydre, en kilometer norrut. Jag minns från min barndom hur Josef berättade jakthistorier för en jaktkompis. Josef överdrev mycket, men han var en bra berättare. Han bildade aldrig familj utan levde som ungkarl hela livet. Det var jakten som betydde allt. Älg och rådjur var det ont om. Josefs villebråd var pälsdjur som iller, mård, ekorre och räv. I övrigt jagade han hare, tjäder och orre. Stillasittande villebråd som rapphöns var inget för Josef. De var så orädda och försvarslösa, menade han.

PÅ PASS. Josef på rävpass. Några av de fina skinnen lade han sig att vila på i kistan.

Pälsdjuren gav kontanter, det var höga priser under stor del av det tidiga 1900-talet. Skogsfåglarna sålde han till Eksjö stadshotell. Jaktmarkerna var Österås kronopark. Han hade ingen jakträtt, men Josef fick jaga ändå. Han jagade också på bondgårdarnas jaktmarker i Ingatorps och Svinhults socknar. På sommaren var han behjälplig med skördearbete och kunde också jobba med kolmulor. Min hustru och jag hälsade på Joffe i torpet 1961, han visade då några fina rävskinn som hängde i köket. Han strök dem med baksidan av handen och sa:
– Dem här ska jag ligga på i kistan. Så blev det också. Den sista tiden fick han hjälp av vänner och grannar, men bodde också tidvis på ålderdomshemmet i Svinhult. Den sista resan dit gick med taxi från torpet. Kommunalkamreren var med och han, taxichauffören och Josef fick se hur skogens djur visade sig på den korta resan. Först en räv, sedan en hare, därefter rådjur, älg och järpe samt till sist en tjädertupp som satt på vägen och lyfte precis framför taxin. Taxichauffören och kommunalkamreren blev förundrade, det såg ut som om skogens alla djur ville ta avsked av Joffe i torpet.

VID MIN MILA. Artikelförfattaren Wåge Johansson (th) vid nytänd kolmila, en miljö som också Josef var van vid.

Han hade ingen anhörig och trots löfte från kommunalkamreren fick han ingen gravsten på 40 år. Då reste vi, två jägare som kände Josef, en sten som han blivit lovad och den blev ett minne efter Josef för hela bygden. Han var en skogsmänniska och jägare som med smygande, fjädrande steg smög sig fram i de småländska skogarna.