”Jag har haft tur att få leva ett liv på scen”

”Jag har haft tur att få leva ett liv på scen”

Siv Ericks var mästaren på att leverera oneliners. Hon tajmade perfekt sin medspelare och fick publiken att vrida sig av skratt. Här berättar hon om sin teaterkarriär i en intervju från 1979.

Vi minns kanske skådespelerskan Siv Ericks för hennes glada, smittande skratt, lite nasala röst och något roligt och kvickt hon sade på teaterscenen, i en film eller en TV- sketch. Siv Ericks (1918–2005) fick en stor publik under sin mer än 50-åriga karriär.

Hon var bara 11 år när hon debuterade på pappa Nils Erikssons revyscen i hemstaden Nora. Men det var först 1939 som operettstjärnan Max Hansen föreslog henne artistnamnet Siv Ericks. Han var då hennes motspelare i debutfilmen Rosor varje kväll.

Filmens nestor. 1900-talets elegant och mästerregissör Hasse Ekman tillsammans med Siv Ericks och Tina Möller i slutet av 1960-talet.
Filmens nestor. 1900-talets elegant och mästerregissör Hasse Ekman tillsammans med Siv Ericks och Tina Möller i slutet av 1960-talet.

Siv Ericks såg nästan alltid glad ut. Men få visste att bakom fasaden doldes en kamp mot en värkande reumatism. För att hålla sig i form var Siv vissa tider vegetarian och tångbaden i Onsalatrakten, där vi träffades en vinterdag 1978 när hon fyllt 60 år, gjorde henne gott.

”När jag levt på vegetarisk kost en tid, är jag så pass bra i mina händer att jag kan spela piano”, sade Siv Ericks vid det vita pianot i vardagsrummet. En gång satt hon bakom Vasateaterns scen och spelade piano i pjäsen Han som kom till middag.

”Jag hade en liten roll och fick spela piano i bakgrunden också. För det fick jag 15 kronor extra per kväll. Det var mitt första engagemang på Vasateatern, det är mer än 40 år sedan.” Då vi sågs var hon tillbaka på Vasateatern i Min fru går igen. Motspelare var Stig Järrel.

Samtidigt kunde tv-tittarna se henne i komediserien Visst är ni sjuk! skriven av den skämtsamme doktorn Richard Fuchs. Siv Ericks spelade både sjukling och sjuksköterska mot Gösta Bernhard och Carl Gustaf Lindstedt.

”Jag har haft tur som fått spela teater jämt”, berättade Siv och menade det faktum att hon aldrig behövt gå arbetslös. ”Jag har egentligen aldrig gjort något annat eller drömt om att få vara annat än skådespelerska. Jag har spelat teater sedan 1936.”

Hon påminde sig också om när hon var liten och ville bli småskollärarinna.

”Då såg man ju upp till sin fröken och ville vara som hon. Och när jag gifte mig och fick min son Percy 1943, då ville jag vara hemma och sköta honom. Men det blev tomt utan teatern. Jag skulle velat vara både hemma och på teatern. Men hur ordnar man barnvakt när man har så oregelbundna arbetstider som skådespelare?”

Det var en svårlöst ekvation. Siv bodde i Stockholm med maken Albert Essy-Ehsing och lille Percy.

”Min mamma Annie förstod kanske bättre än någon annan att jag längtade tillbaka till teatern men att jag samtidigt inte ville lämna Percy hur som helst. Jag var en bra mamma, det tror jag, men ingen bra hemmafru”, förklarade Siv.

En dag efter sju år som hemmafru fick hon ett förslag från sin mamma.

”Hon kunde komma ner till oss och passa Percy en tid om jag ville börja arbeta igen. Mamma och pappa bodde i Norrland då. Det blev så att antingen bodde mamma hos oss en tid eller Percy hos henne.”

Triss i damer. Harriet Andersson, Siv Ericks och Mary Rapp poserar i en revy någon gång på 1950-talet.
Triss i damer. Harriet Andersson, Siv Ericks och Mary Rapp poserar i en revy någon gång på 1950-talet.

Siv Ericks gav sig ut i förvärvslivet igen. Året var 1950. Hon läste dikter och spelade dramatik på Studioteatern i Stockholm. Ett engagemang som blev mycket kort. För en kväll kom Douglas Håges fru Maja till teatern med ett bud från sin man. Om jag nu skulle hålla till på scenen igen, så var det lika bra att jag kom ner till honom i Göteborg och var rolig istället! löd budet.

”Jag nappade direkt och samma sommar tog jag med mig Percy och mamma till Göteborg och spelade komedi mot Douglas Håge. Jag hyrde ett hus vid havet åt oss och vi fick en fantastiskt fin sommar tillsammans. Jag tänkte, här skulle jag vilja stanna.”

Det blev många somrar på Lisebergsteatern med Douglas Håge och Gösta Bernhard. Siv hyrde olika sommarhus och familjen fanns alltid med. Efter en tid köpte hon ett eget hus vid havet, ett som hon kunde bo i året om. Här hoppades Siv få bo året om när hon lagt av med skådespeleriet.

”Jag har en alldeles förtjusande våning i Stockholm”, påpekade hon kvickt. ”Mamma och jag bor i närheten av varandra. Jag brukar säga till mig själv, att nu får du se till att trivas i lägenheten och göra det mysigt för dig. Men det känns ändå som om jag bor där tillfälligtvis.”

Kanske förknippar vi Siv Ericks mest med Göteborg och Lisebergsteatern på vars scen hon i så många år var Gösta Bernhards maka, att många trodde de var gifta på riktigt. Men Siv höll sitt privatliv för sig själv och det var nog inte många i publiken som visste att hon var gift med köpmannen Albert Essy-Ehsing. De skilde sig 1967.

Det gick bra med teaterkarriären. Mamma Annie, som var 82 år då jag träffade Siv, fick ofta passa Percy. Som änka flyttade hon till Stockholm, nära Siv och Percy. Att privatlivet var helgat fick även gode vännen Gösta Bernhard inse. Han försökte förgäves uppvakta sin ”scenmaka” på hennes 60-årsdag men gick bet på att hitta henne. Istället skrev han en hyllningsartikel till henne i Göteborgs-Tidningen.

”Att spela teater, det är livet även om betalningen i början var urusel och turnébussarna ibland en trafikfara.”

Som 16-åring tjänade hon 9 kronor om dagen. Det kostade 2 kronor per natt att hyra rum.

”Hyrtanterna brukade tycka synd om oss utsvultna teaterapor, så de bjöd på en rejäl frukost. Oftast blev detta mål vårt enda om dagen.”

Siv berättade att de hade en särskilt älskad hyrtant i Linköping som de brukade hamna hos i augusti som då bjöd på kräftor varenda dag.

”En sommar spelade jag med i pjäsen Vi som går köksvägen. Jag tänkte spara lite pengar. Snälla, finurliga Gerda Landgren, som hade en roll i pjäsen och även en sparplan, föreslog att vi skulle låna ett tvåmanstält utan golv av vår kollega Dagny Lind. I det tältet kom vi att husera.”

Siv och Gerda slog upp tältet i parker och hagar, alltefter möjlighet. I Varbergstrakten fick de besök under natten. En flock kor trampade upp på tältet och höll sånär på att kväva Siv och Gerda i sovsäckarna.

”Sista natten, som vi tillbringade i tältet, hade vi slagit upp det i en park i Jönköping. På kvällen blev vi bjudna på fin middag på ett hotell. Vi åt och mådde gott hela kvällen. Det enda problemet var hur vi skulle ta oss hem. Ingen i sällskapet kunde väl ana att två av damerna bodde i ett litet tält i en av stadens större parker”, berättade Siv med ett skratt.

Gerda och Siv hade tänkt smyga hem till tältet och krypa till kojs. Men någon beställde taxi till dem så det vara bara att stiga in i bilen.

”Vart ska vi gå av? viskade Gerda. Vi får gå av på en gata i närheten av parken. Det ordnar sig”, viskade Siv tillbaka.

Damerna bad den förvånade taxichauffören att stanna på en rätt enslig väg och övertygade honom om att de bodde i närheten. Nästa natt återgick de till hyresrumsalternativet.

Efter många turnéer runt om i landet kom Siv Ericks till Kar de Mumma på Folkan i Stockholm. Hon fick många roller på film och i TV, mest i komedier.

”Det har stått i några tidningar att jag längtar efter att få spela på Dramaten. Det gör jag inte alls, sade hon bestämt. Jag tycker att jag får spela det jag vill på andra teatrar och det är jag fullt nöjd med. Jag vill inte vara fast anställd. Jag vill vara fri att kunna resa ner hit till mitt hus eller till Sicilien när jag vill.”

Det var i sitt älskade Onsala Siv Ericks fick sluta sitt liv en sommardag 2005.

Minnenas Journal

Köp Livet på landet förr

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *