”Jag har aldrig begripit alla lovord jag fått”

"Jag har aldrig begripit alla lovord jag fått"

www.youtube.com/watch?v=8tp-nbchmHU

Minnet av Monica Zetterlund kommer alltid att vara ljust. Hon hade en fullfjädrad röst och fyllde även sina filmroller med ett alldeles eget liv – men hon förmådde inte att ta vara på sig själv.

På scenen var hon den självklara blickpunkten. En magnetisk stjärna som i sina bästa stunder var av högsta internationella klass. När vår största kvinnliga jazzsångerska någonsin för åtta år sedan gick ur tiden var det många som blev minst lika berörda som när hon sjöng.
För det fanns bara en Monica Zetterlund.
– Hjälp mig! Jag vet inte vad som brinner. Jag vill inte dö på det här sättet!

Hennes sista ord i livet när kvällen närmade sig den 12 maj 2005 ekade länge hos den som svarade på larmcentralen. Monica var gravt rörelsehindrad men hade lyckades lyfta luren. En tappad cigarett i sängen när hon vilade. Brandförloppet var blixtsnabbt. I en trerumslägenhet på Ingemarsgatan i Stockholm hittade brandmännen en svårt bränd kropp.
Monica Zetterlund – den så älskade sångerskan, revyartisten och skådespelerskan – fanns inte mer. Arbetarungen och telefonisten från en värmländsk bruksort som med sitt flärdfria ursprung i minnet aldrig kunde förställa sig i fina salonger. Det enkla, vackra, ömma naturbarnet som sjöng för att hon ville berätta någonting. Kvinnan med en stämma som nådde människors hjärtan.
– Ljuger gör jag inte. I texter som jag ska tolka och i livet. Andra kan ljuga mig full men själv klarar jag inte ens små vita lögner, deklarerade Monica Zetterlund.
Hon stod på toppen av sin karriär i mitten av 1960-talet. Hade även slagit igenom internationellt och tyckte senare att hennes musikaliska fullträff kom 1964 med Waltz for Debby, en skiva hon gjorde tillsammans med Bill Evans som gjort sig ett namn som Miles Davis pianist. Tre år tidigare hade Monica spelat in låten som publiken oupphörligt ville höra: Sakta vi går genom stan, med text av Beppe Wolgers, samarbetspartnern som gav henne en svensk repertoar. Stora succéer kom likaså i Hasse & Tages revyer och i biofilmer.

Monica Zetterlund avgjorde själv vilka nya höjdpunkter hon skulle ta sig till.
Men trots det hade hon länge varit fylld av tvivel. ”Jag har aldrig någonsin begripit varför jag fått alla lovord. Har jag verkligen gjort mig förtjänt av det här?” Den sviktande självkänslan kom sannolikt hemifrån. In i det sista berättade Monica om sin förtvivlan över att hennes föräldrar Bengt och Greta aldrig tyckte att hon räckte till. Framför allt pappan, fabriksarbetaren och dragspelaren som var den som först uppmuntrade dottern att sjunga. Monica började tidigt dämpa missmodet med alkohol.
– Det var inte mycket som dög för pappa. Han såg mig aldrig som något märkvärdigt, sa Monica i en TV-intervju utan att riktigt kunna dölja den livslånga sorgen.

Relationen till dottern Eva-Lena, som hon fick som 17-åring tillsammans med Torbjörn Zetterlund, en grannpojke hemma i Hagfors, var också komplicerad. När Monica i slutet av 1950-talet valde att lämna sin barndomsort för att låta sångerna ta henne ut i den stora världen lämnades Eva-Lena kvar hos mormor och morfar. Eva-Lena flyttade som sexåring till mamma i Stockholm men det läkte inga sår.
– Det måste ha varit jättejobbigt för mamma att jag såg henne som en främling. Jag grät mycket och längtade hem till mormor. Så fort det var skollov tog jag tåget till Hagfors, säger Eva-Lena Jerneld i journalisten Klas Gustafssons bok om hennes mammas liv.

Alla fester i det slottsliknande huset på Lidingö som kontantköptes när karriären började ta fart minns Eva-Lena inte heller med någon glädje. Eva-Lenas hem var som ett pensionat för jazzmusiker, det kryllade ständigt av okända människor. Eva-Lena fick sällan vara på tu man hand med sin mor. Monica Zetterlunds sällskapssjuka gjorde att barnflickan Anna-Greta blev ställföreträdande mamma.
– Jag vill försöka vara förlåtande och förstående mot mamma. Men någonstans måste man fatta att om man spelar musik väldigt högt och ens dotter sover i rummet ovanför och ska till skolan dagen efter så är det inte okej. Då är man väldigt självisk. Det var så aningslöst!

Vid den svenska skivbranschens allra första Grammisgala 1970 utsågs Monica Zetterlund till Årets populärsångerska för singeln Gröna små äpplen. Skivbolaget menade att de riktigt stora pengarna var inom räckhåll om deras stjärna bytte till mer populär musik. Men den tanken krockade med Monicas övertygelse: ”Jag är hellre fattig och gör det som känns riktigt. Jag har ett kolossalt behov av att känna inre tillfredsställelse och kan inte lura mig själv. Sådana pengar finns inte!”
Förutom att förbli vid jazzen slog Monica i början av 1970-talet också igenom i det svenska folkhemmet som skådespelare – framför allt som pigan Malin i TV-serien Söderkåkar och som sockenhoran Ulrika i filmerna Utvandrarna och Nybyggarna. Monica Zetterlund var nu inte bara finkulturell. Senare sa hon att Ulrika var hennes livs skådespelarroll, att hon då lyckades ”så att det sa tjong”. Även insatsen som häxa i Äppelkriget bidrog till att hon 1972 tilldelades en Guldbagge för Bästa kvinnliga biroll. Monica tyckte om att vara aktris. Det var inte på liv och död. Som jazzmusiken, där hon alltid mätte sig med förebilderna Billie Holiday, Sarah Vaughan och Ella Fitzgerald.
– Skådespeleriet har jag nog aldrig tagit riktigt på allvar. Ingen kan ställa krav eftersom jag inte är utbildad. Men på något vänster har jag ändå fått till det, sa den folkkära värmländskan glatt i en tidningsintervju.

Men även långt senare, efter ytterligare ett par decennier på scenerna, fanns alltid ett par förlamande sorger bakom hennes leende och skratt. Föräldrarna som inte tyckte att hon var tillräcklig. Det dåliga samvetet mot Eva-Lena och barnbarnen. Och inte blev ångesten mindre då de höga egenkraven i alla år gav mer eller mindre påträngande scenskräck. Inga applåder kunde ändra på någonting. Ljuset slogs mot mörkret. Medicinering mot spritsuget fick ofta sättas in.
– Alkohol framhävde inte mammas goda sidor. Vi hade ingen kommunikation. Det började redan på Lidingö och sedan blev det värre och värre. Den som led värst av det var mamma. Jag har familj, vänner, ett fantastiskt liv. Det hade inte mamma. Hon hade bara sin förtvivlan, sa Eva-Lena Jerneld några år efter Monicas bortgång.

1991 spelade Monica Zetterlund in Varsamt och det blev hennes största triumf räknat i skivförsäljning och topplistor (albumet sålde i över 100 000 exemplar). 1997 turnerade hon för sista gången, i ett musikaliskt samarbete med kompositören Jan Sigurd. Därefter fick Monica statlig konstnärslön och blev alltmer ljusskygg. Levde isolerat tillsammans med Magnus Roger, den sista livskamraten. Gamla vänner slutade höra av sig.

Den svåra ryggskada som Monica fick som barn efter ett fall från en trapets gjorde henne alltmer invalidiserad och till slut rullstolsbunden. När nyheten om Monica Zetterlunds död spreds på kvällen den 12 maj 2005 föll många människor i gråt. Borta var det enkla, vackra, ömma naturbarnet som inte kunde läsa noter – men plockade melodier med fraseringar och närvaro som ingen annan. Tage Danielsson uttryckte en gång att hon var ”ett lingonris som satts i cocktailglas”.

För det fanns bara en Monica Zetterlund.

Källor: Boken Enkel, vacker, öm av Klas Gustafsson (Leopard Förlag 2009), Expressen, Aftonbladet.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *