Imitatören Bosse Parnevik: ”Många av dem jag härmade blev mina goda vänner”

Imitatören Bosse Parnevik: ”Många av dem jag härmade blev mina goda vänner”

Ingen har dragit lika stor TV-publik som Bosse Parnevik. På 70-talet när Party med Parnevik sändes tittade över 6 miljoner svenskar. Hans karriär började på en gödselstack. 

2014. Bosse är fortfarande i farten och har nog inte helt slutat som
imitatör.

Klassens clown hade ofta någon rolig kvickhet på tungan. Men också ett talfel. Varje vokal var ett fasligt hinder för tolvåringen, inte bara under lektionerna i Munkfors folkskola. För att hjälpa honom att komma över svårigheterna bad läraren honom till slut läsa hemläxorna högt och sakta.
– Jag drabbades nog av stamning för att jag ofta vad ivrig och då är det lätt att man stakar sig. När jag satt där med läxorna tröttnade jag på att höra min egen röst och började i stället läsa på olika dialekter. Det var roligare och jag upptäckte att jag hade lätt för att få in röster, säger Bosse Parnevik när Minnenas Journal träffar honom.

”Hans Josefsson, Ulf Larsson, Siw Malmkvist och jag när det var Parneviks Oscarsparty 1987. Showen blev en succé med 99,8 procents publikbeläggning under ett par år.”

Varifrån han hade fått den talangen och andra tillgångar som med tiden gjorde honom till en ovanligt populär underhållare skulle han få veta långt senare. Allt i familjeidyllen var inte riktigt som det verkade. När talfelet var besegrat höll Bosse sin förs­ta föreställning på en gödselhög under ett studiebesök på en trädgårdsskola. Han härmade komikern och skådespelaren John Botvid så att klasskamraterna slog sig för knäna av glädje. Alla de populära röster han hörde i radion, och de som fångades in under biobesök, satt som en smäck på den ganska blyge men också gladlynte värmlänningen. Långt senare skulle han ”mitt i prick-härma” en rad kända personligheter på betydligt större scener. Den fonetiska begåvningen fick Bosse Parnevik att överge planerna på en tillvaro som gymnastikdirektör. Han utbildade sig vid idrottshögskolan i Stockholm, men upptäckte snart att han på en kvällsföreställning tjänade mer än vad han gjorde under en månads undervisning. Och fanns det något bättre jobb än att få folk att skratta? Friidrottskarriären fick också stå tillbaka. Bosse var en hejare på 110 meter häck och när han vann skol-SM 1957 visades segerloppet i en SF-journalfilm på Sveriges alla biografer.
– En skyltsöndag när jag var 14–15 år hade jag sett en film med häcklöpning i fotoaffären. Jag tyckte att det var så häftigt. Vi gjorde häckar hemma på tomten och sprang över, säger Bosse.
– I stort sett fanns inte annat än idrott att syssla med i Munkfors. Men jag spelade även ventilbasun i folkskolans blåsorkester, och tog pianolektioner och spelade rätt mycket hemma. Det var dock som imitatör Bosse Parnevik kom att bli hyllad. Efter att ha uppmärksammats på Folkparkernas Artistforum i slutet av 50-talet radade han under ett halvt sekel upp publiksuccéer med sina karikatyrsminkade figurer: Charlie Norman, Ingemar Johansson, Jokkmokks-Jokke, Sten Broman, Povel Ramel, Tage Erlander, Gunnar Hedlund, Olof Palme, Ingemar Mundebo, Thorbjörn Fälldin, Bengt Bedrup, Anders Gernandt, Sven-Bertil Taube och många, många fler.

”Här är vi samlade på Vallmovägen i Åkersberga i början av 1970-talet. Familjen har alltid betytt mycket för mig, ibland tog jag ledigt ett halvår för att vara hemma mer med barnen.”

På 60-talet var Bosse det största namnet i folkparkerna jämte Thore Skogman och Lill-Babs. Hans medverkan i Lennart Hylands Karusellen och i Hvar fjortonde dag, Ulf Thoréns nyskapande veckomagasin i TV, minskade inte det svenska folkets uppskattning.
– Först tackade jag nej till Karusellen eftersom jag ville vara lojal med skådespelarna som strejkade för högre löner. Men när jag ringde till Teaterförbundet om medlemskap fick jag inte vara med. Så eftersom jag inte ville stödja en organisation som diskriminerade imitatörer dök jag ändå upp hos Hyland. Det blev stora tidningsrubriker om allt det där och sedan dess har jag aldrig mer ansökt om inträde, berättar Bosse Parnevik. Gladare tongångar var det i slutet av 1978 när TV-programmet Party hos Parnevik fick hela Sverige att stanna. Då hade Bosse under en rad år haft framgångar med diverse krogshower och nu slog han till med ett tittarrekord utan dess like – som mest tittade över 6 miljoner svenskar när Bosse skojade till det med sina figurer. Än i dag är det många som minns när han med någon annans röst ringde dåtidens kändisar. Bland annat ringde Bosse som Olof Palme till skivbolagsdirektören Stikkan Anderson med en önskan om att få skriva om texten till Waterloo med sikte på det kommande valet. Och Charlie Norman ville att ABBA-gänget skulle sjunga snapsvisorna på hans privata fest.
– Först ringde jag Benny Andersson, men han avslöjade ganska snabbt att det var jag. ”Ring Annifrid i stället”, sa han. Och hon gick på det. Eftersom det är omöjligt att veta hur ett samtal ska gå gick det inte att förbereda sig så bra, men jag hade i alla fall några stolpar nedskrivna, säger Bosse Parnevik.
– Det var sällan jag kunde göra flera sådana samtal i rad. Luften gick ur en ganska mycket efteråt. Det var alltid nervöst innan, det var inte bara att jag knappt kunde hålla mig från skratt. Jag hade ju bara en chans på varje person.

”1985 lät jag Beppe Wolgers vara utrikesminister, eftersom allt skulle bli så snällt då …”

Totalt gjorde Bosse Parnevik omkring 80 imitationer av kända personer. Bara vid ett tillfälle blev reaktionen negativ – boxningsvärldsmästaren Ingemar Johansson uppskattade inte helt att han i Parneviks version sa: ”Floyd vill ha en returmatch och jag ska få en tredjedel av intäkterna. Men jag har sagt att jag vill ha minst en fjärdedel.” Men Bosse och Ingemar blev vänner igen och brukade spela golf ihop.
– Jag var alltid noga med att vara reko, så många av dem jag härmade blev jag vän med. Ingemar Mundebo uppskattade exempelvis att jag genom hans fru tog reda på att han hade djup dialekt och inte ett talfel. Sådant har jag aldrig kunnat skoja med, säger Bosse.
– När jag blev intresserad av politik började jag göra politiker. Jag läste mycket om politik för att kunna skriva satiriska texter, men lärde mig också mycket av skribenterna Gottfrid Grafström och Björn Barlach. När det gjordes undersökningar av vilka som påverkade den svenska politiken mest brukade jag faktiskt vara med bland de främsta.

Kungen har alltid skrattat gott åt min version av honom.”

I början av karriären hjälpte perukmakare till med maskerna. Den första var Jokkmokks-Jocke. Snart lärde sig Bosse tekniken och tog själv hand om maskläggningen. Men utan en bra grimas i botten spelade det ingen roll hur bra sminkningen var. Exempelvis krävde den amerikanska presidenten Ronald Reagan ett påtagligt förvridet ansikte.
– Jag gjorde även Richard Nixon och Dean Martin och hade möjligheter att ta karriären till USA. Men eftersom jag aldrig lärt mig amerikanskt uttal ordentligt hade jag nog inte lyckats så bra. Det hade varit svårt att få bort det svenska i mig. Jag ville heller inte flytta med mig hela familjen.

Länge undrade Bosse varifrån hans komiska och teatrala förmågor kom. Det lustfyllda lynnet, humorn, kvickheten, förmågan att efterapa. Som 14-åring fick Bosse en första ledtråd när skolklassen läste om blodgrupper – han insåg att den han trodde var hans pappa inte var det. Blodgrupperna stämde inte. Så vem var hans pappa?
– Det var en konstig och stark upplevelse. Men det var tabu att prata om det hemma. ”Rota inte i det där”, sa min mor när jag undrade vad som hade hänt. Så jag lade det åt sidan. Det hade nog varit annorlunda om jag inte hade trivts så bra med min styvfar. Jag var 18 när de berättade vem min riktiga pappa var.

”Sven-Bertil Taube var väldigt nöjd med hur jag imiterade honom på 1970-talet.”

Mamma Britt, affärsbiträdet och bagardottern från Göteborg, födde Bosse utan en man vid sin sida och gifte sig två år senare med bandy- och fotbollsspelaren Gösta Persson från Sandviken. Britt och Gösta tog efternamnet Parnevik. 1941 föddes Bosses halvbror Ulf och först på 1970-talet sökte Bosse efter sin riktiga pappa.
– Jag kunde inte göra så mycket eftersom han hade dött 1965. Pappa hette Helmer Nordström och var 65 när han dog. När jag själv blev lika gammal ville jag veta vad han dog av och fick veta att han slutat sina dagar i Älvkarleby i Uppland. Han hade jobbat som elektriker, potatisodlare och cykelreparatör och var bästa kompis med författaren Stig Dagermans pappa, berättar Bosse som också fick höra att Helmer tidigt visste att han var far till honom:
– Helmer borde att sett mig på scen någon gång, jag uppträdde flera gånger i trakterna kring Älvkarleby. Men aldrig var det någon som kom fram och sa: ”Hej, jag är din farsa!”

Det visade sig dessutom att Bosse hade ytterligare en halvbror, som också hette Ulf och var ett halvår yngre. Tillsammans med sin dotter Jessica och sin nya halvbror besökte Bosse faderns grav med en krans med texten: ”En första och sista hälsning från sönerna.” Ulf träffade heller aldrig Helmer.
– Ändå tror jag inte att det där med pappa har påverkat mig så mycket. Men i och för sig har jag bara gråtit två gånger i vuxen ålder. När mamma dog. Och när jag fick veta att min riktiga pappa var död, säger Bosse Parnevik, som är glad över att den pappa som han aldrig fick se gav honom begåvningar som det kunde slås mynt av:
– Helmer var tydligen en entertainer. Han var omtyckt, uppskattad och skojfrisk. Han skrev dikter också, och jag har alltid haft lätt för att skriva rim och roliga saker. Av en väninna till Helmers sista sambo fick jag en bok med hans handskrivna dikter. Jag lärde mig lite mer om min pappa genom att läsa vad han hade skrivit.

”Cornelis gjorde jag bland annat på Hamburger Börs 1970. Hans fräcka låtar bannlystes av radio så i min tappning fick han sjunga lustiga barnvisor!”

Gertie vann hans hjärta
Namn: Bo Sigfrid Parnevik.
Aktuell: Funderar på att ge ut sina bästa figurer och shower på DVD-filmer.
Yrke: Imitatör och komiker.
Ålder: 80 år.
Familj: Hustrun Gertie, 74, Jesper, 49, Jessica, 47, Jenny, 45, och Jill, 40. Elva barnbarn.
Bor: I Österskär 3 mil norr om Stockholm.
Mitt mest avgörande minne: ”När jag träffade Gertie i Göteborg efter ett uppträdande 1961. Jag såg en tjej som stod och glodde på mig hela tiden. Det var Gertie som hade slagit vad med en kompis om vem som skulle få dansa med mig först. Och nu har vi varit gifta i 50 år!”
Det minns jag med extra glädje: ”När jag vann skol-SM på 110 meter häck 1957. Jag blir också glad över att min son Jesper som förste svensk någonsin vann en Europatourtävling i golf i Sverige 1994.”