Ilon Wikland – Astrid Lindgrens favoritillustratör: Efter sjuttio år fick Ilon återse sin fredskossa

Ilon Wikland – Astrid Lindgrens favoritillustratör: Efter sjuttio år fick Ilon återse sin fredskossa

Då Ilon Wikland kom som krigsbarn till Sverige hamnade hon så småningom i Närke. Där gick hon mest omkring och ritade. 70 år senare fick hon se sina teckningar igen tack vare Nalle Elfqvist.

Vid femton års ålder kom den idag världsberömde konstnären Ilon Wikland, illustratör till många av Astrid Lindgrens älskade böcker, som ”krigsbarn” till Sydnärke sommaren 1945. Detta efter att året innan flytt Estland undan ryssarna i ett rangligt fraktfartyg över Östersjön.

När vi träffade Ilon Wikland hemma i Stockholm och visade några av hennes teckningar i det ritblock som råkade bli kvar i Närke 1945, bland annat en tanig kossa från Frotorp utanför Vretstorp, kände hon genast igen sin lätta pennföring. Och sättet hur hon med stora siffror antecknat datumet: 9.8.45. Hennes ankomst till Sverige började då den 14-årige Ilon Pääbo flydde från Estland. Med tvåhundra landsmän lyckades hon i slutet av september 1944 fly undan ryssarna i en fraktbåt över Östersjön. Långt därborta i diset låg Sverige och väntade, även om det dröjde innan konturerna av det fredliga landet dök upp ur dimman. Efter en vådlig färd över Östersjön kom till sist alla i sällskapet fram välbehållna. Glädjen till trots var det ändå en ganska trasig själ som steg iland där på Dalarö. Ilons föräldrar var skilda och försvunna. Istället var det hennes farmor och farfar som ordnat så att hon fått plats på flyktbåten. Och när den väl lade ut var det också sista gången hon såg dem stående där på kajen. Ilon var utblottad både känslomässigt och ekonomiskt och med mycket vånda inombords. Men bara några år senare träffade hon sin blivande man, Stig Wikland, med vilken hon senare fick fyra döttrar. Och mindre än tio år senare skulle hon påbörja sitt galet roliga och givande samarbete med Astrid Lindgren. Den som tog hand om Ilon första tiden i Stockholm var hennes faster Valentine LaRoche, konstnär och boende i ett litet hyresrum på Odengatan. Det var också hon som såg till att Ilon började på en konstskola i januari 1945. Genom kontakter såg sedan Valentine till att Ilon efter freden i maj 1945, vid femton års ålder, fick komma ut på landet och andas frisk luft. Så med tåg bar det iväg till Sydnärke och gården Frotorp i Viby socken utanför Vretstorp, där bondparet Karl Henrik och Anna Ackvelina Pettersson tog emot med dottern Anna och sonen Torsten.

Vän med ilon. Ko-målaren Torsten Pettersson begåvades med Ilons fina ritblock hösten 1945. Han dog i Askersund 2009. Och det var på auktionen efter honom som ritblocket försvann.

Tanken var väl att Ilon skulle hjälpa till med att hässja hö och annat lantarbete, kanske även ta hand om djuren och därmed stärka sig mentalt. Men så mycket slitgöra blev det nu inte. Vad gäller den mentala biten gick det bättre när hon påbörjade ett intensivt skapande. Och hittade hon inte några lämpliga motiv på gården Frotorp så plockade hon fram dem ur sitt eget inre. Eller helt enkelt plagierade andra teckningar.

Samtidigt som Ilon strövade omkring utanför Vretstorp fredssommaren 1945, kom Astrid Lindgrens Pippi Långstrump ut på Rabén & Sjögren och väckte rabalder. Detta sedan Bonniers gjort det fatala misstaget att året innan refusera Pippi och på grått papper tackat Astrid för visat intresse – men tyvärr. En plågsam rad man får äta upp i all framtid. På gården Frotorp utanför Vretstorp, som letades fram av hembygdsansvarige Bosse Nilsson i mysteriet om Ilon Wiklands sommarboende 1945, fanns förutom dottern Anna också sonen Torsten, som snabbt kom på god fot med Ilon trots en stor åldersskillnad dem emellan. Hon var 15 och han 27. Men trots att Torsten var en bondpojke av det rätta virket så gömde sig även en slumrande konstnär inom honom. Innan Ilon hösten 1945 tog tåget tillbaka till storstaden såg hon till att ge Torsten en fantastisk avskedsgåva: Sitt ritblock fyllt med sköna teckningar. Att denna hjärtegåva gjorde honom överväldigad visar det faktum att han senare i livet alltid hade det liggande i säkert förvar hemmavid. Och snart skulle Torstens eget skapande slå ut i full blom och favoritmotiven var kossor och hästar. Vad som hände med Ilon Wiklands ritblock efter Torstens död 2009 står skrivet i stjärnorna. Så det var verkligen tur att undertecknad plåtade av fem av teckningarna i blocket, under ett möte med Torsten hemma i Askersund i mars 1990, då han visade upp sitt unika fynd. Genom åren har Ilon avbildat både det ena och det andra. Som den där härliga ungkossan i hennes ritblock från 1945. Och senare skulle det bli en hel del skärgårdsmotiv när hon illustrerade Vi på Saltkråkan med både ångbåt och Tjorven. Hemma på Frotorp minns Ilon Wikland familjen Pettersson som vänliga själar, varför fredssommaren 1945 kom att bli ganska skön för henne. Sonen Torsten kommer hon ihåg som en ljus och tanig yngling, medan Torsten själv mindes skaparglada Ilon mycket väl. Skulle hon till äventyrs ha glömts bort någon gång så fanns alltid hennes teckningsblock där som en minnesförstärkare.

Kärt återseende. Efter drygt 70 år har Ilon Wikland äntligen fått återse sin närkekossa hon tecknade som 15-åring, den 8 augusti 1945, ute i hagen på Frotorp. Och hon kände genast igen pennstrecken och sättet hon skrev datumet på.

Men att Ilon gett bort sitt block till Torsten med alla roliga teckningar, kunde hon inte dra sig till minnes när vi senare talades vid.
– Men självklart kan det ha varit så, förklarar hon. För jag ritade ju jämt på den tiden och kan omöjligt komma ihåg vad jag gjorde av alla teckningar. Om jag gav bort dem eller vad jag nu gjorde. Men så har det ju också blivit ganska många alster genom åren. Fast någon exakt siffra kan hon inte leverera. Det blir väl lätt så när man under lång tid varit en högt uppskattad illustratör till Astrid Lindgren. Tillsammans skapade Astrid och Ilon många minnesvärda klassiker ihop. Astrid på en skrivmaskin av märket Halda och Ilon med penna och penslar i handen. Det var 1953 som 23-årige Ilon Wikland gick upp till Astrid Lindgren på Rabén & Sjögrens förlag, med minstingen på armen, för att söka tecknarjobb. Vad hon förväntade sig av detta möte visste hon väl knappt själv. Ändå skulle det överträffa alla hennes drömmar och fantasier.

Just då låg Mio, min Mio färdig i Astrids skrivbordslåda och väntade på en illustratör. Och det var Ilon som drog vinstlotten, med många underbara arbetsprover i väskan. Och Astrid gav henne jobb som skulle räcka livet ut. Med råge.  Tänk ändå vilken vånda att försöka hitta på figurer som Bröderna Lejonhjärta, Madicken, Kajsa Kavat, Ronja Rövardotter med flera. Och vilken glädje när jobbet äntligen var klart och Astrid gett tummen upp. Sedan var det bara fritt fram att skapa det man ville. Och genom Astrid fick hon ständigt fria händer.
– Jag älskar friheten, säger Ilon till avsked. För jag vill bestämma själv. Jag vill inte titta bakåt för jag vill se framåt. Sån är jag.

Kommentarer