Illustratören Gerd Miller fångade 50-talet: ”Jag ville bara se allt det enkla och vackra”

Illustratören Gerd Miller fångade 50-talet: ”Jag ville bara se allt det enkla och vackra”

Gerd Miller höjde nivån på tidskrifternas följetonger på 50-talet tack vare sina eleganta och färgrika illustrationer. Hon visste tidigt att hon ville teckna och en sjukdom i tonåren blev början till hennes livsverk.

Elegant illustratör. Gerd Miller fotograferad på sin balkong till våningen på Sveavägen i Stockholm. Bilden är tagen 1987, ett år före hon dog.

Då Gerd Miller dog 1988, 63 år gammal, hade hon uppnått statusen som ”hon som ritade 50-talet”. Hennes eleganta illustrationer hade tagit svenska veckotidningar med storm och Gerd ut i världen, där hon bland annat fick uppdrag i den fashionabla franska tidskriften Elle.

Allt började i Stockholm där hon uppfostrades i en lärd familj där fadern var en skicklig kemigraf, ett avancerat hantverksyrke för att skapa klichéer av bilder och teckningar för att tryckas i tidningar. Där fick Gerd (då Fridén) insikten i hur hon skulle måla för att nå bästa resultat i tryck. Men föräldrarna ville att hon skulle välja ett borgerligt yrke framför en äventyrlig konstnärsbana. Men då hon var 14 år drabbades hon av tuberkulos och blev sängliggande. Där fick hon utlopp för sin ständiga vilja att rita och blev så pass duktig att både hennes far Hugo och modern Annie Aquelina Fridén lät henne hållas. I en intervju i Året Runt 1984 beskrev Gerd sina föräldrar: ”De var födda samma dag, döptes och konfirmerades i samma dopvatten och kyrka och gifte sig unga för att på ålderns höst följas åt med kort tids mellanrum till graven.”

Menen från sjukdomen fick hon leva med resten av sitt liv men det största hon vann var föräldrarnas samtycke och insikt om att deras dotter var ämnad för teckning och hon fick börja på Welamssons illustrationsskola. Därmed var hennes karriär utstakad.

I en intervju långt senare beskrevs hennes passion i Året Runt: ”Gerd började teckna så fort hon kunde hålla i en penna. Någon lek med dockor blev det inte lust till, hon ritade på påsar, på skokartonger, på allt som hade en vit yta.” Det framgår tydligt i intervjuerna med Gerd hur hela hennes yrkesliv var förbestämt och som 19-åring skickade hon en illustration till tidningen 25:an: ”Det var år 1944. Jag hade sänt in några av mina teckningar till en veckotidning som hette 25:an. Och en dag fick jag en postanvisning på 80 kronor.” En stor summa då det inte ens var ett beställningsverk och som idag skulle motsvara cirka 1 600 kronor. Det gav henne lust till att bli illustratör på den tidens större veckotidningar och hon började allt mer regelbundet skicka in sina teckningar. Och hennes kärlek var besvarad, allt fler av hennes eleganta illustrationer började allt mer regelbundet synas i veckotidningarna.

Samtidigt började Anna Bråve göra sin klassresa från sekreterare till chefredaktör för Feminia. Allerfamiljen hade upptäckt en begåvning som ägde det självklara anlaget för att skapa en läst tidning. Hon såg i sin tur potentialen i Gerd och anlitade henne för allt större jobb. Tillsammans skulle de skapa en tidig modell av yrkeskvinnan som hade sin plats bredvid männen. I Gerds många illustrationer har kvinnan en framträdande plats. Männen vänder sig ofta bort eller försvinner in i bakgrundens färger. Kvinnan tycks betrakta situationen med ett outgrundligt leende.

Hennes stora tid var 50-talet men hon formade lika mycket både 40-tal som 60-tal med sina illustrationer i tidskrifter som Vecko-Revyn, Allers, Husmodern och Damernas Värld. 1952 gifte hon sig med Bob Miller, en amerikan som varit stridsflygare under andra världskriget och som var en hängiven konstälskare. Bob blev hennes impressario på deras resor världen över. Tillsammans blev de modeller i många av Gerds teckningar och levde det liv som många av tidningarnas läsare ville drömma om. Det hände ofta då Gerd var yngre att hon ifrågasatte sitt eget utseende. I en intervju med Damernas Värld 1965 lät hon sig beskrivas: ”Det är ett bra tag sedan hon var en osäker tonåring som fick öknamn i skolan för sin stora näsa och var pinsamt medveten om att ansiktet var osymmetriskt och att baken var för stor. Men det hör till de saker man inte glömmer med åren även om det gör mindre ont när man blir vuxen och får andra värderingar. Det hjälpte inte ens att hon blev känd tecknerska, komplexet satt i. Näsan kändes värst. Det dröjde till hon träffade sin blivande make Bob i Florens och han berättade att han alltid hade velat gifta sig med någon med en sådan näsa som hon hade och kunde skratta åt det.

Det var också i den vevan som hon började hitta sin stil. Hon medger öppet att 75 % av hennes säkerhet sitter i att hon lever i ett inte bara harmoniskt utan också intellektuellt levande äktenskap. Hon vågade ställa sig framför en spegel och titta ordentligt både bakifrån och framifrån.” Gerd Miller gav samma svar som hennes illustrationer gav till alla läsare, jag finns här och kommer aldrig vika undan. I stället är det männen i hennes teckningar som oftast viker ned blicken inför en kvinna som vet sitt värde. Hennes bilder är en del av det goda livet som vi föreställde oss att det var på 50-talet. Då allt var möjligt, det syns i Gerds bilder, inte bara för att alla röker, utan för att alla är så snyggt klädda.

Men handen på hjärtat, vem vet vem Gerd Miller var? Sannolikt få men alla känner igen hennes bilder i alla de tidskrifter som slukades för femtio år sedan. Där kommer hon för alltid finnas kvar. Som den okrönte mästaren att fånga vårt allas 50-tal med sina penslar.
Källa: Gerd Miller – Illustratör eller hon som ritade 50-talet. Lena Johannesson på Carlssons förlag.