”I varje söm, i varje tyglapp finns en historia”

”I varje söm, i varje tyglapp finns en historia”

Då kvinnor vägrades rätten att uttrycka sin förmåga att skapa, förflyttades kraften till det som hörde hemmet till. Lapptäcken är en berättelse om alla de kvinnor som skapade i skymundan. 

När Åsa Wettres älskade farmor dog, var det julbonaden över kökssoffan som hon helst ville ärva. På den fanns tjugofyra tomtar – och två lapptäcken. De var Åsas första minne av lapptäcken. I barndomshemmet syddes det flitigt, och mamma hade ett ”walk-in” linneskåp, där tyger och pågående handarbeten förvarades. På 50-talet var vårens höjdpunkt då Åsa fick följa med mamma till Klingbergs i Falun för att välja tyg till examensklänning.
– Det var lycka att få andas in doften, att föra handen över tygpackarna på hyllorna. Alla dessa fantastiska bomullstyger! Randiga, rutiga, prickiga, blommiga.

Tomtar gillar lapptäcken. Julbonaden som Åsa Wettre helst av allt ville ha efter farmor. Skälet till det var lapptäckena i tomtarnas våningssäng.

Sextio år senare har Åsa Wettre själv en lång hyllvägg med tyger, sorterade efter färg och mönster. Ett helt livs samlande. Hon ångrar att hon vävde trasmattor i stället för att sy lapptäcken av sina gamla urväxta plagg.
– Då skulle jag ha haft en provkarta på min barndoms alla kläder. Från tomtebonadens lapptäcken till verklighetens förflöt ett antal år. Åsa utbildade sig på Nyckelviksskolans textillinje, sedan på Konstindustriskolan i Göteborg. På 1970-talet var hon med om att starta Konsthantverkshuset, där hon också hade en egen ateljé och gav kurser i lappteknik och åkerbrukskläder. En sommar hyrde familjen ett hus nära Bingsjö i Dalarna. Där skulle ett gammalt hus säljas på auktion. Ett av fönstren var förhängt med ett lapptäcke.
– Jag var färdig att köpa huset bara för lapptäcket! Under många år hade hon som hobby att fråga folk om de inte hade något gammalt lapptäcke på vinden. Fram kom ibland ”något gammalt skräp” och historien om kvinnan som sytt täcket. Hennes liv överträffade ofta dikten. Det var kvinnornas historier, tillsammans med de försiktigt och kärleksfullt rengjorda och lagade lapptäckena, som gjorde Åsas vandringsutställning till en sådan succé. Ingen utställning var den andra lik, och Åsa var själv med på alla de fyrtio platserna, inte bara i Europa, utan ända bort i Japan och Mexiko. USA, eller snarare ”Amerika”, är ett kapitel för sig.

Färgrik konst. Att sy vackra lapptäcken var för många kvinnor en möjlighet att få utlopp för sin kreativitet.

Sen blev det två böcker. Nummer två har den talande titeln Spår av liv. Varje täcke åtföljs av dess historia eller, om sömmerskan är okänd, ett historiskt sammanhang. I boken har de fått namn: Soptippslapptäcket, Mässhakatäcket, Ruts rutor, Elektricitetstäcket, Bröllop med förhinder, Ananastäcke, Lantbrevbärarens täcke, Sidendiamant, Trotjänarinnans lapptäcke, Den hemliga trädgården, Det överblivna lapptäcket. Ögat dras från bild till berättelse.
– Lapptäckena var bruksting som gjorde vardagen lättare att uthärda, och en smula vackrare. De speglade den knappa verkligheten, de tillverkades av vad man hade att tillgå. Man tog till vara minsta lilla tygbit. Brita Karlsson från Västra Göinge berättar i boken: ”Jag minns hur jag som barn alltid betraktade lapptäckets olika bitar och gärna erinrade mig dess ursprung, innan jag somnade på kvällen. Det var roligt att när vintern var som kallast, i minnet frammana sommaren, i form av en liten lapp i täcket, eller kanske minnas examensklänningens ’elegans’ genom en liten ruta blommigt färgglatt bomullstyg”.

Lapptäcket blev som ett fotoalbum, en minnesbok. Men också ett prov på hantverksskicklighet och en känsla för färg och form. Begränsningarna tycks ha sporrat kreativiteten.
– Lapptäckssömnaden var en av de få möjligheter en kvinna i det sena 1800-talets allmogesverige hade att skapa något eget, påpekar Åsa. Att ägna sig åt estetiska utsvävningar betraktades som förspilld tid, men att sy ett täcke av överblivna lappar var något nyttigt. Och där i den skarven fanns ett litet land av frihet och skapande. Lapptäcket var alltså ett bruksföremål som när det blivit alltför slitet fick sluta sina dagar på olika sätt: som draperi vid dragiga ytterdörrar, som packningsfilt på flyttlass, som motorvärmare, som underlägg för bröd på jäsning, som hästtäcke, som köldskydd på höskullen för luffare. Åsa Wettre är inte ensam om att frestas till galna inköp av ett lapptäcke. Riita Forssell i Djurås berättar att hon ”måste” köpa en gammal Chrysler Town Country bara för att komma åt ett lapptäcke som låg i framsätet. Hennes man konstaterade att ”det var förb … mig det dyraste täcket som kommit till det här huset!”

Från amerikanare till Amerika. För det var i samband med den stora emigrationsvågen 1820–1930 då över en miljon svenskar utvandrade till Amerika som lapptäckssömnaden tog fart här hemma. De som återvände i slutet av 1800-talet hade ofta med sig ett lapptäcke hem till Sverige, där vävningen traditionellt hade dominerat, även om rester av lapptäcken i vadmal, kläde eller läder finns bevarade från medeltiden. De amerikanska lapptäckstygerna var maskintryckta och mönstren ofta oregelbundna: ”crazy quilts”. Lapptäcket blev en statussymbol, för alla hade minsann inte tyglappar att förfärdiga ett täcke av – kläderna slets till sista trasan. Så en uppbäddad säng med täcke beundrades i socknen.

I samband med industrialiseringen och inflyttningen till städerna gick mycket av den gamla bondekulturen förlorad. En räddningsaktion startades: Svenska Slöjdföreningen grundades redan 1844, och Arthur Hazelius tog initiativet till Skansen och Nordiska museet. Lapptäckssömnaden fick ett naturligt uppsving med symaskinens intåg. ”Varje flicka drömde om en Singermaskin och senare en Husqvarna. Avbetalningspriset för en dylik låg på 1920-talet kring 300 kronor” skrev Rut Wallensten-Jaeger i Torparnit och statarflit när seklet var ungt. Och idag? Lapptäckssömnad har blivit en kär hobby för många. En kulturskatt har berikats och lever vidare.