I varje by runt Mora växte hantverket fram

I varje by runt Mora växte hantverket fram

Här var uppfinningsrikedomen stor. Från små hantverk ute i gårdarna växte större industrier fram och här skapades bland annat Morakniven, Moraklockan och FM Mattsons berömda kranar.

Riktigt hur det kommer sig att trakten och byarna kring dagens Mora kom att bli så kreativ är lite dunkelt. Man vet att det fanns ett blomstrande vikingasamhälle på Sollerön, med kopplingar till övriga vikingasamhällen i Roslagen, på Birka och Gotland. Härifrån skeppades exempelvis järnmalm vilket sägs vara bekräftat via Sverresagan, som skildrar den norske konungen Sverres resa genom bland annat Dalarna 1177. I denna skildring finns benämningen ”Järnbärarland” som anses syfta på just Ovansiljan.

Runt Siljan och Orsasjön finns bördiga marker som skapade goda förutsättningar för jordbruk och fasta bosättningar. Längre upp i skogarna var det sämre marker, men man kunde låta djuren beta där på somrarna och därmed spara på de goda markerna. På så vis skapades fäbodkulturen. Då laga skifte inte genomfördes i norra Sverige, och arvet oftast delades lika mellan både bröder och systrar i den här delen av Dalarna, så blev inte utflyttningen särskilt stor och byarna bestod. Men vintrarna var långa och allt mindre jordlotter gjorde att man fick söka uppehälle på annat sätt under vintrarna. Man började gå iväg, ofta i grupper, och utföra så kallade herrarbeten söderut i landet. De olika byarna runt det som idag är Mora specialiserade sig på olika typer av hantverk. Exempelvis finns de berömda hårkullorna från Bonäs och Våmhus, läggkärl från Venjan, slipstenar från Orsa, båtar från Sollerön, klockor och knivar från Utmeland och Östnor och så vidare. Men det som gjorde området så unikt för tiden vid Gustaf Vasas uppror mot danskarna var egentligen två saker. Dels var i princip alla jordägare, vilket också gjorde att man hade en ställning i samhället, dels hade man redan då börjat vandra längs vägarna och uppnått en viss ”världsvana”. Om morakarlarna sedan var ovanligt sturska vid den tiden är väl svårt att sia om idag, men numera är de minst sagt stolta över sin del av den svenska historien, och att svaret på frågan varför Sverige inte tillhör Danmark helt enkelt är för att morakarlarna startade upproret mot den danske kungen tillsammans med Gustaf Vasa.

Knivig verkstad. Bud Carls Åkdonsfabrik var en av de äldsta knivtillverkarna i Mora, men hade många fler produkter i sortimentet. 1961 köptes företaget upp av KJ Eriksson.

Mora som stad är, som så många gånger, en efterkonstruktion och fanns knappt vid förrförra sekelskiftet, när ortens store son Anders Zorn byggde sitt fantastiska hus bredvid kyrkan. Då fanns Mora strand, vilket var området runt kyrkan och ner mot Saxviken. Eftersom det var glest mellan kyrkorna och långt att resa till söndagsmässan hade det växt upp en by av små stall, båthus och övernattningshus längs stranden vid Siljan, och detta blev därmed en naturlig handelsplats. Men utöver det så bodde de flesta människorna i byarna runt kyrkan, och än idag svarar en äkta Morabo med namnet på sin by om du frågar var de kommer ifrån, inte Mora. Förmodligen var det så att herrarbetena under vinterhalvåret också ledde till att man fick med sig kunskaper tillbaka till sin hembygd, och som sedan gjorde att man ytterligare kunde utveckla sina hantverk. Just kopplingen mellan olika hantverk och olika byar blir väldigt tydlig när man tittar på Mora ur ett historiskt perspektiv. Och egentligen är det orättvist att enbart hänvisa till Mora, eftersom detta i lika stor utsträckning gäller Orsa och Malung samt Rättvik. Men eftersom industrier tenderar till att vilja etablera sig bredvid varandra, och även avknoppas från varandra, så har Mora blivit Ovansiljans industricentrum. Här följer några exempel på olika industrier, som alla är välkända varumärken, och deras historia från hantverk till dagens storskaliga tillverkning. Bygdens hantverks- och industrihistoria handlar om både trä och metall, vilket är ovanligt. Tittar vi på metallens historia så börjar den med gelbgjuteri, som gav spännen, handtag, betselbeslag, slädgaller, selkrokar och så vidare. Centrum för detta hantverk var byarna Östnor, Kråkberg, Selja och Långlet. Allt detta gjöts i mässing. När det sedan kom till pinglor, bjällror, klockor och skällor så gjöt man dessa i något som kallades ”metall”, vilket var en legering av koppar och engelskt tenn. Här fanns också knivmakare och kammakare. Allt detta var så kallad saluslöjd, och i mitten av 1700-talet började man i Östnor även tillverka klockor. Hur det kom sig att denna kunskap och tradition kom till Mora är väldigt oklart, en teori menar att den första urmakaren Krång Anders Andersson (1727–1799) hade gjort herrarbete i Stjärnsund, men den klassiska Moraklockan är så mekaniskt annorlunda att många håller detta för osannolikt.

Snillrik dalmas. Anders Mattson är Moras stora uppfinnare. En av dessa är rynkmaskinen, och just denna används än idag av Mora väveri.

Oavsett så växte urmakerierna i antal väldigt snabbt, och snart satt man på i princip varje gård i Östnor och gjorde klockor. Snart tog så kallade förlagsmän över själva organisationen och försäljningen av klockor, och gårdarna blev på så vis ”legotillverkare”. Detta ledde till att man enbart i Östnor kunde producera upp emot 1 000 klockor under 1830–1840. Den största förlagsrörelsen utgick från Finngården i Östnor och drevs av Rumbo Matts Aronson. När så Moraklockan blev utkonkurrerad av billigare utländska klockar i mitten av 1800-talet blev Finngården centrum för den mekaniska industri som utvecklades här. Här startades 1865 Mora Mekaniska Fabrik AB, som från början var tänkt att tillverka klockor men som snabbt styrde om mot symaskiner. Ingenjör August Nilsson från Furudal anställdes för att leda arbetet, och han var inspirerad av dåtidens moderna arbetsflöde kallat ”The American System of Manufacturing”, vilket innebar en hög grad av mekanisering och automatisering. Hör började också Krång Anders Mattson, sonson till Moras första urmakare, sin karriär som ledde till flera uppfinningar, bland annat perforeringsmaskinen, spolmaskinen, tillväxtborren och rynkmaskinen. Som en liten anekdot kan nämnas att när banken i Mora skulle köpa in ”den bästa perforeringsmaskinen som fanns” kontaktade man ett företag i London som påstod sig kunna ordna det. När den sedan anlände till bankkontoret var den märkt ”And. Mattson, Mora. Import”.

1865 startade också gelbgjutaren Frost Mats ”Mas” Mattson sitt företag. Han tillverkade först klockhjul och hästpinglor, men utökade sakta verksamheten till fler produkter. 1876 började man tillverka kranar till pannmursgrytor, vilket alltså var början till dagens FM Mattsson. 1926 inleddes en strejk för att få till ett kollektivavtal och Frost Mats Mattsons båda söner Anders och Karl som då drev fabriken blev osams och Frost Karl Mattson lämnade företaget och startade Mora Armatur i princip vägg i vägg. Denna osämja har säkert sporrat de båda företagen att skapa bra kranar och annan sanitetsarmatur och de hade under många år 80 procent av Sveriges marknad. I dag är släktfejden ett minne blott och de båda krantillverkarna ingår i Ostnor AB, som har FMM och MA som sina varumärken. Ett av de vanligaste metallföremålen som tillverkats överallt i hela den moderna världen är knivar, men även här lyckades man utveckla en välkänd industri. Den förste som tillverkade knivar industriellt i Mora var Erik Frost. Efter ett par år som skogsarbetare i Amerika återkom han till Mora 1891 och startade en åkdonsfabrik, med knivtillverkning vid sidan om. Snart tog dock knivtillverkningen över helt och i början av 1900-talet blev ”Mora-kniven” ett begrepp. Bladen var redan då laminerade med en hård stålkärna och mjukare järn på sidorna. En viktig lösning för en bra och billig produktion var när slidtillverkaren Anders Ström kom på att han kunde blöta upp unica (pressad papp) och sy knivslidor i det materialet istället för skinn. Bröderna Ströms knivslidsfabrik AB levererade sedan knivslidor till alla knivtillverkare i Östnor, som mest 15 olika. Den andra stora knivfabriken, KJ Eriksson, har sedan starten 1912 som Eriksson & Mattson AB haft en bredare produktion med bland annat skidbindningar och saxar. I dag är isborrar en viktig produkt för företaget. Krång Johan Erikssons (KJ Eriksson) partner från början hette Frost Anders Mattson (Lok Anders) och han startade ett eget företag 1921, som tillverkade egna uppfinningar och produkter, exempelvis SJ:s biljettång och en vedkap. 1956 övertog sonen Gunnar Mattsson-Frost företaget, som döptes om till GM-F AB och genom åren blivit en viktig underleverantör till svensk bilindustri.

Det finns såklart många fler företag att berätta om, både lyckade och mindre lyckade etableringar. Men ett är säkert och det är att Mora tack vare sin breda tillverkningsindustri har klarat sig bättre än många andra orter genom marknadernas upp- och nedgångar. Det finns också en framgångsrik träindustri, där givetvis ”dalahästen” är den mest kända produkten, men där även exempelvis spånkorgen varit väldigt viktig. Herrarbetena, som tog dalkullorna och dalkarlarna runt Sverige, bort till St. Petersburg och även så långt som till England, gjorde att man kunde ta med sig teknik och kunskap till hembygden. Men det gjorde nog också att man blev mer lokalpatriotisk. Och båda dessa egenheter har nog på sitt vis bidragit till regionens framgångsrika industriklimat.
Källa: Hantverk som blev industri, sammanställd av Ove Karlsson

Efter moraklockornas storhetstid kom så symaskinen. 1865 bildades Mora Mekaniska Fabrik AB, där man under de närmaste tolv åren skulle tillverka 5500 symaskiner.

Kommentarer