Hyllade fotografen Ragnhild Haarstad: ”Jag tvingades kämpa mot alla fördomar”

Hyllade fotografen Ragnhild Haarstad: "Jag tvingades kämpa mot alla fördomar"

Ragnhild Haarstad är en av våra stora press­fotografer. Men hon hade ingen lätt väg mot toppen. – Jag fick höra att kvinnor inte passade som fotografer, säger hon.

Jag träffade Ragnhild Haarstad i konsthallen Marabouparken på kvinnodagen den 8 mars och det var synnerligen passande. Utställningen i Sundbyberg med kvinnliga fotografer där hon medverkade (se Minnenas Journal 3/17) handlade inte bara om deras fantastiska bilder utan också om fördomar mot kvinnor.

STORHETER. Ragnhild Haarstad har plåtat hundratals kändisar.

I utställningen förevisades ett brev från en alert och förhoppningsfull kvinna som 1942 bad en pressfotograf om tips för att komma in i yrket. Han avråder henne från att försöka och ur det vänliga, men nedlåtande svaret, saxar vi följande: ”Ska jag vara ärlig så tror jag inte att en flicka passar för yrket även om hon är aldrig så duktig. Med pressfotograf menar jag då att arbeta i vanlig ordning som vi får göra, på eldsvådor och mordreportage blandat med idrott, kunglighet och mode med mera i det oändliga. Det finns visserligen några kvinnliga pressfotografer ute i världen, vi hade i somras besök av en, men hon var mer maskulint betonad och hade förmodligen av ett förbiseende av vår Herre blivit flicka.”

Man kan skratta åt fördomen i dag då det finns en rad kvinnliga pressfotografer av toppklass, men männens attityd var en skavande del av Ragnhild Haarstads vardag under många år.
– Jag ansökte om att få bli lärling hos fotografen KW Gullers, men han ville inte ha några flickor i mörkrummet, säger Ragnhild. Hovfotografen Edvard Welinder antog dock henne som lärling och efter att ha varit elev hos Christer Strömholm väckte hon uppmärksamhet med en serie gatubilder i slutet av 50-talet. De var med på en utställning och några fick pris. Bilderna blev en biljett till jobb på Svenska Dagbladet där hon i början av 60-talet blev den första kvinnan som fastanställdes på bildredaktionen. Men inte utan knot från kollegerna.
– Man tog upp problem med att komma in i omklädningsrum på sportarenor och en kollega ville inte ha mig på sitt skift, minns hon.

AVSPÄND. Det blev många kungligheter på bild genom åren. Här en avspänd kronprins i Sandhamn 1971.

När hon 1971 blivit utsedd till Årets fotograf, hittills den enda kvinna som fått utmärkelsen, kunde hon inte gå på prisutdelningen och festmiddagen för tidningen gav inte henne ledigt och ingen kollega ville byta skift.
– Det fanns en avundsjuka för att jag uppmärksammades, säger Ragnhild. När jag skulle fixa fram ett 70-tal kopior till en utställning på Stockholms stadsmuseum i samband med att jag blev Årets fotograf så protesterade kolleger mot att jag tog tid till detta. Men hon berättar också om kolleger som stöttade henne. Bilden är inte entydig. Att Ragnhild Haarstad behövde ha vassare armbågar än männen för att så småningom bli accepterad står dock klart. Under 40 år som pressfotograf, de sista tio åren som bildredaktör, på Svenska Dagbladet levererade hon en ström av klassiska bilder.
– Jag kunde ha fem-sex uppdrag om dagen, berättar Ragnhild, och det gällde att vara på hugget för att hitta något nytt och överraskande hos välkända personer och att lyfta fram något unikt hos den vanliga, okända människan.

DET VAR DÅ. Gösta och Marie-Louise Ekman demonstrerar på 60-talet för de Svarta pantrarna i USA. Långt senare, 1989, gifter de sig. Gösta avled den 1 april i år, saknad av många.

Tog du som kvinna annorlunda bilder än männen?
– Nja, det är nog i så fall snarare en fråga om personlighet, säger Ragnhild. Jag tyckte vardagsjobben var roligast. Men hon har naturligtvis också många minnen av de stora namnen. En tonårig Björn Borg blev sur när han skulle ringa hem efter en turnering och Svenska Dagbladet hade ockuperat telefonen för att skicka bilder med telefoto. En höstdag 1971 tog Ragnhild en ödesdiger gatubild på finansmannen Jacob Wallenberg i allvarligt samspråk med brorsonen Marc efter Stockholms Enskilda Banks sista bolagsstämma inför fusionen med Skandinaviska Banken. Kort tid efteråt begick Marc Wallenberg självmord, kanske delvis på grund av pressen från familjen. Ragnhild Haarstad föddes i norska Röros. Morfar gav ut en tidning på orten och Ragnhild minns den handdrivna tryckpressen. Sedan gick flytten till Sverige där Ragnhilds far fick jobb inom folktandvården i Piteå. Han var fotointresserad och aktiv i Piteå fotoklubb. Ragnhild hade alltså lite journalistik i bagaget när hon begav sig till Stockholm. Under hennes levnad har bildtekniken exploderat.  Dagens digitala underverk till kameror rymmer hur många bilder som helst, man slipper att byta filmrullar och annat krångel.  Mobiltelefonen med sin kamera möjliggör dessutom ett oändligt flöde av bilder som väller fram på Facebook och andra medier.

Har den klassiska pressbilden en chans i detta flöde?
– Den lever farligt, men kan överleva genom att fånga något väsentligt. Hitta det viktiga och speciella. Pressbilden ska inte vara en illustration till artikeltexten utan ha information i sig, få betraktaren att stanna upp ett tag. Här bredvid hittar du några av Ragnhild Haarstads bilder på kända och okända människor från andra halvan av 1900-talet. Visst fångar de ögonblick som lever länge?

KONTRAST. Engagerade demonstranter mot kärnkraften på Sergels Torg i Stockholm 1976. Men vem bryr sig om den slitne narkomanen tätt intill?

Gillar att vandra
Namn: Ragnhild Haarstad, född 30 mars 1935 i Röros, Norge.
Bor: Trångsund.
Familj: ”Jag har en delsbo”.
Hobby: Promenerar gärna, fotograferar till husbehov.
Bakgrund: 40 år som fotograf på Svenska Dagbladet, enda kvinnan som utsetts till Årets Fotograf i Sverige (1971), flitig debattör om bildjournalistik och kvinnliga pressfotografer.
Aktuell i våras: Med utställning på Marabouparken i Sundbyberg tillsammans med Alma Haag och Ellen Dahlberg.