Hunger & misär i u-landet Sverige

Hunger & misär i u-landet Sverige

I dag är Sverige ett av världens rikaste länder. Annat var det på 1800-talet. Då var Sverige ett u-land präglat av misär, svält och sjukdom. För många var bostad lika med fattighus.

Gudstjänst på ålderdomshemmet i Frinnaryd nära Tranås 1914. Bilden kommer från boken Folket före oss av Henning Hamilton.
Gudstjänst på ålderdomshemmet i Frinnaryd nära Tranås 1914. Bilden kommer från boken Folket före oss av Henning Hamilton.

Under 1800-talet rådde missväxt. Fattigdom och misär fick omkring en miljon svenskar att utvandra till Amerika i hopp om att skapa sig ett bättre liv.
Här hemma var det kyrkan som ansvarade för de fattiga. Efter hand  kom dock reformer som skulle förbättra och förstatliga fattigvården. Så för de fattiga som stannade kvar i fosterlandet väntade omvälvande förändringar. Även om det tog tid innan de sämst ställda skulle få en någorlunda anständig tillvaro.

1847 kom en av de viktigare reformerna som har gjorts på fattigvårdsområdet. Det var den så kallade fattigvårdsförordningen som stadgade att alla socknar i landet skulle ha en egen fattigvårdsstyrelse. Bakgrunden till reformen var följande statistik:
1840 fanns det omkring 530 000 hushåll på den svenska landsbygden, 30 000 av dessa var helt beroende av allmosor för sin överlevnad. Dessutom var omkring 120 000 hushåll beroende av något slags understöd. Och detta med en folkmängd som 1845 låg på runt tre miljoner invånare. Med andra ord: Sverige var ett oerhört fattigt land, ett av Europas allra fattigaste.

Brödkö på Regeringsgatan i Stockholm 1918.
Brödkö på Regeringsgatan i Stockholm 1918.

På 1870-talet trädde en fattigvårdslag i kraft där rätten att få hjälp minskade. Anledningen till den drastiska och åtstramande åtgärden kan ha varit att fattigvården blev en allt för stor post bland kommunernas utgifter. Den stod nämligen för omkring 30 procent av landsbygdskommunernas totala kostnad respektive 10–15 procent av städernas.

Livet i fattighuset
Tillvaron på fattighusen var allt annat än glamourös. Hjonen tog hand om sig själva och den piggaste i varje sovsal utsågs till föreståndare. På landsbygden blandades länge gamla och sjuka med barn och psykiskt instabila medan det i städerna ofta fanns speciella inrättningar för de grupperna.

Potatisbristen orsakade köer vid Stadsgården i Stockholm 1918.
Potatisbristen orsakade köer vid Stadsgården i Stockholm 1918.

På större anstalter kunde det bo 20–30 personer i en sovsal. Varje hjon hade ett litet skåp för tillhörigheter men någon privat yta var det inte tal om. Dagen började ofta klockan 05 sommartid och 07 vintertid, beroende på var i landet fattighuset låg. Den första timmen gick åt till morgontoalett och att klä sig, bädda sängen, städa, vädra rummet med mera. Därefter var det dags för frukost. Beroende på vilket skick fattighjonet var i fanns sedan lite olika sysslor att fördriva tiden med. Kvinnorna kunde till exempel vara baderskor och städerskor medan männen i sin tur kunde vara dödgrävare eller brandvakter. Barnen skulle gå i skolan och även utföra vissa sysslor, till exempel hugga ved. Klockan 22 låstes portarna för natten klockan 21 vintertid.

Medborgarplatsen i Stockholm 1910. Då var det höga huset i mitten fattighus och hade varit det sedan 1746.
Medborgarplatsen i Stockholm 1910.
Då var det höga huset i mitten fattighus och hade varit det sedan 1746.

På söndagar och helgdagar skulle alla hjon som inte var alltför sjuka och svaga närvara vid gudstjänster i anstaltens tillhörande kyrka. Förutom detta avbrott i vardagen kunde det hända att fattighusen fick celebert besök från kommunen. Då gällde det att visa upp anstalten från dess allra bästa sida med finare mat och gladare stämning.
Kvaliteten på fattighemmen varierade stort över landet. Sabbatsbergs fattighus i Stockholm var en av de inrättningar som hade det bäst. Hemmets verksamhet finansierades huvudsakligen med hjälp av privata donationer och via en brunnsinrättning på området. Här var maten bättre än på de flesta andra ställen. Både till frukost och middag serverades tillskottsrätter som sill och smör till skillnad från den vattsoppa och ärtmjölsröra som var standard på andra inrättningar. Dessutom avlönades Sabbatsbergs hjon för sitt arbete och kunde köpa mat för en billig penning

 

Matbristen var stor 1918 och på Karlaplan i Stockholm odlades grönkål.
Matbristen var stor 1918 och på Karlaplan i Stockholm odlades grönkål.

De flesta som skrevs in på fattighuset kom att stanna där livet ut. Barn som blev arbetsföra skrevs dock ut om de kunde vara en tillgång för samhället. Äldre kvinnor var överrepresenterade i fattigvården och det var alltid fler människor som ville in på fattighuset än vad det fanns plats för. Folk togs in efter ett bestämt antal, inte efter behov.

Fattigauktioner förbjöds
En bit in på 1900-talet började förändringens vindar blåsa ordentligt. Den nya fattigvårdslagen som trädde i kraft 1918 gjorde definitivt slut på fattigstugorna som nu ersattes av ålderdomshem. För fattighjonen innebär lagen till att börja med dock ingenting i praktiken. Inrättningarna bytte namn, men livet på hemmet var detsamma. Först under 1930-talet blev förbättringarna märkbara.
Fattigvårdsauktioner, där fattiga barn och åldringar auktionerades ut i bygden till de som krävde lägst ersättning från kommunen, förbjöds. Men det var först efter 1930 som det var fråga om en rent kvalitetsmässig förbättring på de nya så kallade ålderdomshemmen.
Lagen om folkpension, som kom1935, förbättrade också tillvaron för många.

1910 fanns 4 321 fattigvårdsanstalter i Sverige med plats för 71 290 personer.
1910 fanns 4 321 fattigvårdsanstalter i Sverige med plats för 71 290 personer.

Söp sig till elände

För att betraktas som fattig förr i tiden skulle du vara fullständigt utblottad och utan minsta möjlighet att själv stå för din försörjning. Du skulle vara sjuk eller gammal och inte ha någon släkting eller annan anhörig som kunde hålla dig med bostad och logi.
Alkoholmissbruk var en stor anledning till den utbredda fattigdomen i landet. I vissa familjer söp både mannen och hustrun vilket kunde leda till att hela familjen hamnade i fattigvårdens omsorg. Brännvinskonsumtionen per person var under vissa årtionden uppe i overkliga siffror. Osäkra uppgifter om 46 liter per person och år under 1830-talet förekommer, men någon tillförlitlig statistik finns inte.
Andra orsaker till behov av fattigvård var bostadsbrist, försumlighet från fadern om barnen, värnlöshet (gällde minderåriga), ålderdom, sjukdom och orkeslöshet, arbetsbrist eller knapp inkomst och stor familj.

 Livet i fattigstugorna, som ofta var fallfärdiga, var enformigt och torftigt.
Livet i fattigstugorna, som ofta var fallfärdiga, var enformigt och torftigt.

Alltid hungrig

Karl Jonsson (1913–1971) var en målare och diktare som tillbringade en del av sin barndom på ett fattighus i Jämtland. Hans upplevelser bland åldrande hjon och psykiskt instabila ger en uppfattning om hur det var att vara fattighjon på den svenska landsbygden på 1920-talet.
Så här skriver han i sin självbiografiska bok Fattighuset (1981):
”När klockan blir nio, ringer vällingklockan under takåsen till frukost och på krokiga och värkbrutna ben skyndar sig de gamla och alla token till matsalen och barnen skyndar sig till sitt bord och slevar i sig den tunna vällingen eller vattgröten. Att gröten är mager och mjölken blå betyder inte så mycket. När man är hungrig har man inte så stora fordringar. Men mättnaden sitter inte så länge kvar, sugningarna i magen kommer efter någon timme. Det är den ständiga längtan efter mat som är allenarådande.”

Varje dag samma soppa

Recept på vattensoppa ur Svante Jakobssons bok Fattighushjonets värld. Mängden vatten är dock inte angiven.

Till 10 personer
3 ¼ hekto sirap
1 ½ hekto sviskon
8 gram kanel
85 gram vetemjöl
4 hekto helgryn
6 ½ centiliter ättika 

På 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. En miljon svenskar utvandrade till USA. Här emigranter vid Ellis Island, New York, 1908.
På 1800-talet var Sverige ett av Europas fattigaste länder. En miljon svenskar utvandrade till USA. Här emigranter vid Ellis Island, New York, 1908.

Barnen såldes till lägstbjudande

Auktioner där fattighjon och barn gick under klubban förbjöds 1918. En brevskrivare till Bohusläns Läns Tidning beskriver följande omänskliga fattigauktion i Edestad 1908:

Det var en festdag i församlingen ty ett 20-tal fattiga, utslitna, sjukliga och orkeslösa stackare, såväl som barn från 5 års ålder, såldes å offentlig auktion till den minstbjudande. Den stackars varan hade släpats fram för beskådande och ordföranden började ”affären” med lovprisande av varje nytt ”utrop”. Barnen slumpades bort för 20, 24, 30 à 40 kr stycket pr år.

Så kom man till de äldre, och nu gällde det för ordföranden att pressa ned priset så mycket som möjligt. En 70 år gammal man, blind sedan 20 år, gick under klubban. Hans gamla vårderska spekulerade, men ville ha 10 eller 12 kr i månaden. Gumman kunde inte räkna och trodde, att 96 kr pr år gjorde mer i månaden än hon haft förut. Själv har gumman i fattighjälp 3 kr i månaden.

En 70 år gammal stackare, som själv har 3 kr i månaden i understöd, var spekulant på sin 90-åriga moder och ville ha 8 kr i månaden för modern: men då ville ordföranden lysa med sin lagkunskap och förklarade för dottern, att enligt lagen var det hennes skyldighet att försörja modern utan något bidrag från församlingen. Men då ett mummel hördes bland publiken blev han mänsklig och sålde modern för 6 kr i månaden. Och under ordförandens dåliga lynne och snäsigheter fortsattes auktionen tills varan var slutsåld.

 Läs också om soverskan på Oknö.