Hon blev Madam Flod med hela svenska folket

Hon blev Madam Flod med hela svenska folket

Till skillnad från många av våra bästa skådespelare kom Sif Ruud från ett förmöget hem. Hennes mamma var sångerska och kosmopolit av välbärgad släkt och mormodern drev en vinhandel som hon övertagit av maken efter dennes död.

Ändå fick den blivande Madam Flod tidigt känna på hur det var att vara fattig. Fadern dog innan hon föddes och efter några år gifte modern om sig med en ingenjör i Skogstorp utanför Eskilstuna.

Det visade sig att ingenjören helt saknade sinne för affärer, och snart var familjens pengar borta. Deras hus och lösöre såldes på auktion och lilla Sif tvingades se hur främmande människor rev och slet i deras käraste ägodelar.

I samband med det flyttade Sif och modern tillbaka till Stockholm, där de hankade sig fram så gott det gick. Men för Sif var fattigdom snarare något originellt än något sorgligt. Säkert berodde detta till stor del på modern, som styvnackat vägrade låta någon tycka synd om vare sig henne eller dottern.

I den danska pjäsen Brottstycken av ett mönster 1947 spelade Sif Ruud mot Sture Lagerwall på Nya Teatern.
I den danska pjäsen Brottstycken av ett mönster 1947 spelade Sif Ruud mot Sture Lagerwall på Nya Teatern.

I och med moderns sångkarriär fanns en kulturell tradition i familjen så när Sif som sjuttonåring såg en tidningsannons med texten ”Teaterintresserad ungdom får arbete” visste hon genast att det var skådespelare hon ville bli.

Hon åkte till den angivna adressen men förstod att något var underligt när mannen hon mötte lovade guld och gröna skogar men själv saknade tänder. Om teater var så lönsamt borde han väl haft råd att åtgärda det?

Väl hemma igen hade en upprörd moder tagit kontakt med sin väninna, talpedagogen Karin Alexandersson, och denna ansåg att om Sif var så tokig att hon ville börja med teater så fick väl hon ta sig an henne.

Sif arbetade hårt med tal- och scenframställning under Karin Alexandersson, ibland i upp till åtta timmar om dagen, och snart fick Sif till och med ta hand om undervisningen på egen hand.

Efter ett år hos Karin Alexandersson provade hon 1934 till Dramatens elevskola och kom in. Det var för övrigt samma år som chefskapet på Dramaten övertogs av Olof Molander, denne stränge och krävande man som bland annat Ingmar Bergman hyllat som sin största konstnärliga inspirationskälla som teaterregissör. Även den unga Sif Ruud kom att se en inspirationskälla i teatergeniet Molander.

Irma Christenson och Sif i pjäsen Fröjd för stunden.
Irma Christenson och Sif i pjäsen Fröjd för stunden.

På skolan drillades hon i scenframställning (av bland andra Hilda Borgström, som varje jul läser Viktor Rydbergs Tomten i SVT) och dans och efter examen anställdes hon av Rudolf Wendbladh på Helsingborgs stadsteater.

Han lät Sif arbeta i den komiska genren; bland annat fick hon gestalta damer i fyrtio- och femtioårsåldern, något den rundkindade Sif klarade galant.

Rollerna var ganska talande för Sif Ruuds fortsatta karriär: de allra flesta karaktärer hon spelat tillhör arten godhjärtad gumma, rivig madam eller härdad sköka. Kanske var det hennes godmodiga uppsyn och fina framtoning som gjorde att hon aldrig blev någon Femme Fatale.

Brist på talang var det däremot knappast utan hon blev tidigt en eftersökt och respekterad skådespelare som hade lätt för att få arbete. Hon varvade sin tid på stadsteatern med Fredriksdalsteatern (även den i Helsingborg) och Hippodromen i Malmö.

Tiden i Skåne var hård men lärorik. Ofta var det knapert och tidvis svalt hon. Samtidigt tycks hon ha varit en riktig partypingla, som sällan slutade festa före klockan 6 på morgonen.

Efter tre år i Skåne flyttade hon hem till Stockholm, där hon anställdes på Nya Teatern vid Regeringsgatan under Per-Axel Branners ledning.

Här fortsatte hon att utveckla sitt skådespel och hon spelade i pjäser med bland andra Sture Lagerwall. Samtidigt arbetade hon med friluftsteater i Tanto­lunden och underhöll inkallade soldater som fältartist.

Med tiden blev hon gruppledare med löjtnants rang – ingen dålig bedrift för ett ”kjoltyg” i dåtidens Sverige. Men även om hon tyckte om att underhålla soldaterna lade givetvis kriget en skugga över sinnet. För Sif Ruud var det extra påtagligt, då hon hade norsk släkt.

Sif spelade med i två Madickenfilmer, skrivna av Astrid Lindgren. Där spelade hon den snälla Linus-Ida.
Sif spelade med i två Madickenfilmer, skrivna av Astrid Lindgren. Där spelade hon den snälla Linus-Ida.

1953 blev hon anställd som skådespelare på Dramaten och där kom hon att arbeta med några av de största regissörerna, bland annat Alf Sjöberg, Bengt Ekerot och Mimi Pollack.

Dock hade hon redan varit anställd där i ett par år som lärare i talteknik. Den tekniska och pedagogiska aspekten av yrket fascinerade henne och många var de elever som hon drillat som med tiden blev stora skådespelare i sin egen rätt.

Parallellt med arbetet på Dramaten medverkade hon flitigt i radion, både i Radioteatern och i underhållningsprogram såsom Packa Pekkas kappsäck med Pekka Langer och Mille Schmidt.

Även filmen kom att bli hennes medium; sammanlagt blev det över hundra filmroller i de mest varierade genrer. En topp nåddes 1956, då hon var med i elva filmer. Arbetsbördan var stundtals enorm och detta i kombination med barn och en traditionell make gjorde att hon fick slita ont.

För att orka med utvecklade hon en teknik där hon brukade sova på den fullbelamrade spårvagnen, uppstöttad av omedvetna passagerare. Samtidigt älskade hon att arbeta och hon tycks ha sett det som ett självändamål att alltid vara sysselsatt.

Prisad och älskad blev Sif Ruud under sin långa karriär.
Prisad och älskad blev Sif Ruud under sin långa karriär.

Sin mest kända roll torde vara den som Madam Flod i TV-dramatiseringen av Strindbergs Hemsöborna. I Strindbergs manus var Flod en arg och gnatig gumma som efter att ha fött barn gjort sitt här i världen men Sif Ruud hade en annan tolkning.

I Madam Flod såg hon en komplex kvinna och erotisk varelse som längtade efter kärlek och inte skämdes över det. Troligen hade Strindberg misstyckt men svenska folket älskade tolkningen och Hemsöborna, med Allan Edwall som yrvädret Carlsson, blev en stor succé.

Serien i sju avsnitt hade premiär 1966 och har sedan dess repriserats många gånger. Det blev uppenbart att Sif Ruuds tolkning av Madam Flod berörde många människor, något inte minst hon själv märkte av i kontakten med folk.

Samtidigt kände hon med tiden att Madam Flod blev lite väl helig för hennes smak och hon var glad att få chansen att driva med karaktären i Kar de Mummas revy Hej, Hemskö!, något som däremot inte alltid uppskattades av publiken.

En av anledningarna till hennes unika tolkning av Madam Flod var troligen den svåra dyslexi som alltid präglade hennes förberedelsearbete. På den tiden fanns ingen diagnos utan hon såg det som att något var tokigt med hennes ögon och hon var tvungen att läsa texterna många gånger för att förstå innebörden i dem.

Det gjorde också att hon upptäckte nyanser som hon missat vid de förs­ta läsningarna, vilket ledde till att hon såg ett djup hos Madam Flod som inte hennes föregångare sett.

I Hemligheten (1990) spelade Sif mot Carl-Gustaf och barnen Suzanna och Peter.
I Hemligheten (1990) spelade Sif mot Carl-Gustaf och barnen Suzanna och Peter.

Under kommande decennier fortsatte hon att arbeta flitigt och medverkade i en mängd föreställningar som svenska folket tagit till sina hjärtan.

Hon gjorde röster i barnklassiker som Mumindalen (1973) och Dunderklumpen (1974) och gestaltade den behjärtansvärda Linus-Ida i Madicken. För en yngre generation kom hon att bli mest känd som den sagoberättande Mytha i SVTs julkalender Stjärnhuset.

Det är också som sådan, en varm, historieberättande gammal gumma, som hon har blivit ihågkommen av eftervärlden. Men hennes karriär är troligen unik i sin variation, där den rara gumman bara är en av många karaktärer hon behärskade.

Privat var hon också långt ifrån rädd för att stå på sig och hävda sin rätt. Särskilt bra tycks hon ha varit på att hantera besvärliga karlar, oavsett om de hette Alf Sjöberg, Bo Widerberg eller Ingmar Bergman – alla fick de lära sig att Sif Ruud inte var någon man satte sig på.

Kanske var det detta som gjorde att många manliga regissörer älskade henne och gärna arbetade återkommande med henne. En av dem var just Ingmar Bergman och när han 1964 överlämnade O’Neill-stipendiet till henne skedde det med orden: ”Du tillhör de människor i det här huset som bär templet, du är en av de oförstörbara.”

Svenska folket instämde och hon sörjdes djupt när hon avled 2011 vid 95 års ålder.

Sif Ruud, här längst till höger med frv. Sylva Åkesson-Perne, Käte Schnitzer och Git Gay.
Sif Ruud, här längst till höger med frv. Sylva Åkesson-Perne, Käte Schnitzer och Git Gay.

Professor på ålderns höst

Namn: Sif Einarsdotter Ruud.
Född: Den 6 maj 1916 i Stockholm.
Död: Den 15 augusti 2011 (95 år) i Stockholm.
Familj: Gift med Sune Bergström (1944–1953), de fick ett barn. Omgift med Per-Olof Fallde (1954–2007) som hon fick en dotter med.
Yrke: Skådespelerska och teaterpedagog.
Kända roller: Madam Flod i Hemsöborna, Linus-Ida i Madicken, Siv Gustavsson i En vandring i solen och Evelyn i Pensionat Oskar.
Utmärkelser: Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i En vandring i solen, Guldbagge för bästa kvinnliga biroll i Pensionat Oskar och Stora och små män. Litteris et Artibus 1986, Svenska Akademiens teaterpris 1996 och fick professors namn för ”sina karaktärsroller fyllda av medkänsla och kraft”. 2000. (Ett urval.)