Harry kom som ensam 17-åring till Sverige

Harry kom som ensam 17-åring till Sverige

Harry Just är den siste av den första generationen estländare som kom till Olofström. I år fyllde han 90 år. Enbart 17 år kom han ensam till Sverige efter en flykt över Östersjön.

I Estland arbetade han som jungman på en båt som fraktade ved till hemstaden Tallin från Dagö och Ösel när Sovjet-armén invaderade Estland. Sin far hade han inte sett sedan 1941 då fadern tvångsmobiliserades av Sovjetmakten.
– Jag minns när vi tog avsked av honom, berättar Harry. Han gick omkring hemma och valde ut de persedlar han skulle ha med sig. Vi vet inte vad som sedan hände honom. Det uppgavs att hans förband reste på ett fartyg, som bombades och att alla ombord omkom. En septemberdag 1944 bestämde kaptenen och besättningen att de allesammans, även Harry, skulle fly till Sverige undan det annalkade sovjetiska förtrycket.
– Vi stack med bogserbåten i kvällsmörkret. Tyskarna höll vakt varje kilometer längs stranden. Vi kom till Sandhamn och drev omkring, kanske ett par timmar. När vi såg ett ljus, från ett fartyg, slog vi av motorn.  Efter 8–10 timmar kom en svensk tullbåt och följde oss in i Sandhamn. Där mötte Röda Korset. Totalt var vi 34 personer. Det var fiskare och bönder som lämnat sina gårdar, djur, allt. Några flydde i en roddbåt och fick ro 6–7 dygn. Via Doverstorp utanför Norrköping, Fredhäll, Stockholm, Borrestad och Vittskövle där Harry lärde sig mjölka kom han till Villands Vånga i nordöstra Skåne där han blev ladugårdsförman. Han oroades hela tiden för sina anhöriga. Harry annonserade i tidningar och kontaktade Röda Korset i sökandet efter sin mor, bror, moster och kusiner. Efter mer än tre år fick han kontakt med dem i ett tyskt flyktingläger. Men när han ville ha dem över till Sverige sade de svenska myndigheterna nej. Istället bosatte sig modern och brodern i Australien.

Den nya folkbilen. Många av de estländare som kom till Olofström tillverkade karosser till PV 444.

År 1950 blev Harry industriarbetare på Iföverken i Bromölla. Men längtan till havet blev för stark och han mönstrade på ett lastfartyg i Ronneby som gick mellan England och Sverige. Efter att ha gått i land återvände han till Skåne och arbetade som chaufför på en äppelodling i Näsum.
– Jag var ju stadsgrabb och hade aldrig jobbat i jordbruket. Men man fick ta det som erbjöds oavsett man var arbetare eller direktör. Jag hade aldrig gått i svensk skola utan lärt mig svenska genom att läsa tidningen, mest sportsidorna. Det kunde bli hårda bud ibland, minns Harry.
– Den som sade ”att det där kan jag inte” blev tillsagd att ”det får du lära dej, då”. Den 9 januari 1954 klev Harry in på Svenska Stålpressnings-AB i Olofström och blev kvar där, först vid pressarna, sedan som maskinskötare och smörjare på pressarna. Bara ett litet tag, tänkte han.
– Men jag stannade i 38 år.

En anledning var att han 1955 träffade olofströmsflickan Soli och gifte sig med henne. De möttes på dansbanan Ekebjär i Näsum. Harry var en riktig dansör, minns Soli. 1960 gifte de sig och fick sedan en son och en dotter.
– Jag blev väl mottagen i Sverige, säger han. Främlingshat har jag aldrig känt av. Mörkhyade har det nog värre. Faktiskt har jag mest umgåtts med svenskar.
– Det bodde många estländare i Sverige då, tillägger Soli. Vi hade det trevligt ihop både med estniska och svenska familjer. Långt om länge fick Harry en förfrågan om hans anhöriga ville komma till Sverige. Men då hade de rotat sig i Australien. 1974 mötte han efter 30 år sin mor. Tio år senare reste han och Soli till Australien för att besöka Harrys bror som han inte sett sedan 1944.
– Jag har varit 12 gånger i Estland sedan det blev fritt 1991. Jag har kört omkring och sett mera av Estland nu än när jag bodde där. Jag har inga släktingar kvar där. När jag skulle visa min fru mitt forna hem så bodde det en ryska i lägenheten. Hon kunde ingen estniska och förstod inte vad jag ville. Harry och Soli bor i en trivsam lägenhet i centrala Olofström. Han kan inte tänka sig att flytta tillbaka till Estland. I Sverige fick han fru, barn och barnbarn och den familjegemenskap som han så innerligt längtade efter när han anlände som ensam tonåring. Det var inte litet, bara det.