Gunvor tog hand om dem som flydde döden

Hon var en av Röda Korsets hjälpsystrar efter kriget då folk flydde undan terror och död. I dag upprepas allt. Gunvor Uggla, 92 år, minns fasorna när hon i dag ser miljontals människor fly för sina liv. 

Tvivlade. Minnena från tiden som hjälpsköterska i slutet av andra världskriget har präglat Gunvors liv. När hon fick reda på att baltflyktingarna hade hamnat i arbetsläger eller avrättats tvivlade hon på meningen med sina insatser som hjälpsköterska.
Tvivlade. Minnena från tiden som hjälpsköterska i slutet av
andra världskriget har präglat Gunvors liv. När hon fick reda på att baltflyktingarna hade hamnat i arbetsläger eller avrättats tvivlade hon på meningen med sina insatser som hjälpsköterska.

Gunvor Ugglas ansikte utstrålar livsvilja och visdom. Trots all den onds­ka och det lidande hon mötte i slutet av andra världskriget har hon ändå kvar sin tro på mänskligheten.
– Det goda kommer alltid att segra … till slut, säger hon.

1943 utbildade sig Gunvor till Röda Korshjälpsyster i Östersund. Hon var 18 år och Europa stod i brand. Utbildningen pågick i åtta månader och därefter fick Gunvor tjänstgöra på olika platser runt om i Sverige. En av de första var vid Epidemisjukhuset i Stockholm som hade omvandlats till ett beredskapssjukhus för finska soldater.

– Många av soldaterna hade förlorat armar och ben i kriget. På sjukhuset prövades proteser ut. I Finland var det ju stor brist på sådant, berättar Gunvor.

När knappt tre månader återstod av kriget blev Gunvor inkallad till en sjukavdelning för svenska militärer i Lärbo utanför Visby. Sjukvårdsteamet bestod av läkare, sjuksystrar och lika många hjälpsystrar.

– En dag fick vi order om att ställa i ordning en barack för att ta emot 96 krigsskadade estniska, lettiska och tyska soldater. Vi tillverkade madrasserna själva genom att fylla dem med hö, minns Gunvor.

Stort hjärta. Gunvor blev vän med många av patienterna.
Stort hjärta. Gunvor blev vän med många av patienterna.

Lägret omgärdades av taggtråd och vakter patrullerade området. Så en eftermiddag anlände flyktingarna. Bara de skadade fick gå i land. De andra skickades omgående tillbaka med vändande båt. Det var en hemsk syn som mötte Gunvor.

– Många soldater hade splitter i kroppen. Några hade förstörda ögon. Flera hade explosiva kulor i kroppen. Vid operationerna utgjorde de en stor risk för personalen, berättar Gunvor.

Dagarna gick och Gunvor var upptagen med omläggningar, servering, matning och städning. Hon fäste sig speciellt vid en ung tysk soldat. Han var svårt skadad med splitter i magen och svårt traumatiserad av minnena från kriget.

– Jag satt ofta hos honom. Han var sammanbiten och hade ont. Det tog några veckor innan han sa ett ord. Jag såg i journalen att han skulle fylla 21 år. Det var på våren och jag gick ut och plockade en bukett violer åt honom. Jag skrev några rader på tyska om att han inte skulle ge upp och att det fanns en framtid för honom, berättar Gunvor.

Gunvor i Röda Korsets uniform
Gunvor i Röda Korsets uniform

Men historien tog en annan vändning. Statsminister Per Albin Hanssons ministär var utsatt för starka påtryckningar från Sovjetunionen. De baltiska staterna betraktades som sovjetiskt territorium och i enlighet med fredsuppgörelsen skulle alla soldater som stridit på Tysklands sida skickas tillbaka till något av de allierade länderna. Därför utvisades sammanlagt 3 200 tyska, lettiska, estniska och litauiska flyktingar från svenskt territorium till Sovjetunionen under sommaren och hösten 1945. De sista 300 flyktingarna fick lämna Sverige i början av 1946.

I lägren protesterade de internerade på olika sätt. De hungerstrejkade, självstympningar var vanliga och sju av fångarna begick självmord.

Gunvor fick ett telegram från den tyska pojken där han skrev att han aldrig skulle lämna den svenska jorden. Han befann sig då i uppsamlingslägret Rinkaby utanför Kristianstad.

Så blev det inte. Två år senare fick Gunvor ett meddelande från Röda Korset i Ryssland. I meddelandet skrev den tyske pojken att han satt i ett fångläger utanför Moskva. Han bad Gunvor att skicka ett brev till hans mamma. Fångarna fick meddela sig på högst 30 ord. Gunvor skrev ett brev där hon berättade att sonen satt i ett sovjetiskt fångläger.

– Hennes man och tre söner hade alla blivit inkallade i kriget. Mitt brev var det första hon hörde från någon av dem, berättar Gunvor.

Soldater orkade inte. Några av soldatflyktingarna var i så dåligt skick när de kom till Lärbo att de dog strax efter ankomsten. Här begravs två soldater intill Lärbo kyrka.
Soldater orkade inte. Några av soldatflyktingarna var i så dåligt
skick när de kom till Lärbo att de dog strax efter ankomsten.
Här begravs två soldater intill Lärbo kyrka.

En annan soldat som Gunvor blev bekant med i Lärbo var balternas talesman doktor Eichfuss. Senare fick hon höra att han hade skickats tillbaka till Riga där han arkebuserades på ett av stadens torg.

Efter fredsslutet, sommaren 1945, tjänstgjorde Gunvor vid en sjukmottagning för fångar från de tyska koncentrationslägren. Patienterna inkvarterades i en av Uddevallas skolor.

Patienterna anlände i Röda Korsets vita bussar. De som kom till Uddevalla var alla män från Polen.

Gunvor var med när de bars in på bårarna. Det var en fruktansvärd syn.

– De var människospillror: undernärda, sjuka och i dåligt psykiskt skick. Men trots det repade sig många av dem förvånansvärt snabbt, berättar hon.

Kaffe och musik. Flyktingar och sjukvårdspersonal är samlade för eftermiddagsfika framför baracken.
Kaffe och musik. Flyktingar och sjukvårdspersonal är samlade för eftermiddagsfika framför baracken.

Många av de 25 000 fångar från koncentrationsläger som räddades av Röda Korsets vita bussar led av tyfus och tuberkulos. Gunvor berättar att personalen utsatte sig för stor smittrisk när de vårdade fångarna.

Gunvor hade användning av sin skoltyska i samtalen med patienterna. I en anteckningsbok skrev patienterna upp alla de läger som de suttit i. Flera av dem hade suttit i Bergen-Belsen där 60 000 fångar fanns i slutet av kriget. Anne Frank dog där och blev berömd efter sin död genom sin dagbok.

I Gunvors anteckningsbok skrev patienterna och tackade Gunvor för tiden i uppsamlingslägret. Många av dem kommenterade Gunvors vackra ögon. Eftersom sjukvårdspersonalens ansikten var täckta med munskydd var ögonen det enda patienterna såg den första tiden i lägret.

En av patienterna som skrev i boken var Korinay Mojes.

Vänner för livet. Mellan de baltiska och tyska soldaterna och den svenska sjukvårdspersonalen växte en stark vänskap fram.
Vänner för livet. Mellan de baltiska och tyska soldaterna och den svenska sjukvårdspersonalen växte en stark vänskap fram.

”Stort tack till min trevliga och älskvärda syster Gun som har matat mig under min sjukdom på sjukhuset i Uddevalla. Tack för din stora vänlighet och för det vackra leende som du sände mig. Du lade din mjölkvita hand på mitt varma huvud då jag låg i sängen. Tack vare dig så fann jag ett sätt att leva i Sverige, detta vackra land.”

Efter tiden i Uddevalla tjänstgjorde Gunvor i Ramlösa brunn, där man tog emot män, kvinnor och barn från koncentrationslägren. Här vårdades de innan de slussades vidare ut i det svenska samhället.

När Gunvor var klar med sin tjänstgöring åkte hon hem för att vila upp sig.

– Jag hade upplevt för mycket. Jag glömmer aldrig männen som skickades tillbaka till Sovjetunionen efter det att vi lappat ihop dem. Som soldater hade de bara gjort sin plikt. Jag hade uppmuntrat dem att tro på en framtid. Det kändes fel. Länge tvivlade jag på Röda Korset och på att jag hade gjort rätt. Det tog hårt, säger Gunvor.

Folke Bernadotte tog initiativ till Vita bussarna.
Folke Bernadotte tog initiativ till Vita bussarna.

När hon kom hem hade Gunvor inte någon att dela sina upplevelser med. Tidsandan var en annan och det var inte tal om att bearbeta svåra minnen och trauman med hjälp av de­briefing.

Erfarenheterna av krigsåren har dock gett Gunvor perspektiv på livet och vad som är viktigt. De egna bekymren hamnar oftast i bakgrunden.

– Jag beundrar människor som flyr från krigshärjade områden – människor som trots tuffa livsöden aldrig ger upp. Det fordras mycket för att anpassa sig till en ny kultur och ett nytt språk.

”Som minne. Till min trevliga och älskvärda syster Gun som har matat mig under min sjukdom på sjukhuset i Uddevalla. Tack för din stora vänlighet och för det vackra leende som du sände mig. Du lade din mjölkvita hand på mitt varma huvud då jag låg i sängen. Tack vare dig så fann jag ett sätt att leva i Sverige, detta vackra land.” Din trogne Korinay Mojes Uddevalla juli 1945
”Som minne. Till min trevliga och älskvärda syster Gun som har matat mig under min sjukdom på sjukhuset i Uddevalla. Tack för din stora vänlighet och för det vackra leende som du sände mig. Du lade din mjölkvita hand på mitt varma huvud då jag låg i sängen. Tack vare dig så fann jag ett sätt att leva i Sverige, detta vackra land.”
Din trogne Korinay Mojes Uddevalla juli 1945

Det skulle dröja innan Gunvor tog upp sjuksköterskekarriären igen efter nästan 30 år som hemmafru. Drömmen hade alltid funnits där. Det var en läkare som inspirerade henne att ta steget.

Under ett år läste Gunvor in svenska, matematik, fysik, kemi, biologi och engelska vid den kommunala vuxenskolan. Av 800 sökande till sjuksköterskeutbildningen i Malmö var hon bland de 40 som blev antagna. Med sina 46 år var hon den äldsta av dem alla.

– Samma dag som jag tog min examen tog jag en taxi till sjukhuset där läkaren arbetade. Jag hade med mig en stor bukett röda rosor för att visa min tacksamhet.

De kramade länge om varandra.

– Läkaren sa att jag var ett av de bästa exemplen på hur man alltid kan ändra på saker och gå vidare i livet.

Gunvor fick 15 givande år som sjuksköters­ka. Hon arbetade bland annat med svenska reumatiker i Spanien och Jugoslavien och har varit avdelningsföreståndare vid en demensavdelning.

För några månader sedan blev Gunvor inbjuden som hedersgäst vid öppningen av utställningen ”Välkommen till Sverige” på Malmö museer. Utställningen anordnas för att uppmärksamma hur museet förvandlades till en flyktingmottagning för koncentrationslägersfångar under flera månader 1945.

Det var museichefen Ernst Fischer som engagerade hela personalgruppen med orden: ”När samhället fordra andra uppgifter av oss än dem vi äro utsedda att utföra, är det vår plikt att med glädje anamma de nya uppgifterna.”

Bland dem som talade var den polske ambassadören i Sverige, Wieslaw Tarka.

– Jag gav honom tackboken där patienterna hade skrivit upp vilka koncentrationsläger som de kom från. Det blir ett värdefullt vittnesbörd från kriget, säger Gunvor.

I dag studerar Gunvor ordspråk och planerar att hålla föreläsningar. Hon har köpt fyra böcker om ämnet och läser med ett hjälpmedel som förstärker ljuset och förstorar texten.

– Vet du vad uttrycket ”Ont krut förgås inte så lätt” kommer ifrån? frågar Gunvor.

Hon svarar själv:

– Det användes i Tyskland om trädgårdar. Ogräs som heter unkraut på tyska. Det handlar alltså om en språkförvrängning där ogräs har blivit krut på svenska. Jag brukar använda uttrycket om mig själv ibland, säger hon underfundigt.

Svenska regeringen föll för påtryckningar

I slutet av 1945 satt 3 200 krigsfångar från Baltikum och Tyskland i fyra svenska interneringsläger: Ränneslätt utanför Eksjö, Backamo och Grunnebo nära Uddevalla och Havdhem på Gotland.

Den 2 juni 1945 skickade Sovjetunionen en not till den svenska regeringen. Sovjet-unionen krävde att fångarna skulle återlämnas enligt kapitulationsvillkoren. Den svenska regeringen beslutade under påtryckningar att Sverige inte skulle bli en fristad för tysk- och tyskenrollerad militär. Beslutet hemlighölls länge innan det avslöjades av Dagsposten och Vestmanlands Läns Tidning.

De balter som stridit på Tysklands sida betraktades som landsförrädare. Många arkebuserades efter hemkomsten, andra sattes i fångläger liksom de tyska soldaterna.

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *