Gunnar Wiklund – rösten som förtrollade Sverige

Gunnar Wiklund – rösten som förtrollade Sverige

Barytonrösten fascinerade. Gunnar Wiklund var en av 1960-talets stora svenska sångare. Med låtar som Vandra vidare och Vi ska gå hand i hand blev bilmekanikern från Luleå älskad i folkhemmet. 

Vissa menar att de har fått sin röst som en gudagåva. Möjligen slogs aldrig Gunnar Wiklund av den tanken. Men hos andra, många andra, reste sig nackhåren så snart han framförde någon av sina mjuka romantiska sånger, när den tillbakadragne norrbottningen lät sin mjuka, djupa baryton vibrera med ord och toner. Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Mest av allt och Vi ska gå hand i hand. Vandra vidare, Kan jag hjälpa att jag älskar dig? och Snart kommer åter ljusa tider. Gunnar Wiklund hade 37 låtar på Svensktoppen, slog publikrekord i folkparker och deltog i Melodifestivalen fyra gånger. I åtskilliga år var den forne bilmekanikern en ofantligt omtyckt artist, understundom den populäraste av alla. För övrigt gjorde han inte mycket väsen av sig, sonen till en frisör och sedermera radiohandlare i Luleå som sjöng i stadens manskör. Mellan perioderna med tusentals mil i turnébussen höll han sig helst hemmavid, och inte sällan självvalt ensam. Lagade mat, läste böcker, lyssnade på amerikanerna Perry Como, Jimmy Reeves, Frank Sinatra, sådant han själv gillade.

Som tonårslärling på en bilverkstad förväntade Gunnar sig ett förvärvsliv lutad över motorer under uppfällda huvar. Med skiftnyckeln i näven brukade Gunnar sjunga tidens förekommande slagdängor. Arbetskamraterna tyckte han lät lika smäktande som Bing Crosby i White Christmas och sporrade. 1953, på väg att fylla 18 år, vann Gunnar en talangtävling på Läroverket i Luleå.
– Helt makalöst! Vilken röst, vilken begåvning!, utbrast pianoentertainern Charlie Norman som var på plats och skulle komma att ge ynglingen ett speciellt minne för livet vid sidan av den bordslampa som arrangörerna gav förstapristagaren. Redan i folkskolan var Gunnar en vinnande vokalist. Med några kompisar klev han oannonserat in när Gustavianerna hade möte och sjöng Tryggare kan ingen vara och Jag lyfter ögat mot himmelen. En av barndomskamraterna minns: ”Tanterna snyftade och grät precis som Gunnar hade förutspått. Vi kunde köpa glass, varmkorv och gå på bio för pengarna de lade i Gunnars hatt.”

Två mycket populära artister. Det ser ut som Gunnar Wiklund tittar lite avundsjukt på Lasse Lönndahl. Men det behöver han inte göra då Gunnar var en minst lika populär artist som Lasse.

Än mer triumferande skulle det bli. Men först 1959 efter att Gunnar bestämt sig för att ta sig helt ur smörjgropen och uteslutande ägna sig åt en artistkarriär. Han framförde radio- och tv-mannen Per-Martin Hambergs melodi Nu tändas åter ljusen i min lilla stad på folkparkernas artistforum och singelskivan kom att sälja i över 200 000 exemplar. Nöjesdirektörerna gnuggade händerna och musikälskarna jublade över Sveriges nya schlagerstjärna. Lasse Lönndahl, Carli Tornehave, Östen Warnerbring och de andra distanserades – hos både yngre och äldre blev unge mannen den nya folkhemsälsklingen, han vars barytonröst emellanåt tog ett språng ner i källaren för att raskt hoppa upp igen. 1961 utsågs Gunnar Wiklund till Sveriges populäraste sångare. Medvinden hade ingen pompös inverkan. Gunnar förblev den han var. Snäll och vänlig, lite blyg. Ärlig och pålitlig, fötterna på jorden. Hade inget intresse av att yvas över sin person, varför han annat än när han själv stod på scenen sällan medverkade i intervjuer eller i andra offentliga sammanhang.

Med känslosamma sånger förtrollade Gunnar Wiklund ett helt land. Men behöll nogsamt egna tankar och emotioner. TV-aktuellts Sven Lindahl träffade Gunnar första gången när han var programledare för Melodifestivalen 1963 och den populära sångaren deltog. Sven och Gunnar blev vänner.
– Gunnar var flygintresserad och brukade flyga med mig. Jag hade tagit certifikat så att folk förstod att jag kunde göra någonting annat än att läsa nyheter innantill. Men Gunnar var en mussla. Jag kom honom aldrig riktigt nära, jag fick inget grepp om honom, säger Sven Lindahl.
– Han var en mycket skicklig artist. Jag skrev Mälarö kyrka till Gunnar, men Mats Olsson som arrangerade låten ville att vi skulle satsa på en ny artist. Sångerskan Ewa Roos, som turnerade ett par somrar med Gunnar Wiklund, fascinerades som otaliga av hans röst. Hon tänkte: ”Måtte jag alltid få sjunga med denna kille!”
– Dessutom hade han fantastisk humor. Det kunde man inte tro när man såg honom så där stilig och elegant. Gunnar var varm och god, och en riktig charmör. Men hade också det där norrländska tysta lugnet, även fast man visste hur han mådde. Ibland kunde man se att det inte var så bra, säger Ewa Roos.

Populär trio. Här poserar Gunnar Wiklund tillsammans med Hagge Geigert och Anita Lindblom 1965. Samma år som Hagges revy startade och lockade många av de stora namnen.

Vid det laget, i slutet av 1960-talet, hade Gunnar Wiklund passerat karriärens febertopp och var rejält skuldsatt. Hans manager förskingrade ett avsevärt belopp och försummade skatteinbetalningar. Gunnar, som trodde gott om människor, fick sota ordentligt. I radioprogrammet På turné med Mona Krantz sa han:
– Ödmjuk är jag. Men jag har därtill ett sjuhelvetes humör. Jag har aldrig fått glåpord av publiken. Men det var någon på krogen som ville att jag skulle hälsa på hans käring. Jag bad honom vänta tills jag hade betalat notan. Då sa killen högt över hela restaurangen: ”Du ska inte vara så stöddig, du som har en kvarts miljon i restskatt!” Jag var färdig att hoppa på killen, men de omkring mig höll fast mig.

Förutom ekonomiskt bakslag drabbades Gunnar dessutom av oral galvanism. Amalgamet i tandlagningarna förgiftade och ledde till dåsighet och värk i käkar och huvud. Utan större framgång kämpade Gunnar för att få tillståndet klassat som sjukdom.
– Gunnar älskade bilar och köpte en Ford LTD med trälister på sidorna, han gillade V8-motorer. Men han hade ju det där sjabblet med tänderna, så jag fick ofta köra. ”Jag tycker att jag ser dubbelt, och som i en tunnel ibland”, brukade han säga, berättar basisten Kenneth Sevenheim som spelade med Gunnar Wiklund i några år.

1978 hade Gunnar Wiklund sin sista låt på Svensktoppen, Jag älskar dig alla, och försvann sedan som grammofonartist. Gunnar träffade Inger Schönberg, en vokalissa från Östersund och de bodde tillsammans i Lysekil under fem år. Skatteskulden var borta, men Gunnar hängde med huvudet
– Första året jag levde med honom trodde han inte på sig själv. ”Jag är bortglömd”, sa han ofta. Då sa jag åt honom att höra av sig till sina tidigare arrangörer, och då exploderade det med jobb igen, säger Inger Schönberg i radiodokumentärserien Svenska ikoners avsnitt om Gunnar Wiklund.
– Jag skötte bokningarna och var hans chaufför. Det var skönt för Gunnar att vara utvilad. Vi åkte från Skåne upp till Norrland under två månader en sommar. Gnistan var emellertid borta, under comebackturnén fanns inte rösten och charmen som förr. Gunnar flyttade till Värmdö utanför Stockholm och återgick till att meka med bilar. Han ville förverkliga sina tidigare utvecklingsidéer kring polariserat billjus, men fick återigen hälsoproblem. Den här gången i form av obotlig cancer. Gunnar Wiklund dog 54 år gammal hösten 1989 och Putte Wickman spelade klarinett under den välbesökta begravningsakten innan askan spreds ut i en minneslund på Skogskyrkogården i Stockholm.

Bortglömd. Den sista tiden av sitt liv kände sig Gunnar Wiklund bortglömd men gjorde comeback, än om rösten nu inte riktigt höll.

Som extra belöning för segern i talangtävlingen i hemstaden Luleå 36 år tidigare hade Gunnar fått sjunga I´m walking behind you i duett med Alice Babs på scenen i ett fullsatt Folkets hus till komp av Charlie Norman. Boogie woogie-pianistens fascination för 17-åringens färdigheter ledde också snart till Gunnars allra första skivinspelning i Stockholm, singellåten Dä´ ä´ kärlek. Ändå kom det att dröja en tid innan Gunnar Wiklund klev ur bilmekaroverallen och förtrollade ett helt land med sin mjuka djupa baryton, denna gudagåva till sångröst. Inte bara tanterna snyftade och grät.
Källor: gunnarwiklund.se, Svenska ikoner (Sveriges Radio), sr.se, nvp.se, kuriren.nu, wikipedia.se

Många låtar på Svensktoppen
Namn: Gunnar Wiklund.
Yrke: Sångare, artist och bilmekaniker.
Född: 17 augusti 1935 i Luleå.
Död: 29 september 1989 i Stockholm (Värmdö).
Familj: Pappa Sven, mamma Ellen, de yngre syskonen Gunbritt, Sven-Erik och Eva. Var gift två gånger (det andra äktenskapet ingick Gunnar med sångerskan Margit Teimar dagen innan sin död). Hade inga barn.
Några kända låtar: Nu tändas åter ljusen i min lilla stad, Merci Cheri, Vandra vidare, En serenad till dig, Mest av allt, Jag ger dig kärleken, Den flickan ska bära mitt efternamn, Isadora, Känn dig lite happy och Den som lever får se vad som händer.
Karriären i korthet: Gav ut ett tiotal skivalbum. Hade 37 låtar på Svensktoppen 1962–1978. Fyra av dem låg länge på förstaplats: Mest av allt (1964), Vi ska gå hand i hand (1968), Snart så kommer åter ljusa tider (1968) och Kan jag hjälpa att jag älskar dig? (1969). Tävlade i Melodifestivalen fyra gånger (1961, 1963, 1966 och 1968).