Charmtrollet Grynet Molvig

Charmtrollet Grynet Molvig

Uppväxten hemma i Norge med musik och glädje formade Grynet Molvigs liv. Hon visste redan tidigt att hon skulle spela och stå på scen – trots all ängslan. Först charmade hon Norge, sedan tog hon Sverige med storm.

En dag kunde hela Norge höra den fina stämman när hon sjöng några muntra låtar som hon hade skrivit tillsammans med sin mamma. Det hade föregåtts av att en äldre herre blivit så imponerad av Kristoffers och Trines dotters musicerande på familjens gård. Han skrev ett brev till Rikskringkastningen i Oslo och tipsade om en ovanligt talangfull tolvåring från Rygge på Östlandet. Strax därefter fick Grynet Molvig göra direktsänd debut i programmet Barntimmen.
– När vi kom till radiohuset i Oslo trodde jag nästan att vi var vid slottet. Jag hade aldrig tidigare sett en sådan stor och bred trappa, berättar Grynet Molvig om den händelse som blev starten på en underhållande karriär.
– Senare sjöng jag fler gånger i Barntimmen. För mig var det naturligt att sjunga. Vi hade ofta besök och jag fick alltid underhålla. Mamma trallade och sjöng jämt. Egna visor och folkvisor. Och hon skrev texterna till våra låtar, och så satte jag melodi till orden.
Föräldrarna hade småbruk med grisar, kor, hönor, en häst och aldrig sinande mängder med potatis och andra grödor. Grynet och hennes lillebror Lars och äldre syster Anne-Lise blev vana vid att ge handtag i gårdsarbetet, och inte bara om somrarna när ogräset i såraderna aldrig tog slut. Grynet såg hur tungt det var för hennes mamma som bondmora och bestämde sig för att hitta något som kunde bli en biljett ut i världen.
Men barndomstiden genomsyrades ändå av glädje, lust och frihet.
– Det var en härlig tillvaro. Jag växte upp i en blandning av religion och troll. Farfar och hans tre ogifta systrar bodde i ett annat hus på gården, och de var strikt religiösa med lutheranska och protestantiska värdegrunder. Mina föräldrar respekterade deras tro, men älskade också att sjunga och ha fester, berättar Grynet när Minnenas Journal träffar henne.
– Pappa var lugn, kärleksfull och klok. Han var så snäll och min första kärlek. Mamma var mer utåtriktad, och kreativ och konstnärlig. Hon citerade lika gärna Ibsen och troll och vättar som från bibeln. Det var en mycket fantasieggande miljö. Och eftersom mamma hade fjorton syskon och pappa nio var det ofta mycket syskon- och kusinbarn och lek och stoj på gården.
För Grynet fanns där också en speciell plats. Finstugan i farfars hus där han hade sitt piano. Musikintresset blommade tidigt. Redan som tre-fyraåring smet Grynet gärna i väg och satt och klinkade i timmar. Till slut såg mamma till att hon fick gå hos en pianolärarinna inne i centralorten.
– Lärarinnan var fantastisk. Hon hade ett brunt och ett blått öga och hette Borgil Brunslid. När jag spelade Grieg stod hon bredvid pianot och visade teatraliskt hur starkt och svagt jag skulle spela. Hon verkliggjorde musiken i fantasibilder och det var väldigt upphetsande. Jag blev helt fast i det där och drömde om att bli konsertpianist, säger Grynet Molvig och en särskild händelse hon fortfarande bär med sig kommer till minnes:
– Jag glömmer aldrig första gången jag hittade Fmoll7, ett bluesackord som var en upptäckt utan dess like. Och jag hörde Ella Fitzgerald och andra stjärnor på radion och lärde mig alla pianoriff. Det var så häftigt…
Än i dag finner Grynet det märkligt att hon redan i unga år aldrig var det minsta blyg för att sjunga, spela och underhålla inför publik. Hon var ju ett ofta ängsligt barn. Blyg och rädd, trots att uppväxten var godhjärtad och idyllisk. Grynet gissar att det handlar om personlighet.
– Genom hela livet har jag slagits mot rädsla. Varje gång jag gjort något nytt har det varit en utmaning att övervinna den. Ändå har jag samtidigt alltid haft stor nyfikenhet, en vilja att se vad som finns bakom nästa hörn, som gjort att jag alltid testat mina gränser. För mig har frågan ofta varit: ”Kan jag klara av det här?”
Efter debuten i Barntimmen 1954 började Grynet sjunga med Moss Jazz Circle och upptäcktes efter några år av orkesterledaren Kjell Karlsen, dåtidens norska motsvarighet till Arne Domnérus i Sverige. Karlsen blev Grynets läromästare och en folkparksturné 1958 följdes av en rad skivinspelningar. Under en tioårsperiod var Grynet stor jazz- och popstjärna i Norge med en egen fan club.
Hon rönte också många framgångar i den inhemska schlagerfestivalen. Men 1966 blev det lite plumpt. Grynet vann uttagningen, men fick inte åka till Eurovision Song Contest-finalen i Luxemburg. I stället framträdde Åse Kleveland (många år senare VD för Svenska Filminstitutet) med Intet er nytt under solen.
– Efteråt har jag fått veta att Åse var på det ”riktiga” skivbolaget där de gubbar som bestämde över musikbranschen fanns. På mitt skivbolag fanns det inte någon som hade någon makt. Men jag kan inte minnas att det var något stor tragedi för mig. På den tiden var ju den där tävlingen inte så stor som den är i dag.
I slutet av 1960-talet släppte Grynet musiken som huvudspår. Anledningarna var två: Hon blev mamma och hade efter en turné med den norska riksteatern upptäckt glädjen med att spela teater. 1966 slog det blonda charmtrollet även den svenska publiken med häpnad i pjäsen En flicka på gaffeln mot Lars Ekborg på Intiman i Stockholm. Kritikerna jublade: ”Sverige har fått en ny komedienne!”
Men inledningsvis var det en tuff tid. I flera månader tvingades Grynet vara helt tyst på dagarna. Hon var inte van vid att prata tre och en halv timme varje kväll och fick knutar på stämbanden.
– Om jag sjungit hade det varit en annan sak. Jag fick långsamt vänja rösten. Ekborg var en superb skådis och jag lärde mig massor honom. Det var verkligen en ynnest att ha få vara med under den epok som de flesta ser som den riktiga guldåldern inom den svenska nöjes- och underhållningsbranschen, säger Grynet och lyser upp med sina rådjurspigga ögon.
För att som småbarnsmamma få ett mer reglerat arbetsliv och utveckla sig som skådespelare tog Grynet anställning på Stadsteatern i Stockholm. Ändå kunde hon inte hålla sig från att ha roligt på jobbet. Vilket hon hade då hon samtidigt jobbade både med Povel Ramel och Hasse & Tage.
– Det var nödvändigt, för annars kanske jag inte hade orkat. Exempelvis gjorde jag en tragisk roll som barnlös kvinna på Stadsteatern. Precis efter det spelade jag Tant Raffa med Povel i TV, fick sätta på mig nätstrumpor och vicka på stjärten och sjunga parodiskt. Det var befriande efter allt grottande i elände och tandagnissel i den där pjäsen.
1978 spelade Grynet Molvig mot Zarah Leander i musikalen Sommarnattens leende på Folkan i Stockholm. Det var Leanders sista sceniska framträdande och primadonnan från Värmland spelade gammelmor tills hon insjuknade och ersattes av Signe Hasso. Grynet var Petra, den pilska tjänsteflickan som Bibi Andersson spelade i filmen.
– Zarah var ju en ikon, det kunde man ju inte komma i från, och jag minns att jag alltid sa tant Zarah. En gång frågade jag henne: ”Hur gör tant Zarah för att hålla sin röst så vital?” Då tittade hon på mig och sa mustigt: ”Jag röker, Grynet! Jag röker!
När Grynet gifte sig med greve Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt sade hon upp sig från Stadsteatern i Stockholm och bosatte sig på Geddeholms slott i Västmanland. Men Grynet levde inte bara grevinneliv – hon tog också filmroller, var med i Povel Ramels Knäpp igen-revy och turnerade med Riksteatern. Hon höll också föredraget Ilska, lusta, mod och rädsla om hur man vänder negativa känslor till positiva.
Själv hade Grynet slutligen botat sin scenskräck genom att hoppa fallskärm.
– Jag hade samlat på mig så många rädslor som jag inte kunde bli av med. För mig var den yttersta rädslan att kliva rakt i ut i luften flera tusen meter upp. Gissa om jag var fri och lycklig när jag landade, och den känslan har jag fortfarande i mig, säger Grynet Molvig som fortfarande är i gång:
– Sedan 2009 ger jag och Paula Ternström föreställningen Matdesperat. Vi öppnar dörren till ett stort problem, kvinnors kroppsfixering och matvanor. Vi vill gärna hjälpa till en självkänsla som gör att de kan se längre än bara spegeln framför nästippen.


Trots att det var Grynet Molvig som vann fick hon inte sjunga i Eurovision Song Contest-finalen i Luxemburg. Det gjorde istället Åse Kleveland.

 

 

 

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *