Gösta Ekman 1939–2017: ”Jag har alltid haft en obesvarad kärlek till mig själv”

Gösta Ekman 1939–2017: ”Jag har alltid haft en obesvarad kärlek till mig själv”

Älskad av folket som få. Men genom alla år brottades Gösta Ekman med sig själv. Arvet efter farfar och pappa klöste ständigt den populäre skådespelaren på ryggen. Det var tur att han fick med sig skrattet.

Han sade sig ha ett livsmotto: ”Gå inte i din fars fotspår, för då kan du hamna på mammas gata.” Skämtsamt, givetvis. Men samtidigt med ett allvar i botten, som alltid när Gösta Ekman var i farten. ”Man ska inte skoja bort humorn”, som han också uttryckte det.

Ty det var inte alltid så enkelt. Pappa hette Hasse och var under 1940- och 1950-talen svensk films största affischnamn. Mamma Agneta Wrangel af Sauss hade rötter i en skånsk adelsätt med titeln friherrinna. Han döptes efter farfar, den högt aktade skådespelaren med till och med internationell ryktbarhet. Pressen fanns från början. Bara tre månader gammal poserade Gösta Ekman med mamma och pappa på Vecko-Revyns omslag. ”Det där är min pappa!” kunde den knappt skolmyndige pojken längtande utbrista när han efter föräldrarnas skilsmässa såg sin frånvarande fader på någon löpsedel. Vid scendebuten som 17-åring på Skansens friluftsteater i Stockholm skrev Aftontidningen: ”Det är Hasse Ekmans son och den store Göstas sonson som tar sina första stapplande steg.”

Som tur var fick han med sig skrattet.
– Min pappa var den första som verkligen skrattade åt mig och uppskattade att jag var skrattretande. Mina föräldrar älskade att skratta och ville skratta tillsammans med mig. De var jätterädda för att jag skulle fortsätta vara så där allvarlig och utmanande. ”Måste du krångla till allting? Var inte så jobbig!” Det har jag hört i hela mitt liv, berättar Gösta Ekman i boken om honom själv, Farbrorn som inte vill va´ stor. Glad i hågen, men ändå ifrågasättande. Tillmötesgående, på samma gång motvalls. Genom livet gick Gösta ofta långa promenader för att hålla oron och grubblandet i schack. Från vaggan till graven fanns tungsinne.
– Om jag inte kunde vara skrattretande, då vet jag inte hur jag skulle klara av det svåra som livet är. Jag tycker att verkligheten är väldigt tung att bära. Humor är ett sätt att försöka lätta på den bördan. Att se proportionerna, men också ett sätt att betrakta det allvarliga, sa han i en tidningsintervju.

Skumma kumpaner. ”Sickan” i filmerna om Jönssonligan blev Göstas mest folkkära rollfigur. Här syns han med Björn Gustafson och Ulf Brunnberg 1986

En över 50 år lång karriär gjorde Gösta Ekman till en av Sveriges mest älskade skådespelare, främst i komiska roller men också många i seriösa sammanhang. Enklare hade varit att inte följa den väg som gjorde hans pappa och farfar berömda. Han hade öra för musik och var en lysande pianist. Där fanns skicklighet som skämttecknare och konstnär som gav drömmar om ett liv under takåsarna i Paris. Ändå blev Gösta kronprins. ”När bara tre yrkesval återstord skrev han i dagboken: ”Skådespeleri, regi, författarskap.” Det senare blev det aldrig mer av än manusarbete tillsammans med etablerade dramatiker. Rädslan att själv författa för publik förblev för stor. Men ständigt, genom alla år, fyllde han sina egna ark, och vid ett tillfälle: ”Min största rädsla är slappheten. Det är nog därför jag skriver. Vill göra något: Läsa, skriva, tänka – sköta mig. Annars får jag ett helvete.” I litteraturen fanns en livslång förälskelse, med Nils Ferlin och Stig Dagerman som ett par av husgudarna. Hemma på bokhyllan satt en devis: ”Den vinner som har flest böcker när han dör.” Suget var så stort att Gösta brukade säga att han led av ”uppslagsvärk”. Bildningskomplexet förföljde honom.
– Jag tycker om att hålla, bläddra och läsa i böcker. Det är en lidelse. Jag måste sysselsätta mig med böcker varje dag. Jag tog aldrig studenten. Jag tycker att det är min plikt att ta reda på så mycket som möjligt. Skolningen har varit hårdare efter det att jag slutade skolan. Tiden med Hasse & Tage, i humorduons revyer och filmer under 1960- och 1970-talen, var formidabel. Som ingen annan kunde Gösta fumla, ramla och snubbla. Där fanns också utsökt komisk tajming, inte bara i repliken utan också i mimiken, de små rörelserna.

Nog kunde han vara skrattretande. Folk skrattade så att gomseglen snurrade. Hans Alfredson menade att Gösta var ett komiskt guldkorn:
– Många skådespelare gör ju inte så mycket med kroppen. Men han är en kroppslig aktör, samtidigt som han kan snacka och hitta på repliker. Det är inte många som kan det. Gösta har integritet och känsla för vad han säger. Efter åtta scenföreställningar och tio filmer med Hasse Alfredson och Tage Danielsson sa Gösta:
– Det var meningen att jag skulle vara lite rolig. Så småningom blev jag väl lite kul. Ska jag säga något gott om mig själv skulle det kunna vara att jag vågade göra det. Det var en vall jag skulle igenom. Hasse och Tage representerar en bra bit av mitt liv, för att inte säga den bästa. Tio år efter föräldrarnas skilsmässa kom han åter nära sin pappa. Gösta hade sökt sig till film- och skådespelarbranschen för att ta reda på vem hans far egentligen var. Om de inte jobbade ihop sågs de aldrig. Gösta blev regiassistent åt Hasse, en roll han senare även hade åt Ingmar Bergman. Av ”den demoniske” lärde Gösta också ”outgrundligt mycket”.
– Men Ingmar och jag kommer nog aldrig riktigt överens. Han är underlig eftersom han försöker göra en illa om man inte gillar diktaturvälde, skrev Gösta i ett brev till en vän våren 1958. Egenkraven var övermäktiga. Efter anställningen på Stockholms Stadsteater 1960 tyckte Gösta sig pendla mellan depression och storhetsvansinne: ”Jag fordrar alltid att jag ska bli bättre än jag har möjlighet att bli. Jag blir så dj-la ledsen, ensam – lider av skräck för att inte kunna göra någonting!”

Roligt hemma. Från 1989 levde Gösta Ekman tillsammans med konstnären och filmaren Marie-Louise De Geer Bergenstråhle.

Den där biten var heller inte så enkel. I 1960-talets början bodde Gösta hos farmor Greta. Ånyo var pappa frånvarande, mamma hade flyttat till Mallorca och den mytomspunne farfadern spökade allt mer. Precis som mammas och farmors outtalade förväntningar på Gösta, att han också skulle bli någonting alldeles särdeles.

Ett halvt sekel senare sa Gösta den yngre: ”Jag går runt den heta gröten, grovt maskerad till gycklare, underhållare, estradör, vad du vill. Det handlar mycket om att den riktige Gösta Ekman var skådespelare, medan jag pysslar med ett antal andra saker.” Den 20-årige Gösta såg ingen framtid. Han svalde vad som fanns i farmors medicinskåp och tog fram ett rakblad. Farmor hittade honom medvetslös. Gösta klarade sig eftersom sömntabletterna visade sig vara sjösjukepiller. Ärren på handlederna bar han för alltid. 1980-talet var Gösta Ekman stora tid som filmskådespelare. ”En gudabenådad komiker och publikfavorit som praktiskt taget bär den svenska filmen”, skrev en filmkritiker. Kvällstidningen Expressen räknade ut att 11,6 miljoner biljetter hade sålts till 22 biofilmer under en tjugoårsperiod där Gösta hade bärande roller. Hans medverkan garanterade kassaklirr och filmförhandlingarna fördes sittande vid ett arbetsbord: ”Jag tycker inte att man ska prata med mat i munnen, så jag har alltid sagt nej till luncher som gäller jobbet.”

Gösta formade själv sin rollfigur som Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson och redan den första biofilmen, Varning för Jönssonligan 1981, blev en hejdundrande publiksuccé. Producenterna ville snabbt ha en uppföljare. Men Gösta vägrade göra ”löpande band”-film. Inför de ytterligare tre Jönssonligan-filmer han senare gjorde blev han allt mer motvillig:
– Det tar tid innan lusten rinner på. Man kan titta på min farsa, han jobbade ju kopiöst. Sen blev det mindre bra, sen tröttnade han. Jag gör gärna så bra jag kan när det gäller. Men sedan vill jag nästan försöka glömma vad jag har gjort, för att samla ihop till nya idéer. Det skulle alltid vara ”tajmat och klart, in i minsta detalj”, för att citera Göstas mest sedda filmfigur. Annars fick det bero. Han var noga med lojaliteten men också med att sätta ner foten, odlade gärna sitt utanförskap. Mjuk som en katt och trubbig som en noshörning.
– Var och en ska gå sin egen väg. Det är så det uppkommer personligheter och trots allt är det just dessa som uppskattas, menade Gösta Ekman redan i ungdomsåren. Från 1993 och framåt gjorde han sex polisfilmer som Martin Beck efter Sjöwall & Wahlöös klassiska kriminalromaner. Med små medel gjorde Gösta stor konst. Han behärskade även det sceniska allvaret, och fick samma dundrande applåder som på teatrarna och för roller i seriösa TV-serier, inte minst när En dåres försvarstal sändes 1976. Som August Strindbergs alter ego Axel visade Gösta sällsynt mästerlig dramatisk förmåga. Den mer allvarsamma sidan kom att betonas allt mer under Gösta Ekmans sista yrkesaktiva år. Han gifte sig som 50-åring med konstnären och filmaren Marie-Louise De Geer Bergenstråhle, Göstas tredje äktenskap, och involverade sig i hennes experimentella projekt. Dessutom blev han äntligen regissör, och på självaste Dramaten.

Papphammar. Gösta Ekman i rollen som Carl Gunnar Papphammar i filmen Från och med herr Gunnar Papphammar från 1981.

Men fortfarande var han på flykt från sig själv och sin popularitet, från arvet och pressen som alltid klöste på ryggen. Vid ett tillfälle samlade Gösta hela trångmålet i en enda mening: ”Jag var känd redan som spermie.”
– Jag har starka autistiska drag. Jag har alltid haft ett behov av att gömma mig, att försvinna. Det har att göra med att jag blir igenkänd så fort jag går ut. Dessutom har jag alltid haft en obesvarad kärlek till mig själv och det har varit jobbigt. Jag har väldigt svårt att imponera på mig själv, sa Gösta Ekman.
– Och var befinner jag mig? Det är kluvet. Jag har alltid varit Gösta Ekmans sonson, Hasse Ekmans son, mammas äldste son, den äldste av fyra bröder. Jag har alltid haft en särställning. Cancern satte klorna i Gösta Ekman. Han visste att han skulle dö. ”Gå och jobba med dig, du måste hinna klart till premiären av Försökskaninerna!”, sa han till hustrun Marie-Louise innan han ännu en dag hemma i sjuksängen botaniserade vidare i boktraven. Vid inspelningen av en scen i Jönssonligan dyker upp igen 1986 hade han klarat sig. Gösta skulle kura ihop sig i en mathiss på Berns Salonger i Stockholm, men av misstag startades hissen innan han hann dra in huvudet. Gösta klämdes svårt och fördes medvetslös till sjukhus. Filmteamet trodde att han var död. Spekulationer fanns: Var det ytterligare ett självmordsförsök, och nu i mörkret efter att hans hustru Pia hade lämnat honom för en annan?

I slutet av mars i år tänkte Gösta för sig själv på det han nyligen hade sagt till sina närmaste:
”Jag har inget emot att dö, jag har haft ett så bra liv.” Men det var inte alltid så enkelt. Som tur var fick han med sig skrattet.
Källor: Farbrorn som inte vill va´ stor (Klas Gustafsson, Leopard Förlag, 2010), Expressen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet.

Klurig gubbe. I Tage Danielssons filmkomedi Äppelkriget 1971 spelade Gösta Ekman mot Hans Alfredson.

Tre äktenskap och tre barn
Namn: Hans Gösta Gustaf Ekman.
Yrke: Skådespelare, manusförfattare och regissör.
Född: 28 juli 1939 i Stockholm.
Död: 1 april 2017 i Stockholm.
Äktenskap: Fatima Svendsen 1963–1974, Pia Harahap 1979–1986, Marie-Louise De Geer Bergenstråhle 1989–2017.
Barn: Måns Ekman, född 1964, Billie Ekman, född 1981, och Robin Ekman, född 1982 (Billie och Robin adopterades).
Utmärkelser (Urval): Guldbaggen för Bästa manliga huvudroll i Mannen som slutade röka 1973, Svenska Filmakademins pris 1980, Edvardpriset 1981, Lisebergsapplåden 1994, Guldbagge för Bästa manliga huvudroll i Nu är pappa trött igen 1996, Litteris et Artibus 2007, Hedersguldbaggen 2008.