Fyrvaktarens dotter Britt-Marie Ohm: ”Utan havet känner jag mig instängd”

Fyrvaktarens dotter Britt-Marie Ohm: ”Utan havet känner jag mig instängd”

Hon växte upp långt ute till havs, isolerad från övriga samhället. Britt-Marie ”Kicki” Ohm är fyrmästardotter och en av de sista som ännu minns hur det var när mistlurarna ljöd genom dimman.

Kickis och sambon Christers lägenhet ligger i Helsingborgs centrala delar, med utsikt åt tre väderstreck. Från ett av dem skymtar havet.
– Jag har alltid haft en längtan till havet och måste få se vatten, annars känner jag mig instängd. Det är en känsla som vuxit sig allt starkare med åren, säger Kicki.

Uppväxten på en saltstänkt och vindpinad ö, långt ute till havs har präglat henne. Kicki är den sista generationen som ännu minns hur det var att leva på en fyrplats. Hon var bara tre veckor gammal när hon kom till ensliga Nidingen på västkusten utanför Onsala, där hennes far arbetade som fyrvaktare.
– Yrket ärvdes ner genom generationerna. Både min farfar och farfars far var fyrvaktare och det var en självklarhet att pappa skulle föra traditionen vidare. Men mamma kom från Tyskland och visste knappt vad en fyr var när vi flyttade dit. Kicki tar fram en hög med bilder och vi bläddrar igenom buntarna av minnen. Flera av bilderna är förstoringar, tagna av fotografer från dåtidens lokalpress. Som boende på Nidingen blev Kicki och hennes familj ofta nyhetsstoff.
– Det var väldigt speciellt att leva så långt ifrån civilisationen, så folk blev nyfikna på oss. En gång i veckan åkte vi in till land för att hämta mat vid kajen. Men var det dåligt väder fick vi i stället maten hemkörd av helikopter. På Nidingen bodde enbart tre familjer och några andra barn fanns inte, så Kickis enda lekkamrat var hennes bror Torsten. Men trots det hade Kicki aldrig tråkigt.
– Vi fick använda vår fantasi och se till att det hände saker. Vi hittade mest på bus, säger Kicki med ett skratt när hon minns alla rackartyg.

Fyrfolkets barn präglades av naturen och årstiderna. Kicki brukade ofta vandra ensam på klipporna och samla vrakved. Förr kunde spännande saker spolas i land och Kicki hade en egen liten samling av strandfynd inne på sitt rum. Ibland följde hon med sin pappa och fiskade hummer och om hon visade fyren för besökare fick hon 25 öre.
– Alltid hände det något. Det var väldigt roligt om någon båt gick på grund till exempel, för då blev det fart på alla. Det hände att nödställda fick övernatta hos oss i väntan på bättre väder. Vädrets växlingar och allt som hände kring fyrarna antecknades noggrant i små dagböcker. Man skrev ner när dimman kom och när den släppte, om olyckor inträffade och om kaptenen var nykter eller inte. Var tredje timme skulle man också skicka väderleksrapport till SMHI.

Väderrapport. Lennart läser av vattenmätaren på Nidingen. Som fyrvaktare skulle han skicka väderleksrapport till SMHI var tredje timma.

Varje fyrplats hade sitt eget spöke. På Nidingen huserade ”gubben Lund”, en man som var med och byggde fyren och som nu sägs vandra omkring i fyrmästarbostaden och slå med sin käpp.
– Fyrfolket var vidskepligt. Pappa sa ofta att jag inte fick gå ensam på stranden, för där hade det flutit i land så många drunknade sjömän. Det ligger nästan 700 förlista fartyg på bottnen runt Nidingen. År 1959, när Kicki var fyra år, gick flyttlasset vidare till Hamneskär och fyren Pater Noster, en mil utanför Marstrand. Även här levde familjen långt bortom stadens och fastlandets bekvämligheter. Små, till synes vardagliga händelser, som att gå in i en affär, blev till något stort och speciellt för Kicki.
– Att åka till Marstrand och köpa godis i tobaksaffären blev en högtidsstund. Mitt favoritgodis var tablettaskarna Viol, Tutti Frutti och Emser. När fyrfolkets barn blev skolmogna kom en ambulerande lärarinna på besök. Fanns det färre än tre barn på ön blev barnen i stället inackorderade på fastlandet. Så blev det för Kicki och Torsten, som tillsammans med sin mamma, flyttade till Onsala när det var dags att börja skolan. Första skoldagen blev det stor uppståndelse i klassrummet.
– Det var som om Robinson Crusoe hade flyttat i land. Många hade läst om oss i tidningarna och tyckte att det var väldigt spännande att få träffa oss på riktigt.

Fyrmästare. Lennart sitter i den nya fyren på Nidingen och sänder väderleksrapport till SMHI. Bilden är tagen i mars 1978.

För Kicki blev det en kulturchock att flytta till fastlandet. Hon var inte van vid att ha kamrater och om en bil körde förbi sprang hon i väg och höll för öronen. Än i dag kan hon bli stressad av höga ljud. Pappan bodde kvar på Pater Noster och de sista åren innan fyrarna automatiserades och fyrplatserna avfolkades, arbetade han på Tistlarna och Nidingen. Det var inte ofta familjen sågs, högst några gånger per år vid skollov och långhelger. När Kicki slutade skolan ville hon utbilda sig till frisör. Hon började som elev på en frisörsalong i Onsala och blev kvar i fyra år. Efter en tur till USA och arbete i bland annat klädesaffär, startade hon en egen salong i Kungsbacka. Vid millennieskiftet flyttade hon till Helsingborg där hon bor kvar än i dag.

Trots den annorlunda uppväxten, helt i händerna på vädrets och naturens makter, upplevde Kicki aldrig att det var svårt eller tråkigt att bo på en fyrplats.
– Man fick göra det bästa av situationen. Det gällde att hålla sams och man kunde inte gnälla över småsaker. Det har lärt mig att alltid se det positiva i tillvaron, konstaterar hon. Kicki minns barndomsåren med glädje. Som vuxen har hon haft en stark längtan ut till havet och öarna. Och om hon hade kunnat hade hon gärna bott på en fyrplats igen, för att återigen få uppleva rofylldheten, måsarnas skri och det ständiga klucket från vattnet.
– En granne här hemma säger att hon håller på att bli galen av måsskriken, men för mig är det tvärtom. Jag gillar dem. Kickis far gick bort för fem år sedan, 84 år gammal. Han blev västkustens sista fyrmästare. Fyrvaktaryrket är nu ett minne blott, men Kicki kämpar för att kulturarvet ska leva vidare. Hon är med i Föreningen Nidingens vänner och när Pater Noster skulle renoveras startade hon en insamling på sin lilla hårsalong i Kungsbacka. Numera får Kicki även föra en kamp mot den svåra sjukdom som drabbade henne för några år sedan: Bröstcancern.
– Jag tar det med gott mod, för ingenting blir ju bättre av att man sitter och deppar. Jag brukar säga att jag aldrig ger upp. Och det har jag nog uppväxten på fyrplatserna att tacka för.

Glada barn. Kicki och Torsten på Nidingen, i slutet av 1950-talet. Även om det inte fanns några andra barn på ön hade de aldrig tråkigt. De hittade ofta på rackartyg.

Gillar att göra klipp
Namn: Britt-Marie ”Kicki” Ohm (född Hermansson).
Ålder: 62 år.
Bor: I Helsingborg.
Familj: Sambon Christer Klavestrand, brodern Torsten i Kungsbacka.
Yrke: Frisör.
Intressen: Fyrar, fiske och få vistas ute i naturen.