Fritz Schubert tvingades strida för nazisterna mot sin vilja

Fritz Schubert tvingades strida för nazisterna mot sin vilja

Han bodde i Sverige men tvingades in i kriget på tyskarnas sida utan att vara nazist. Anledning; han föddes i Berlin. I dag är Fritz Schubert 94 år och har skrivit en bok om de fasor han upplevde vid östfronten.

En vårdag i hemmet i västra Göteborg tar Fritz Schubert ett djupt andetag och börjar berätta. Hans tyskfödda mamma Ingeborg som först 1935 blev svensk medborgare reste höggravid en höstdag 1922, trots varningar att vänta med resan tills barnet var född, ner till Berlin för att träffa sin make Friedrich. Han arbetade på en hattfabrik och trivdes inte särskilt väl. Familjeåterföreningen tog en annorlunda vändning när Fritz tidigare än väntat kom till världen på ett sjukhus i den tyska huvudstaden. I åtta månader stannade familjen kvar innan den återvände till Sverige och Stockholm. De nazistiska strömningarna i landet blev under tiden alltmer besvärande och därför beslöt de att lämna landet.

I trädgården. Fritz Schubert med sin hustru Ingeborg. (Foto Bostads AB Poseidon)

1932 flyttade Fritz familj till stadsdelen Gårda i Göteborg. De första fyra åren gick han på Nya Gårdaskolan och sedan fortsatte studierna på dåvarande Östra Real. Andra världskriget hade brutit ut. Fritz Schubert väntade på att komma in på gymnasiet.
– En dag kom en av mina lärare och sa att risken var stor att jag skulle bli inkallad i Tyskland eftersom jag var tyskfödd. Och mycket riktigt, 1941 kom ett rekommenderat brev från tyska myndigheter. Jag skulle infinna mig på tyska konsulatet. Tjänstemän på konsulatet sa bara att jag skulle förbereda mig på att bli inkallad till Tyskland. Fritz Schubert tyckte alltsammans var fånigt. Uppväxt i Sverige kände han sig som svensk men faktum kvarstod. Han var tysk medborgare. Fritz vände sig då till polisen som bara konstaterade att det i hans papper stod att han var tysk. En begäran om svenskt medborgarskap avslogs på grund av krigssituationen.

I nästa brev stod att Fritz Schubert omedelbart skulle infinna sig på konsulatet för mönstring för vidare transport till Lübeck.
– Jag hade inget val. I Lübeck samlades tio utlandstyskar på en kaserngård. De hade en liknande bakgrund som jag, men jag var den ende från Sverige. Vi inkvarterades och morgonen efter stormade en sergeant in och undrade vad vi var för några. Vi fick snart klart för oss att de sökte efter officersaspiranter. Utbildningen var på ett halvår. Vi tvingades skriva på ett papper där det stod att vi efter utbildning skulle tjänstgöra i tyska armen i tre år. Det var den 1 november 1941. Men Fritz Schubert ville därifrån och skrev ett brev till chefen för förbandet. Det gick överraskande igenom. Fritz blev kvar medan de övriga tvingades i väg ut till fronten. Men allt var bara en skenmanöver. En dag inne på expeditionen såg Fritz sitt namn på en lista över de som senare skulle iväg.
– Det var inget jag kunde göra. Jag fick en ny uniform, det var de noga med, och sedan marscherade vi från kasern ner till stationen där tåget väntade. Jag glömmer aldrig den marsch som spelades av orkestern som ledde truppen. Melodin förföljer mig än i dag. Soldaterna fick gå ombord på tågets godsvagnar. På golvet hade det lagts massor av hö i ett försök att göra det någorlunda bekvämt för dem. Tåget gick österut mot den ryska staden Dennansk inte långt från dåvarande Leningrad.
– När vi var framme vid slutmålet regnade det och marken var gyttjig. Vi blev ibland beskjutna av flygplan. Allt eftersom vi närmare oss den bunker som var vår slutstation blev beskjutningen intensivare.

Mitt i kriget. Fritz med en annan tysk soldat vid östfronten, där de skulle inta staden Minsk.

Vintern 1942 gjorde tyskarna framryckningar. Fritz Schuberts kompani skulle vara med och inta staden Minsk. Utanför stan hade de grävt skyttegravar. Då drabbades många i kompaniet av den fruktade tarmsjukdomen dysenteri. I stugan där Fritz Schubert och hans fjorton kamrater övernattade dog nästan alla utom Fritz. Han svävade i fjorton dagar mellan liv och död och räddades genom blodtransfusioner. När det var dags att flytta Fritz Schubert till ett fältlasarett senvintern 1943 var det nära att han strukit med. Tyskarnas framryckningar hade stoppats upp av ryssarna. Den hårda vintern gjorde att många frös ihjäl på grund av dålig utrustning. Fritz Schubert stannar upp i sin berättelse. Minnen tränger sig på och just här är det extra känsloladdat för honom. Så fortsätter han:
– När jag förflyttades till fältlasarettet i Libau i Lettland med flyg blev vi hela tiden beskjutna av de framryckande ryssarna. Jag tillfrisknade på några veckor och sedan skickades jag ut till fronten igen. Av mitt gamla kompani var det bara tre som överlevt.

En dag dök oväntat en hög officer upp vid fronten. Han ville ha frivilliga till en ny division. Men ingen anmälde sig. Då förklarade han att det inte gällde fortsatt tjänst i Ryssland. Då anmälde alla sig. I Schleswig nära danska gränsen var det tänkt att det nya förbandet skulle sättas ihop.
– Först skulle vi undersökas om vi via vårt blod skulle tåla att vistas i tropikerna. Vi misstänkte då att det handlade om Rommels Afrikadivision. Vi fick en ny uniform igen anpassad för de yttre förutsättningarna. Med tåg bar det iväg söderut. I Münster i tyska delstaten Nordrhein-Westfalen stannade tåget denna gång. Vi hade hamnat i Siegfridlinjen och den berömda pansardivisionen ”Spökbrigaden”. Men ännu var inte prövningarna över. Visserligen var Fritz Schubert borta från den hårda ryska vintern men alltjämt kvar i bunkerlivet.
– Jag vaknade en natt i vår lilla bunker för att gå ut och uträtta naturbehov. I mörkret försökte jag få eld på en tändsticka för att se. Inget hände. Jag blev iskall i hela kroppen. Syrebrist i den lilla bunkern vi sov i. Snabbt väckte jag alla och fick ut dem. Någon hade glömt sätta på fläkten. Det kunde slutat riktigt illa.

”Spökbrigaden” förflyttade sig mot den holländsk-belgiska gränsen och västfronten.
– Vintern 1945 hamnade vi i en by nära Köln. Vi fick order att med våra spadar gräva ner oss i hårdfrusen mark och vänta på amerikanarna som närmade sig. När de intog det som var kvar av staden blev vi alla tillfångatagna den 27 februari.

På väg till fronten. Påsen på Fritz bröst innehöll den tältduk de använde vid transport av döda och sårade kamrater.

Så småningom flyttades Fritz Schubert till ett stort fångläger i franska Rennes. Det var ont om mat och menyn var av förståeliga skäl inte särskilt omväxlande.
– Vi hade faktiskt till en början bättre mat vid den ryska fronten. Här var det tunn välling på morgonen och soppa på kvällen. Varenda dag. Fritz Schubert hade en gång i tiden spelat trumpet och amerikanarna var intresserade av populärmusik. Högt i kurs stod den under kriget bortgångne kapellmästaren Glenn Miller.
– Det fanns många duktiga musiker i fånglägret och jag fick i uppdrag att  sätta ihop ett storband på 16 personer. Vi spelade vid olika sammankomster i lägret. Vid ett tillfälle under en konsert kom en amerikansk officer fram till mig efter jag haft ett trumpetsolo och erbjöd mig ett glas whisky. Det blev alldeles tyst i lokalen. Sådan kontakt med tyska fångar var förbjudet. Han räckte fram glaset. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Grabbarna i bandet tyckte jag skulle ta emot det. Jag gjorde så och ett stort jubel bröt ut. Det är ett minne jag aldrig glömmer.

Efter nio månader i Rennes började Fritz Schubert tröttna och längtan till Sverige var stor. Den dåliga bevakningen i lägret gjorde att det inte var svårt att ta sig därifrån. Svårigheterna kom senare när Fritz skulle ta sig vidare. Tillsammans med en annan fånge tog de sig ut vid en latrin där stängslet bakom var lågt. Det efterkrigskaos som rådde blev ett skydd för dem under flykten. De promenerade i fjorton dagar mot Hamburg. Väl i Hamburg hade Fritz tur. Där träffade han en av kamraterna från den första mönstringen i Lübeck. Mannen var en fixare av rang och han hade byggt upp ett stort kontaktnät. Fritz flyttade in hos honom och bodde där i ett år. Under tiden lyckades han skaffa ett inresetillstånd till Sverige men det var värre att få tillstånd att resa ut från Tyskland. Ingen tysk fick lämna landet utan ett speciellt statslöst pass.  Efter många turer lyckades Fritz Schubert via en kvinnlig amerikansk konsul få tag i en sådan dyrgrip. Via svenska konsulatet i Hamburg och Röda Korsets Vita Bussar kom så Fritz äntligen hem till Göteborg 1947 och började omedelbart söka arbete.
– Mitt första jobb var på dåvarande Turitzkoncernens huvudkontor i Gamlestaden. Jag var alltjämt påverkad av kriget och det gick inget vidare. Efter ett halvår fick jag söka mig efter ett nytt arbete. Fritz Schubert hade en del småjobb fram till 1960 då expanderande Volvo sökte en översättare till sin specialavdelning.
– Jag sökte och fick jobbet. Det var ett tjugotal personer på avdelningen som var och en svarade för sitt lands språk. Efter fem år blev jag chef för hela avdelningen. Det var ett riktigt trevligt arbete. Fritz Schubert hade också en annan hobby. Han utövade kampsporten Jiujitsu under legendaren Kurt Durewalls ledning. Han har svart bälte vilket är lika med mästargrad.

Fritz Schuberts fru Ingeborg kom till Sverige 1947. De blev svenska medborgare 1954. Året efter blev Fritz Schubert inkallad än en gång, denna gång var det svenska försvaret som kallade. Han kopplade in en advokat eftersom han fått nog av allt vad militärliv heter. När han med väl dokumenterade papper stod inför inskrivningsnämnden höjde ordföranden på ögonbrynen när han gick igenom Fritz papper. Tre veckor senare fick Fritz Schubert en så kallad ”frisedel”. I den stod det att han frikallades på grund av ”krigströtthet”! Fritz Schubert har skrivit ned sina krigsminnen i boken Svensk i tysk krigstjänst. Varför väntade han så länge med att skriva ner sin historia?
– Jag har först nu blivit så lugn i själen att jag iskallt kan se och berätta om allt jag upplevt.

Skrev en bok om livet vid fronten
Namn: Fritz Schubert.
Ålder:  94 år.
Familj: Hustrun Ingeborg och sonen Werner.
Yrke: Före detta teknisk översättare på Volvo.
Bor: I Västra Frölunda.
Hobby: Jiujitsu och promenader i skog och mark. Skrev 2012 boken Svensk i tysk krigstjänst  (Tre Böcker Förlag AB).  om sina upplevelser under kriget.