Frida Stéenhoff satte igång kvinnoupproret

Frida Stéenhoff satte igång kvinnoupproret

Hon tröttnade på patriarkatet och införde feminismen i Sverige. Frida Stéenhoff var en dynamo i framväxten av den svenska kvinno­rörelsen. Med sin frispråkighet stred hon för kvinnans rätt.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Efter premiären av Frida Stéenhoffs pjäs Lejonets unge på Sundsvalls teater den 2 februari 1897 rasade konservatismens anhängare. Dramats huvudfigur Saga hyllade den fria kärleken, moderskapet och barnen, ifrågasatte det institutionella äktenskapet och propagerade för kvinnans rätt till ett eget liv.

Redan innan uppförandet upprördes många. ”Pjäsen är en brandfackla slungad mot äktenskapets helgd, ett predikande av köttets emancipation” stod det i en av alla ilskna insändare i Sundsvalls Posten som menade att den var ett hot mot patriarkatets familjeprincip. Samma tidnings recensent uttryckte: ”Det låg redan i frånvaron af snörliv, detta intima plagg, något som karakteriserade hennes frigörande från häfdvunna sedvänjor.”

Frida Stéenhoff skrev Lejonets unge under pseudonymen Harald Gate, för att ”undgå den förutfattade motviljan” mot kvinnors skrivande. Hon tillhörde den kvinnogeneration med radikala skriftställare som kring förrförra sekelskiftet klev ut i offentligheten och ifrågasatte centrala konservativa och religiösa värden – ofta till det rådande manliga systemets förtret. Stéenhoff författade flera dramer, men också romaner, noveller och essäer, och engagerade sig även genom föredrag och skrifter i den offentliga debatten.

Före sin tid. Frida förebådade i sitt tänkande många av de reformer som senare skulle ge kvinnan en rättmätig plats.

Stéenhoffs främsta fokus var att förändra synen på kärlek, sexualitet och äktenskap. Hon ville bland annat att kvinnan skulle bli en ”oberoende ekonomisk enhet”, att ingå äktenskap för försörjning av både sig själv och barn skulle inte behövas. Stéenhoff ansåg att moderskapet blev harmoniskt endast om kvinnan kunde livnära sig på egen hand. Ståndpunkten torgfördes första gången i pjäsen Det heliga arfvet 1902 vars innehåll också pekade på tidens sexism. 1903 samlade Frida Stéenhoff sina åsikter i Feminismens moral, en utgivning av ett omtalat föredrag hon hade hållit i Sundsvall. Begreppet feminism hade på 1890-talet börjat användas av den internationella kvinnorörelsens främsta strävare för likställdhet och Stéenhoff införde med sin skrift definitionen i Sverige. I Feminismens moral opponerade hon sig starkt mot äktenskapet som gjorde kärleken till en handelsvara och gav mannen frihet men inte kvinnan. Stéenhoff ivrade för ”den från penningen befriade kärleken” och formulerade svar på hur förändringar kunde komma till stånd. Frida Stéenhoff var prästdotter och fick en sträng sedlighetsivrande uppfostran. Fadern Bernhard Wadström hade en central roll i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Stockholm och familjen umgicks i kretsarna kring prinsessan Eugénie. Modern Helga gick bort 1879 då Frida endast var 13 år. Frida tog studenten i tyska och naturvetenskapliga kurser. Hon träffade läkaren Gotthilf Stéenhoff och efter giftermål 1887 flyttade de till Sundsvall där Gotthilf blev stadsläkare.

I Sundsvall hade den första stora svenska arbetarkonflikten utbrutit 1879, stadens arbetarklass växte snabbt och det var ofta föreningsrättsstrider, strejker och lockouter. Men det fanns även sociala och kulturella kontraster. Sannolikt hade livet i sågverksstaden vid Norrlandskusten viss betydelse för Frida Stéenhoffs radikalisering. Samtidigt var det för många en gåta varför just hon var den som rullade in så många eldklot i debatterna. I en artikel i tidskriften Tidevarvet 1935 skrev författarinnan Elin Wägner om motsägelsen: ”Hennes lyckliga familjelif, hennes vackra hem, hennes distingerade personlighet, hennes milda älskvärda uppträdande – allt detta har man så svårt att förlika med hennes åsikter.” Alldeles oavsett hade Frida Stéenhoff synpunkter i en rad skilda frågor med kvinnliga förtecken – även prostitution, barnbegränsning, rösträtt med mera – och feminismen var för henne ett projekt som manade till social omdaning och ny moralisk ordning, någonting mer än bara en könskamp. Stéenhoff beklagade sig över den ”svampartade” svenska vidskepelsen som förhindrade att sedlighet baserad på vetenskaplig grund kunde råda och hon startade en svensk avdelning av Internationella föreningen för moderskap och sexualreform.

Tydlig röst. Frida på väg in till Riksdagen för att hålla ett av alla sina brandtal för kvinnans rätt.

I början av 1900-talet var rashygieniska idéer vanliga bland radikala samhällskritiker och även Stéenhoff hade tankar i den riktningen. I Det nya folket (1910) argumenterade hon för rasförädlande barnbegränsning och pekade på att annat än det rasrena var som ”en död vikt, en oförbätterlig tross av odågor att släpa på, ett kompakt motstånd mot allt reformarbete, allt framåtskridande.”

Störst upplaga av Frida Stéenhoffs många utgivningar fick debattboken Humanitet och barnalstring (1905) med 23 000 exemplar. Där levererades tankegångar om inskränkning av familjernas storlek och att livet har ett värde först under vissa premisser. ”Att gifva lif, när man är sjuk och när man är i nöd, det är ett brott”, skrev Stéenhoff och orsakade återigen rabalder och skandal. Men det är framför allt för Feminismens moral som Frida Stéenhoff är ihågkommen i eftervärlden. Hon hyste hopp om förändring eftersom hon såg motståndare och anhängare till feminismen på båda sidor: ”Från att ha varit kvinnans strid mot männen är den nu en strid med männen och mot andra kvinnor och män. Den är icke längre en strid mellan kön. Icke heller mellan klasser. Den är en strid mellan själar.” I Penningen och kärleken (1908) och Äktenskap och demokrati (1912) utvecklade Stéenhoff resonemangen i temat. Några av de centrala frågorna i samhällsdebatten var hur familjen skulle organiseras, hur mödrar och barn skulle försörjas och hur barnomsorgen skulle arrangeras. Vad gällde familjens form och försörjning var det ett socialdemokratiskt ideal att mödrar och barn skulle leva av männens inkomst och att hustrun skulle tjäna inom familjen. Hos de styrande politikerna fanns inte vilja till något annat rådande. Men för att kunna frigöra kvinnan ville Frida Stéenhoff reformera. Hon vek sig aldrig från tanken på att kvinnor också hade rätt till att utvecklas på alla områden. Ett av hennes många förslag var att staten på dagtid skulle ansvara för en del av barnens uppfostran så att även kvinnorna kunde förvärvsarbeta (en idé som var långt före sin tid – först på 1970-talet startades statens förskoleverksamhet).

En betydande del av den kvinnliga frigörelsen var kampen för rösträtt och Frida Stéenhoff var aktiv även i den rörelsen. Hon njöt fullt ut 1921 när de svenska kvinnorna äntligen fick tillträde till den politiska världen, och kvinnoförbund bildades inom partierna där det samarbetades över gränserna i särskilt viktiga frågor. Men det fanns också oenighet, inte minst vad gällde Stéenhoffs ofta kontroversiella åsikter om kvinnors individuella frihet. Till exempel möttes hennes förespråkande av preventivmedel av vämjelse från den större del av kvinnorörelsen som såg sig som mer anständig. Frida Stéenhoff var en väsentlig dynamo i framväxten av den svenska kvinnorörelsen. En frispråkig udda fågel som var stridbar i sin vilja att höja kvinnans värde. Kanske rimmade det, trots Elin Wägners tvivel, ändå ganska bra med den kompromisslöshet och otålighet som vännerna såg hos henne. Dessutom hade hon något tryggt att luta sig mot:
”Lyckligtvis har jag min Gotti, min skatt, mitt allt. Vi räsonnera jemt och dryfta alltid och drabba samman under skurar av vältalighet. Hvad det ibland är uppfriskande att ha någon att disputera med!”
Källor: Christina Carlsson Wetterberg ”Bara ett öfverskott af lif. En biografi om Frida Stéenhoff”, (Atlantis, 2010), Sveriges Radio, svd.se, dn.se, wikipedia.se.

Skrev flitigt. Frida skrev ofta under pseudonymen Harold Gote, för att bli lyssnad på utan att bli avvisad som ”kvinna”.

Skrev både romaner och dramatik
Namn: Helga Frideborg ”Frida” Maria Stéenhoff (född Wadström).
Yrke: Författare och debattör
Född: 11 december 1865 i Stockholm.
Död: 22 juni 1945 i Stockholm.
Familj: Gift med Gotthilf Stéenhoff 1887–1943. Dottern Fanny (1888–1968) och sonen Rolf (1898–1988).
Produktion (urval) skönlitteratur: Det heliga arfvet (1903), Kring den eviga elden (1911), Svek: Tre vanvördiga akter om viss politik (1933). Dramatik: Lejonets unge (1897), Sin nästas hustru (1898), Ärkefienden (1900), Stridbar ungdom (1907), Kärlekens rival (1912). Annat: Feminismens moral, (1903), Penningen och kärleken (1908) och Äktenskap och demokrati (1912), Könsslaveri: Stockholm (1913), Den nya moralens genombrott kring sekelskiftet (1942).