Film- och teatergeniet Alf Sjöberg: Hyllas fortfarande för sin mästerliga film Hets

Film- och teatergeniet Alf Sjöberg: Hyllas fortfarande för sin mästerliga film Hets

Femtio år på Dramaten grundlade hans rykte som vår främste regissör och Ingmar Bergman såg honom som en av de stora genierna inom europeisk teater. Men Alf Sjöberg förknippas främst med mästerverket Hets.

Ingen som har sett scenen kan glömma den. Den sadistiske läraren Caligula, mästerligt spelad av en uppenbart förtjust Stig Järrel, vandrar fram och åter i klassrummet. Medan han maniskt förhör sina elever på latinet viftar han med pekpinnen, och det är uppenbart att han längtar efter att få tillfälle att låta den vina över pojkarnas fingrar. Särskilt är det en som går honom på nerverna, den uppstudsige Jan-Erik (Alf Kjellin). När denne blir påkommen med att ha glömt sudda ut översättningen i latinboken brister det för Caligula. “Fusk, min herre, Fusk!” ropar han medan han sliter boken ur Jan-Eriks händer så sidorna flyger. Sällan har den lystna sadismen gestaltats så trovärdigt som just här. Som med så många andra stora konstverk i historien hämtade Sjöberg i Hets näring ur sitt eget liv.

Ondskefull. Stig Järrel briljerar i filmen Hets från 1944 i regi av Alf Sjöberg och manus
av Ingmar Bergman. Läraren ”Caligula” anklagar eleven Jan-Erik för att ha fuskat i latin.

Han föddes som Sven Erik Alf Sjöberg på Östermalm i Stockholm 1903. Trots att pappan var vaktmästare var uppväxten småborgerlig och pojkens intresse för skapande uppmuntrades. En dockteater som pappan snickrade ihop åt sonen användes flitigt på köksgolvet. Här satte Alf upp dramer som fångade både komik och dramatik och refererade till aktuella händelser, något som kom att prägla hans uppsättningar på Dramaten. Kanske var det här på köksgolvet hans förkärlek för att bestämma över det mesta i en produktion grundades. Som huvudregissör på Dramaten under många år kom han att få kritik för att han bestämde för mycket och inte lät skådespelarna öppna upp för egna tolkningar. Föräldrarna ledde in hans skapande ådra i en mer praktisk riktning och satte honom i Östra real med förhoppningen att sonen skulle bli arkitekt. Alf visade ett visst intresse för yrket och som teaterman kom han också att ha användning av dessa kunskaper när han designade scener. Men skolgången tycks inte ha varit den bästa, inte minst med tanke på att det var här han hämtade inspirationen till Hets. Trots att han spelade teater med klasskamrater på fritiden var det inte tillräckligt för Sjöberg, och strax innan sista ring hoppade han av skolan.

Det första engagemanget som skådespelare kom 1922 på Folkets Husteatern vid Norra Bantorget. Här uppvisade han inte bara sina skådespelartalanger utan hjälpte även till att skissa på dekoren. En tid av landsortsteater följdes av provspelning till Dramatens elevskola. Enligt legenden var hans första steg på nationalscenen så pass bra att den rutinerade Anders de Wahl i juryn utbrast: ”Den mannen är född för scenen!” (Lustigt nog skulle Sjöberg långt senare som jurymedlem utbrista något liknande när han såg en nervös Ingrid Bergmans provspela) och 1923 började han på skolan, och det var ett bra år för svensk teater, då hans klasskamrater var Greta Gustafsson (Garbo), Mimi Pollack och Håkan Westergren. Den begåvade Sjöberg fick snart hoppa upp till andraklassarna, och efter avslutad skolgång var han den ende i sin klass som anställdes på teatern. Här skulle han, med undantag av små gästspel på annan ort, stanna i resten av sitt liv. Trots att han anställts som skådespelare var det ändå som regissör han såg sin framtid (en lärare menade att det berodde på att Sjöberg var för lat för att skådespela). En kort sejour som ledare för amatörteater hanns med innan han som 26-åring anställdes som förste regissör på nationalscenen. Förutom några misslyckanden blev det främst succéer för den unge Sjöberg. Nämnas kan hans version av Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, där han även ansvarade för scenografin. Redan här syntes spår av de expressionistiska och livfulla sceniska drag som han kom att bli känd för, och inflytandet av sovjetisk, modernistisk teater var tydligt. Men utöver utvecklandet av teaterestetik var Sjöberg också angelägen om att skapa en mer folklig teater som inte bara riktade sig till ett välutbildat borgerskap. Många uppsättningar under 1930-talet var sceniska klassiker riktade till en mer folklig publik.

Utskälld. En vacker scen från filmen Barabbas från 1953 med Yvonne Lombard, Lissi Alandh och Harriet Garellick. Filmen blev utskälld i pressen och Alf Sjöberg tröttnade för ett tag på att göra film.

Estetiska och sociala aspekter kom till uttryck även i filmdebuten Den starkaste (1929). Filmen var starkt influerad av den nya sovjetiska filmen i allmänhet och dess mästare Sergei Eisenstein i synnerhet. Sjöberg uppskattade det nya mediet och de estetiska och tekniska utmaningar och möjligheter det gav. Efter debutfilmen dröjde det dock tio år innan han åter fick tillgång till en filmateljé, men när så skedde gick proppen ur. Under 1940-talet kom åtta filmer på raken, varav den mest kända blev nämnda Hets, med manus av en ung Ingmar Bergman. För Sjöberg var det något av en chock att läsa den talangfulle ynglingens manus, då han i dennes ord kände igen sin egen skolgång. För Bergman var det å sin sida inspirerande att få erkännande av förebilden Sjöberg. Den första pjäs den blivande demonregissören sett på Dramaten var Sjöbergs uppsättning av Geijerstams Storklas och Lillklas 1930, och Sjöberg kom även fortsättningsvis att ha inflytande på Bergman. Däremot hade de olika syn på konstens syfte, och nära vänner blev de aldrig.

Sjöbergs internationellt mest kända film kom att bli Fröken Julie (1951). Filmen var en direkt överföring av den pjäs han satt upp 1949, och han behöll mycket av scenografin och även Ulf Palme i rollen som Jean. Men Inga Tidblad i rollen som Julie byttes ut mot en tjugo år yngre Anita Björk, som nu fick sitt stora genombrott. Tyvärr såg hon själv inte rollen som sin mest lyckade, då hon ansåg att Tidblads tolkning låg som ett spöke över hennes egen. Men filmen blev en stor framgång och vann bland annat första pris vid Cannes filmfestival, mycket tack vare dess omdanande tolkning av Strindbergs berömda kammarspel. I Sjöbergs händer blev Julie en betydligt mer mänsklig och komplex varelse än i Strindbergs original, och Jeans beteende problematiserades. Filmen fotograferades för övrigt av Göran Strindberg, en avlägsen släkting till pjäsförfattaren.

Klassiker. 1969 gjorde han filmen Fadren efter Strindbergs klassiska pjäs. I rollen som Adolf, ryttmästaren syntes Georg Rydeberg och Lena Nyman spelade hans dotter Bertha.

Sjöbergs filmiska äventyr nådde aldrig denna höjdpunkt igen. Han blev utskälld för filmatiseringen av Pär Lagerkvists Barabbas, och inte heller hans filmversion av Strindbergs pjäs Erik XIV som fick titeln Karin Månsdotter, blev någon större succé. Trots att han gjorde ytterligare ett par filmer tog hans filmkarriär mer eller mindre slut. Men på scenen var han fortsatt mästerlig. Nämnas kan hans stilbildande Almqvisttolkningar, Amorina från 1951 och Drottningens juvelsmycke (1957). Särskilt Amorina blev uppmärksammad, mycket på grund av sin nyskapande scenografi av paret Ljungberg, men också tack vare framstående skådespelare som bland andra Anita Björk, Lars Ekborg, Jarl Kulle, Per Oscarson, Margareta Krook, Ingrid Thulin, Max von Sydow, Allan Edwall och Måns Westfelt. Sjöbergs vackra, expressionistiska koreografi som kom till uttryck i Almqvistpjäserna var ett bevis på hans kärlek för det sceniska och nyskapande visuella, något som han ofta gav uttryck för genom sina samarbeten med etablerade konstnärer såsom Sven X:et Erixson, Stellan Mörner och Eric Grate. För den politiskt intresserade Sjöberg var 1960-talets uppror inspirerande, och i tidens anda satte han upp Brecht i form av Svejk i andra världskriget (1963) Mutter Courage (1965) och Tolvskillingsoperan (1969). Tidigare hade han visat sin politiska tillhörighet som demokratisk socialist i sin filmatisering av Ivar Lo-Johanssons Bara en mor (1949). Men trots att Sjöberg såg teater som ett politiskt vapen gjorde inte alltid omvärlden det, och de unga arga revolutionärerna såg i Sjöberg en i raden av borgerliga svikare. Som Bergman uttryckte det ville Sjöberg delta i revolutionen, men tvingades inse att de unga istället ville bränna Dramaten och låta hänga såväl Sjöberg som Bergman. För Sjöberg, som alltid tagit bestämt avstånd från våldsbejakande ideologier, var detta en besvikelse.

Mästerverket. Alf Sjöberg regisserar Mai Zetterling som spelade Bertha Olsson, expedit i en cigarraffär i sitt mästerverk Hets. Den unge Bergman var både manusförfattare och regiassistent.

Som ung hade han rest i Frankrike och låtit sig inspireras av dess scenkonst, och genom åren lät han sätta upp en rad franska pjäser. 1974 regisserade han en hyllad version av Claudels Budskapet till Marie, och sex år senare Hustruskolan av Moliere. Det var också den som kom att han bli hans sista. Döden kom plötsligt och oväntat, genom en trafikolycka i april 1980 då han var på väg till repetitioner på sin cykel. Vid tillfället var han 76 år gammal och fortfarande vid god vigör och han begravdes på Galärvarvskyrkogården i Stockholm. Han var en av de mest produktiva regissörer Sverige ägt. Utöver 138 uppsättningar på Dramaten (rekord) blev det sammanlagt 18 spelfilmer och 183 uppsättningar radioteater. Inte illa av en som ansågs som lat.