Fattiga fann tröst och kraft i Moas böcker

Fattiga fann tröst och kraft i Moas böcker

Hon var fattigsläktets röst med sina mustiga berättelser om landsbygdens armod. Moa Martinson skrev starka porträtt av kvinnor med okuvlig vilja. Hon vann folkets kärlek men sörjde själv både barn och kärlek. 

Vid 1950-talets början stod Moa Martinson på toppen av popularitet. Hennes levande och mustiga skildringar av statarlängornas, torpens och gårdarnas folk – särskilt kvinnorna – såldes i stora upplagor och fanns i de flesta hem. Även tidigare njugga litteraturkritiker upptäckte nu kvaliteterna i hennes litterära stil med rötter i muntligt berättande. Folkets kärlek hade hon redan.
När Moa framträdde i radio – det här var ju före TV-ns tid – lyssnade de flesta. På föredrags- och uppläsningsturnéer runtom i landet samlade hon stora åhörarskaror. Med sitt rättframma språk och sina klara uppfattningar om allt från barnuppfostran till världsläget fick hon fiender. Men många, många fler vänner. Hon kom att kallas en ”landsmoder”.

Moa tillsammans med fyra av sina fem barn på torpet Johannesdal. Hon födde fem söner i rad på sex år.
Moa tillsammans med fyra av sina fem barn på torpet Johannesdal. Hon födde fem söner i rad på sex år.

Vägen till denna framgång och berömmelse hade varit lång, kantad av fattigdom, hårt arbete och sorger, men också av kärlek, lycka och livskraft. Den började en mörk allhelgonadag 1890 i ett soldattorp i Vårdnäs söder om Linköping. Där, hos sina föräldrar, födde den ogifta, nittonåriga pigan Kristina Swartz en dotter. Flickan döptes till Helga Maria och fick moderns efternamn, då fadern var ”okänd”. Det skulle ta närmare fyrtio år innan Helga Swartz blev Moa Martinson.
Sitt första levnadsår bodde Helga kvar hos morföräldrarna i soldattorpet. Sedan fick hon flytta med mamma Kristina till olika pigplatser. När hon var fyra kom de två till Norrköping där Kristina blev en av de tusentals kvinnliga arbetarna i textilindustrin. Året därpå gifte sig Kristina med den 23-årige trädgårdsarbetaren Alfred Karlsson och Helga fick en styvpappa.
Förändringen innebar knappast någon förbättring för lilla Helga. Alfred var hetsig och kunde inte dra jämnt med någon arbetsgivare. Den lilla familjen fick flytta från den ena gården och godset till den andra. Dessutom var Alfred begiven på sprit, kunde bli våldsam mot Kristina och försvinna från hemmet dagar i sträck.
Från 13-årsåldern arbetade Helga som lillpiga på olika gårdar. Då hon var sexton fick hon jobb som kökspiga i restaurangen på den stora konst- och industriutställningen i Norrköping. Hon visade så gott handlag att hon erbjöds plats som elev på den anrika restaurang Fenix i Stockholm. Där utbildade hon sig till kallskänka och jobbade i yrket under återstoden av sin tonårstid.
1909 arbetade Helgas mamma och styvfar som statare på ett gods i Ösmo söder om Stockholm. Vid ett besök där träffade Helga den unge stenarbetaren Karl Johansson. Träffen resulterade i att hon blev gravid – nitton år gammal, samma ålder som modern haft när hon födde Helga.

Hennes hem var välsbesökt av tidens litterära giganter.
Hennes hem var välsbesökt av tidens litterära giganter.

En upprepning av moderns öde tycktes nu vänta Helga. Länge såg det också ut att bli så. Hon flyttade till Karl på det lilla stället Johannesdal, en ödsligt belägen stuga vid gränsen mellan Ösmo och Sorunda socknar.
Helgas liv på Johannesdal blev hårt. Hon födde fem söner i rad på sex år. Pojkarnas uppväxt sammanföll med kris- och nödåren under och efter första världskriget. Karl var en duktig yrkesarbetare, men också han alltför sugen på sprit, och det fick gå före familjens försörjning.
Trots de hårda förhållandena kunde Helga börja skriva. Det blev artiklar, kåserier och litterära skisser i små vänstertidningar och i lokaltidningen Nynäshamns-Posten. Hennes alster handlade mest om arbetarkvinnornas förhållanden och hade en vass politisk udd.
En aprildag 1925 drabbades Helga av en stor och djup sorg. Hennes båda yngsta barn, tioåringen Manne och nioåringen Knut, gick igenom vårisen på sjön i närheten av Johannesdal och drunknade.
Helga satt i timmar vid de små barnliken, förlamad av sorg och med en förtvivlad förhoppning att de skulle vakna till liv.

Harry Martinson var älskad men deras äktenskap var stormigt.
Harry Martinson var älskad men deras äktenskap var stormigt.

Nästa familjetragedi blev chockartad men lämnade inte samma sorg och förtvivlan efter sig som sönernas död hade gjort. Plågad av nervsjukdom och tilltagande alkoholism stoppade Karl en dynamitpatron i munnen och tände på.
Efter Karls död våren 1928 genomgick Helga en kurs vid den kvinnliga medborgarskolan på godset Fogelstad i Sörmland. Fogelstadgruppen var en krets av samhällsengagerade liberala kvinnor. Förutom driften av skolan gav de också ut veckotidningen Tidevarvet där Helga blev en flitig medarbetare. Det var nu hon började använda Moa som signatur och snart också som förnamn.
Lite senare samma vår knackade en ung man på dörren till Moas stuga. Han var märkt av sjukdomen lungtuberkulos, hade gått till fots från Göteborg, var mager och uthungrad. Han hette Harry Martinson.
Moa och Harry hade träffats hösten innan på den lilla anarkisttidningen Arbetare-Kurirens redaktion i Göteborg. Han var en sjöman som gått i land. Mellan jobben på olika båtar hade han gått på luffen i Sverige, Norge och Sydamerika. Nu hade han börjat skriva och få sina alster publicerade i småtidningar med ytterst blygsamma honorar.
Harry och Moa hade mycket att prata om – en likartad fattig uppväxt i lantlig miljö, sitt samhällsengagemang och inte minst sin diktning. De umgicks under några dagar, och när Moa reste hem till Ösmo inbjöd hon Harry att komma och hälsa på.

Meningen var att Harry skulle stanna på Johannesdal ett par månader för att få skrivro. Men deras vänskap utvecklades snart till kärlek och de gifte sig året därpå.
Moas och Harrys äktenskap blev dramatiskt, fyllt av kärlek och inte minst av arbetsgemenskap. De stimulerade och inspirerade varandra, och fick båda sina genombrott som författare under åren tillsammans. Men där fanns också svartsjuka och slitningar. Harry var 14 år yngre än Moa. Han var stilig och betraktades tidigt som sin generations diktargeni, kringvävd av ett romantiskt skimmer från sjömans- och luffaråren. Det var inte konstigt att han blev en kvinnornas favorit. Moa hade en obestridlig charm och såg fortfarande bra ut, men fem barnafödslar, det hårda livet med Karl och sorgen efter de döda sönerna hade satt sina spår.
När slitningarna i äktenskapet blev för svåra för den veke Harry gjorde han som han hade gjort många gånger, ända sedan han var ett litet sockenbarn. Han rymde och den oroliga Moa blev desperat. Vid ett tillfälle anlitade hon en privatdetektiv för att söka efter honom, vid ett annat efterlyste hon honom i radio. Men Harry älskade Moa – därom vittnar många efterlämnade kärleksbrev – och återvände till henne.

Efter några oroliga år vid mitten av 1930-talet gick deras liv in i lugnare banor. Samtidigt som de fortsatte att skriva omvandlade de Johannesdal till ett småbruk. De köpte fjorton tunnland jord runt stugan, skaffade sig en häst, ett sto, och röjde åkermark. Till Moas stora glädje fick de stoet betäckt och fölet Zinnia blev som en kär familjemedlem.
Men mot slutet av 30-talet svalnade känslorna mellan Harry och Moa och de gled isär. 1939 lämnade Harry Johannesdal och året därpå var deras skilsmässa klar.

Då hade också deras författarskap utvecklats åt olika håll. Medan Moa gick vidare i sin folkliga berättarstil blev Harrys diktning mera inåtvänd, filosofisk och allmänt civilisationskritisk. Men båda blev rikligt belönade, var och en på sitt sätt. Harry blev akademiledamot och fick 1974 Nobelpris. Moa fick folkets kärlek.
Mot 50-talets slut började det hårda liv Moa tvingats leva före framgångarna på 30-talet att ta ut sin rätt. Hennes författarskap mattades av, och under sina återstående år på 60-talet orkade hon inte framträda offentligt.
Under ett tiotal år efter sin bortgång 1964 var det ganska tyst kring Moa. Men på 70- och 80-talen återupptäcktes hon av nya läsargenerationer, hennes böcker såldes åter i stora upplagor och 1986 blev hennes liv med Harry film.

Kommentarer