Familjen Deiles berömda korvkiosk

Familjen Deiles berömda korvkiosk

1960 öppnade Lars Deile sin korvmojj en bit utanför Örebro. Med tanke på läget ville han satsa på något extra. ”Specialbrickan” blev hans signum som fick raggarna att åka långväga. Sonen Morgan hjälpte tidigt pappa men efter 40 år har han sålt.

Deiles första korvkiosk, 1960.
Deiles första korvkiosk, 1960.

Morgan Deiles pappa Lars var tvungen att ge upp flera arbeten på grund av ryggproblem. I slutet av 1950-talet jobbade han extra i en korvkiosk i Örebro, samtidigt som han funderade på att bli hönsfarmare. Perfekt, anställa en tupp som gör jobbet och sen ta hem vinsten själv, tänkte han. Ju mer han läste in sig på ämnet desto krångligare tycktes det dock vara.

– Korvgubbe däremot verkade inte allt för slitigt. Kanske något att satsa på funderade han, säger Morgan Deile. Tillstånd att öppna korvstånd beviljades bara till dem som hade viss arbetsoförmåga och inte orkade med ett vanligt arbete.

– Pappa med sin ryggskada var kvalificerad. Tillståndet kom i maj 1960. Sedan var det bara att leta efter en lämplig plats att ställa kiosken på. En bit utanför centrala Örebro byggde familjen Deile sin fösta kiosk, vid en vändplats i omedelbar anslutning till Riksvägen. Olyckskorparna var flera, skulle det löna sig att sälja korv utanför stan?

– För att locka kunder med den bästa maten provade vi korvar från alla tänkbara fabriker, och olika mosrecept. Det hade nyligen blivit tillåtet att servera mos i korvkiosk, men bara om det var gjort på pulvermos och endast i kiosker som hade rinnande vatten.

Morgan Deile serverar kioskens specialitet ”Specialbrickan”.
Morgan Deile serverar kioskens specialitet ”Specialbrickan”.

– Det bästa moset var amerikanskt och kom från Idaho. Från början fick vi hämta det i Köping, dit det kom med båt. Det var dubbelt så dyrt mot övriga sorter, men vad gjorde det, det var ju dubbelt så gott. Morgan Deiles mamma gjorde en egen gurkinläggning – och efter mycket provande kom de fram till att den bästa korven var Sibyllas.

– Efter att ha ätit korv och mos i flera veckor tror du kanske att jag inte ville se korv igen? Sanningen är att jag nästan får abstinens om jag är utan korv för länge, säger Morgan Deile. Den första kiosken var 2,5 x 2,5 meter, med kylskåp, en liten diskbänk och en kokplatta. Här rymdes grill, grytor för kokkorv, mos och varmt bröd.

– Det var höjden av moderniteter i en korvkiosk på den tiden. Dessutom var det den första korvkiosken i landet som hade vattentoalett. Studiebesök från andra kommuner kom och tittade på underverket, säger Morgan Deile. Inför öppningen diskuterade familjen vad de kunde hitta på för att få fart på affärerna.

– Vi komponerade en tallriksportion som vi döpte till ”Specialbricka”. Den bestod av tre något kortare grillkorvar, tre moskupor, bröd, lingon, bostongurka och vår egen skivgurka. Det var en rejäl portion som bara kostade 1 krona och 95 öre. När öppningskvällen kom blev det panik, pappa hade glömt att köpa peppar. Han fick slänga sig på moppen och åka hem och hämta.

– Vi hade inte så mycket hemma, men han fick låna av grannfrun så att det räckte den kvällen. Tur det, annars hade kanske ryktet uppstått att Deiles mos var det mest smaklösa som serverats i stan. Ett rykte som hade varit svårt att tvätta bort. Efter en lyckad invigning samlades familjen runt köksbordet på natten och räknade kassan. Det visade sig att de hade sålt korv för drygt ett hundra kronor. Långt över vad de hade hoppats på. Ganska snart spreds ryktet om ”Specialbrickan” till den bilburna ungdomen, ”raggarna”. Deiles blev en naturlig mötesplats både för dem och för andra Örebroare. Det blev en sport att se vem som kunde samla ihop flest plastgafflar i handskfacket. Engångsbestick i plast var något nytt, och ett bevis på hur många ”Specialbrickor” man ätit.

– Raggarna var helt vanliga beskedliga grabbar och tjejer, som inte alls var otrevliga mot vanliga Svenssons. Det var de som lade grunden till vår stora popularitet bland ungdomarna.  Efter bion och dansen var det en oskriven regel att avsluta en trevlig kväll på Deiles. Krogen och korvgubben var det som fanns att välja mellan för dem som ville äta ute. De som inte hade kostym och slips kom inte in på krogen. Då återstod ”bara” korvgubben.

– Det hände att det inte gick att stänga på utsatt tid. Många gånger var det full kö när det var stängningsdags. Till slut kunde man dra igen luckan. Men vad hjälpte det, det var mer regel än undantag att det knackade på bakdörren och folk frågade om det fanns något kvar. Affärerna i korvmojjen gick bra, pengarna strömmade in. Morgan Deiles pappa fick råd att byta upp sig från moppe till bil, och senare bytte han en Opel Kapitän mot en nästan ny Opel Rekord Caravan. Det dröjde inte länge förrän Morgan Deile hoppade in och hjälpte till med korvförsäljningen. Hans pappa var glad för avlastningen. Det hade blivit så mycket att göra att korvkiosken minsann inte var någon arbetsplats för dåliga ryggar.

7FÖRSTA-sida MOSBOKEN

– Korvgubbe, det blev mitt liv. Det var roligt med alla trevliga kunder och jag jobbade mest varje kväll som ung. Jag hade tagit dit en radio och lyssnade på Radio Luxemburg – den station man rattade in för att höra härligt gungande toner. Att ha korvkiosk var trots allt ett hårt arbete med mycket försakande. Det var inte att skära guld med täljkniv. Den sociala biten kunde lätt bli eftersatt. Efter fyrtio år ville Morgan Deile prioritera familjen.

– Då var det tack och ajö även om jag älskar korv mé brö.