Erikas vantar satte Lovikka på världskartan

Erikas vantar satte Lovikka på världskartan

Då Erika Aittamaa inte hade råd att föda sina åtta barn insåg hon att goda råd var dyra. Hon började sticka vantar för att dryga ut hushållskassan. 123 år senare är hennes snillestickning en världssuccé.

Världssuccén började med att en man kom hem till Erika Aittamaa i slutet av 1800-talet och bad henne sticka ett par riktigt tjocka ullvantar så att han inte behövde frysa om händerna. Han återvände efter en tid och var riktigt besviken på vantarna som blev stela och hårda av väta och kyla. Erika funderade och kom på att hon skulle tvätta och rugga vantarna flera gånger vilket gjorde vantarna mjuka. Den här gången blev mannen nöjd och berättade för alla han mötte vilka fantastiska vantar Erika hade skapat. Därmed hade hon uppfunnit den världsberömda Lovikkkavanten.

Erika fick även idén att de skulle vara vackra och praktiska. Hon la till en bård med traditionella samefärger och satte dit en praktisk flätad snodd med tofs. Då kunde man hänga upp dem på tork ovan spisen eller elden. Efterfrågan blev så stor att Erika inte längre hann med att sticka alla vantar själv, trots att hon nu stickade året om. Hon utbildade kvinnorna i byn Lovikka att sticka hennes vantar exakt så som hon själv gjorde. Vantstickningen började nu utvecklas till en mindre industri. På 1930-talet hjälpte en lärare henne att söka patent på Lovikkavanten som beviljades av Patentverket. Men det kostade 30 kronor att lösa ut brevet, pengar som Erika inte ansåg sig ha råd med. Då samlade byborna in dessa pengar för att hjälpa henne.

Men stolt som hon var vägrade hon ta emot dem. Först 1961 då husmodersföreningen i Lovikka registrerade varumärket blev Lovikkavanten skyddad. Erika och hennes man August som jobbade i skogen var fattiga då hon kom på att dryga ut hushållet med försäljning av sina vantar. Föga anade hon då vilken succé det skulle bli. I en intervju 1936 förklarade hon hur kom på Lovikkavanten: ”Det var Gud som gav mig en fingervisning och hjälpte mig, så att vi kunnat uppfostra barnen utan att anlita hjälp från andra.” 1952 dog Erika, 86 år gammal, och hade nu fått titeln Vantfabrikör.