En snilleblixt födde succén Tetra Pak

En snilleblixt födde succén Tetra Pak

Ruben Rausing och hans briljanta medarbetare skapade en världssuccé med sin mjölktetra. Tetra Pak är idag ett av världens största företag men att det var Erik Wallenbergs snilleblixt lyfts sällan fram. 

I Skandinavien har mjölk i alla dess former varit livsnödvändig sedan urminnes tider. På landsbygden förlitade man sig länge på en egen ko, medan man i staden köpte mjölk i marknadsstånd eller från närliggande gårdar. När butikerna slog igenom mot slutet av 1800-talet såldes mjölken där, men flyttades av hygieniska skäl till särskilda mjölkbutiker.

Många minns ännu mjölkbutikerna. På 1930-talet fanns det över 2 000 sådana i riket, och där tappades mjölken upp i mjölkkanna. I samband med kylskåpets genombrott uppstod behovet av mindre förpackningar och 1938 lanserades enlitersflaskor av glas. Men flaskorna var tunga och skulle även diskas noga innan de returnerades, mjölken blev då en källa till smittspridning. Mjölkproduktionen var en komplicerad historia med många mellanhänder. Därför sökte branschen med ljus och lykta efter metoder att rationalisera produktionen.

Snillrik lösning. Försäljningschefen Erik Torudd förde Erik Wallenbergs snilleblixt ett steg vidare mot lösningen. Att forma papperet till en tub, fylla den med mjölk och först därefter försluta den i portionsförpackningar.

När den unge och begåvade Ruben Andersson befann sig i USA 1919–1920 för studier besökte han den berömda Fordfabriken i Detroit. Han imponerades av det löpande bandet och insåg att detta hörde framtiden till. I USA stötte han även på idén om hygieniska portionsförpackningar i snabbköp och insåg att dessa idéer borde utvecklas på svensk mark. Som son till en politiskt aktiv målarmästare hade han tidigt fått lära sig vikten av hårt arbete, och i kombination med ett gott läshuvud hade det tagit honom rakt till den nystartade Handelshögskolan i Stockholm. Där blev han god vän med den berömde Eli Heckscher, som efter studierna ordnade en tjänst på Enskilda Banken åt sin unge adept. Ruben hade VD-posten för ögonen men då han insåg att platsen var öronmärkt åt en Wallenbergare sade han upp sig. Istället gick han vidare till Sveriges Litografiska Tryckerier (numera Esselte) och tycktes given för direktörsposten – ända tills han skickligt manövrerades ut av mer rutinerade herrar. Vid den här tiden tog han sig också det mer överklassklingande namnet Rausing, efter den skånska socknen Raus han kom ifrån. Av en slump fick han kontakt med den märklige Erik Åkerlund, affärsman och playboy, som vid tillfället ville sälja sitt förlag Åhlén & Åkerlund.  Rausing var intresserad, men det blev istället Bonnier som köpte det. Men Rausing och Åkerlund insåg att de kunde ha nytta av varandra: Rausing hade framåtandan och idéerna, medan Åkerlund hade pengarna. Tillsammans startade de förpackningsföretaget Åkerlund & Rausing, vilket gav Ruben möjlighet att utveckla sina idéer om hygieniska förpackningar.

Visionär. Ruben Rausing lyckades driva fram en lösning om hur man skulle förpacka mjölk i portion och utan smittrisk, tack vare briljanta medarbetare.

En lyckad företagsledare har förmågan att anställa rätt folk, och det var Ruben Rausing en mästare på (trots sin regel om att inte anställa kortvuxna). Anställningen av ingenjören Holger Crafoord visade sig vara en lyckträff. Det var han som under en studieresa i USA 1932 såg ett företag som sålde maskinellt fylld och dito försluten mjölk i pappersförpackningar. När han telegraferade hem till Ruben insåg denne den stora potentialen. Som en övning inför det som skulle komma styrde han Åkerlund & Rausing allt mer i en inriktning mot livsmedel. En av företagets största framgångar blev Satello-burken, som på grund av ransonering av plåt tillverkades i vaxad papp, endast bottnarna var gjorda av plåt.

Mjölk i pappförpackningar var ingen nyhet, de infördes i USA i början av 1900-talet, fanns redan i Tyskland och Storbritannien och diskuterades i Sverige på 1930-talet. Men de utländska varianterna var på grund av statliga prisregleringar oanvändbara i Sverige. En förpackning mjölk eller grädde fick som mest kosta två öre, då mjölk sågs som ett baslivsmedel och att kunderna skulle skyddas från alltför höga priser. De utländska maskinerna fyllde förpackningarna en och en, en alldeles för dyr process för svenska förhållanden. Att sälja mjölk i lösvikt via mjölkbutiker var betydligt billigare. Här fanns en möjlighet att tjäna stora pengar för den som kom på metoden att minska kostnaderna och förenkla distributionen. När Ruben Rausing fastnat för en idé spelade det ingen roll vad omgivningen sade – den skulle förverkligas! Vad gällde hygieniskt pappersförpackad mjölk var han övertygad om att det var framtiden, men trots att han plöjde ner både pengar och manskap lyckades de inte arbeta fram en bra metod. Var det inte förpackningarna som var undermåliga var det mjölken som tog smak av tillverkningen. Åkerlund & Rausing var vid den här tiden långt ifrån någon vinstmaskin; konkurs hotade och Ruben blev allt mer pressad att hitta en lösning. Som så många andra geniala uppfinningar kom Tetra Paks form, den som lade grunden till miljarddynastin, till av en slump.

Koncentration. Det var inte alla gånger lätt att hälla upp mjölk i de nya tetrorna. Klämde små fingrar för mycket for mjölken all världens väg.

En vinterdag 1944 gick Ruben Rausing ner till företagets laboratorium för att förhöra sig om några framsteg gjorts. Det blev allt mer bråttom: kriget var på väg att ta slut, och det gällde att vara med i det ekonomiska uppsving som man visste skulle komma. Laboratoriechefen Stig Sunner, som kämpat länge med Rausings vision, befann sig i beredskapstjänst. Tillfällig chef var den 28-årige Erik Wallenberg, som saknade utbildning för yrket och som trillat in mest av en tillfällighet.

Trots flera försök hade Stig Sunner misslyckats: antingen var förpackningarna rena kopior av utländska fabrikat, eller så var de helt enkelt undermåliga och läckte stora mängder mjölk. Nu när Stig Sunner var borta uppfattade den unge Wallenberg att det var upp till honom att lösa problemet. En förkyld Wallenberg gick hem och skissade utifrån olika former – och så fick han snilleblixten: att av ett enda stycke papper vika en tetraeder och fylla den med mjölk, i en och samma process. Förpackningen behövde bara förslutas på tre ställen och kunde tillverkas av ett enda ark papper, med minimalt materialspill. Wallenberg insåg att han funnit lösningen, men Ruben Rausing var inte övertygad. ”Nej, nej, inte de där”, var hans spontana reaktion på de förpackningar som skulle göra honom till mångmiljardär. En annan av Ruben Rausings framsynta anställningar, försäljningschefen Erik Torudd, kom med nästa briljanta lösning: att forma papperet till en tub, fylla den med mjölk och först därefter försluta den i portionsförpackningar. Istället för att som nu först vika, sedan fylla och försluta. Den här typen av kontinuerlig fyllning var praktisk, hygienisk och så billig att man höll sig inom gränserna för de statliga regleringarna. Men Ruben var ändå inte riktigt övertygad. Den som till sist fick honom att satsa på tetran var hans fru. Mot sin makes protester om att det inte gick att genomföra invände hon helt lugnt: ”Har ni försökt?” De orden kom i fortsättningen att bli Ruben Rausings ledstjärna.

Idéer som ser bra ut på papperet är inte alltid lätta att genomföra praktiskt, och även framtagningen av en maskin som kunde förverkliga tillverkningen kantades av problem. Det var stjärningenjören Harry Järund – ännu en av Rausings lyckade anställningar – som arbetade fram den. Hans ritningar föll dock inte i god jord hos Rausing, så Järund lät tillverka en prototyp av trä och cykelkedjor för att övertyga Ruben. Efter ett par dagars funderande sa han ja och numera finns prototypen att beskåda i foajén till Tetra Paks huvudkontor. Snart löstes också problemet med att hålla den vattentät. Detta gjordes genom nya metoder att plastbelägga papperet så att det höll tätt. Ruben Rausing gjorde nu det ekonomiskt rätta – men enligt somliga moraliskt tveksamma – han övertog patenten både för tetran och dess idé med kontinuerlig fyllning. Det kan ses som att Rausing ”stal” patenten, men både Wallenberg och Torudd var anställda av Rausing, och deras jobb var att komma med idéer till företaget. Att Rausing själv skulle inneha patentet var för honom självklart. Det ingick i hans planer på att skapa en företagsdynasti där all makt stannade inom familjen. I planen ingick även att skola in sönerna Gad och Hans i företaget, så att de kunde ta över. Båda var tveksamma, då de hade andra planer men det ville Ruben inte veta av, utan hotade med att sälja företaget om sönerna inte accepterade den väg som han stakat ut för dem. Och som i de allra flesta fall fick Ruben sin vilja igenom.

Stolt bärare. Mjölktetrorna fick förpackas i specialbyggda kartonger. Till en början bra men tetraeder tog för mycket plats. En ny idé var på gång.

1951 grundades Tetra Pak som ett dotterbolag till Åkerlund & Rausing, och 1952 lanserades den första tetran – en gräddförpackning på 1 dl. Men trots att man hittat den praktiska lösningen för portionsförpackad mjölk blev Tetran inte någon omedelbar succé. Nya produkter ses ofta med misstänksamhet och initialt kantades lanseringen av problem. Maskinerna som Tetra Pak hyrde ut till mejerierna fungerade inte alltid som tänkt, kapital saknades och politiker satte sig på tvären. Men framgångarna kom smygande, då allt fler svenskar under 1950-talet tog till sig tetran. En blygsam export till Tyskland och Frankrike påbörjades också.

Även om tetran blev allt mer populär, var det med den aseptiska (steril) Tetra Brik som de verkligt stora framgångarna kom. Ty tetrans segertåg till trots insåg Rausing att nya produkter måste tas fram. En rektangulär eller kvadratisk form var mer praktisk än en pyramid, både vad gällde distribution och förvaring. Efter intensivt internt arbete kom Tetra Brik 1963. Den aseptiska varianten kom 1969 och blev snart företagets flaggskepp. Genom att tillföra aseptisk teknik försvann behoven av kylkedja, vilket gjorde tillverkningen lönsam och även anpassad för varmare klimat. Detta öppnade upp marknader över hela världen. Då började också de riktigt stora pengarna rulla in. Sonen Hans hade varit VD sedan 1953, men trots det var det ännu Ruben som styrde och ställde. Som de flesta stora företagsledare hade han svårt att släppa taget. 1969 flyttade Ruben till Lausanne i Schweiz av skatteskäl, men han fortsatte vara verksam i Sverige på herrgården Simontorp i Skåne, där han experimenterade med bland annat vattenbruk och insemination. 1977 blev han hedersdoktor vid KTH, något som gladde den genom hela livet teknikintresserade Ruben. Han avled på Simontorp 1983 och begravdes på Raus kyrkogård söder om Helsingborg.