Elsa Brändström – Sibiriens ängel

Elsa Brändström – Sibiriens ängel

I stället för att leva ett bekvämt överklassliv gav hon sig ut i första världskriget för att hjälpa fångar med risk för sitt eget liv. Hon fick smeknamnet Sibiriens ängel och då Hitler ville träffa henne var hennes korta svar: NEIN!

Natten den 25 augusti 1918 satt Elsa Brändström och 6 andra Röda Korsarbetare inspärrade i en boskapsvagn, strängt bevakade av tjeckiska soldater. De var på väg mot den ryska staden Jekaterinburg för att avrättas för spioneri. I Ryssland hade världskriget avlösts av inbördeskrig och i Sibirien fanns tyska och österrikiska krigsfångar som var i skriande behov av hjälp. Förutom Röda och Vita styrkor fanns det i Ryssland även beväpnade tjeckiska soldater. De var österrikiska undersåtar som hade gått över till fienden i hopp om att vinna ett självständigt land. Tjeckerna var snara att utdela dödsdomar både mot sina före detta österrikiska vapenbröder och suspekta utlänningar. Under den långa natten tuggade Elsa så diskret som möjligt i sig sin rapportbok av rädsla för att innehållet kunde tolkas som spioneri av misstänksamma ögon. Väl framme i Jekaterineburg ställdes hjälparbetarna inför krigsrätt och förhörsledaren ”muntrade upp” dem med att 2 danska Röda Korsarbetare skjutits för spioneri dagen innan. Han sade att deras sak låg mycket illa till, de kunde räkna med att bli ”expedierade” inom 24 timmar. Så fördes hjälparbetarna tillbaka till arrestvagnen, dagarna gick med olika bud om de skulle avrättas eller inte. Fångarna sysselsatte sig med att räkna hur många av de plågsamma lopporna de kunde döda och Elsa var mycket belåten när hon en dag slog rekord med 17 stycken. Några sängkläder fick inte fångarna men deras nattläger blev något mjukare av att de hade stora summor pengar insydda i kläderna. Samtidigt var sedlarna en källa till oro, vad skulle hända om de upptäcktes? Men efter flera veckor osäkerhet frigavs de med pengarna i behåll och kunde fortsätta in i Sibirien.

En stunds vila. Här sitter Elsa Brändström, andra från vänster, i fånglägret i Totskoye i Sibirien 1916. Med på bilden är också Anna Linder, Herman Neander och Kleberg. Alla dricker de te ur en samovar.
En stunds vila. Här sitter Elsa Brändström, andra från vänster, i fånglägret i Totskoye i Sibirien 1916. Med på bilden är också Anna Linder, Herman Neander och Kleberg. Alla dricker de te ur en samovar.

Elsa föddes år 1888 och hade en lycklig barndom i Linköping där hennes far, general Edvard Brändström, var regementschef. Hon gick på lärarinneseminarium men passade inte in i den gammalmodiga och svärmiska atmosfären. Rektorn tyckte att fröken Brändström, som föredrog människor framför romaner, var så besynnerlig att hon borde emigrera till USA. Dit skulle också Elsa komma på vägar ingen kunnat ana, men först reste hon österut till Sankt Petersburg där hennes far var diplomat. Hon njöt av societetslivet men kunde inte blunda för förtrycket och fattigdomen. Elsa sympatiserade med de revolutionära och samlade in pengar för att hjälpa fattiga svenskar i staden.

När första världskriget bröt ut utbildade hon sig till Röda Korssyster. Det var fashionabelt bland ryska societetsdamer att vårda soldater, helst lätt sårade officerare som de kunde hålla i handen och kanske gifta sig med. Men Elsa väjde inte för smuts och blod och tröttnade inte heller när kriget fortsatte månad för månad och blev allt förskräckligare. En grupp som särskilt väckte hennes medlidande var sårade tyska och österrikiska krigsfångar som var långt borta från sina familjer i fiendeland. Här kände Elsa att hon hade en viktig uppgift att fylla och hösten 1915 följde hon med en Röda Korsdelegation till Sibirien för att dela ut kläder och andra förnödenheter till fångarna. Edvards Brändströms vänner besvor honom att förbjuda Elsa att åka. Färden var inte bara farlig, den var skandalös för en ung ogift kvinna. Till Sibirien färdades normalt bara kvinnor som dömts till deportation. Men Brändström ansåg att dottern hade samma rätt som en man att följa vad hon ansåg vara sin plikt. Julen 1915 kom Elsa och en annan Röda Korssyster till ett läger för krigsfångar i  sydöstra Sibirien. Fläcktyfus härjade och vaktposterna hade sett till att stationera sig så långt bort från lägret de bara kunde. Elsa skulle aldrig glömma den syn som mötte henne i sjukbaracken. Svårt sjuka låg halvklädda direkt på det iskalla golvet, de som var lyckligt lottade fick dela en naken järnsäng med en kamrat. Stanken från överfyllda pottor förpestade rummet. En dödssjuk ung man bad Elsa hälsa hem till hans mor men inte berätta för henne i vilket elände han dött. Den förtvivlade läkaren hade varken filtar eller vatten att ge patienterna. Den som begav sig till floden för att hämta vatten riskerade att återvända med förfrusna händer och fötter som måste amputeras.

barnkär. Elsa sitter tillsammans med två tjusiga pojkar i sjömanskostym. Känd som Sibiriens ängel. Verksam som hjälparbetare i krigsdrabbade länder.
Barnkär. Elsa sitter tillsammans med två tjusiga pojkar i sjömanskostym. Känd som Sibiriens ängel. Verksam som hjälparbetare i krigsdrabbade länder.

Kvinnorna sökte upp lägerkommendanten och krävde att han följde med dem till lägret. De knuffade in honom i sjukbaracken, han bleknade, rusade ut och gav Röda Korssystrarna fria händer att åtgärda förhållandena. Iklädda handskar för att nålarna inte skulle frysa fast på händerna satt kvinnorna utomhus och sydde halmmadrasser åt de sjuka. Sängkläder skaffades liksom hästar för att hämta vatten. Alla fångar avlusades och 2 månader senare var epidemien hävd. Medan Elsa var fullt sysselsatt i Sibirien gick kriget sämre och sämre för tsaren. Till sist störtades han och inbördeskrig bröt ut mellan Vita och Röda. Men det innebar inte att krigsfångarna kunde åka hem. Istället blev deras läge än mer förtvivlat när infrastrukturen bröt samman och olika arméer stred om kontroll över Ryssland. Men Elsa fortsatte ändå sitt hjälparbete trots att hon flera gånger hade dödsdomar hängande över sig. Långa perioder bodde Elsa självvalt i fånglägren och delades fångarnas elände. En gång blev hon svårt sjuk och i feberyrsel avslöjade hon sin stora skräck för att kastas ned i en massgrav. För att lugna henne snickrade en vänlig fånge en likkista åt henne. En makaber tröst kan tyckas, men det lugnade Elsa och snart var hon på benen igen. Elsa hade en sällsynt förmåga att inge fångarna livsmod och de kallade henne ”Sibiriens ängel”. ”Hon gav oss inte bara hela skor och lusfria uniformer – hon återgav oss vårt människovärde.” sa en krigsfånge. Men Elsa var också en skicklig organisatör och en seg förhandlare som kunde ryta till och slå näven i bordet när så krävdes. Och det behövdes ofta i samröret med misstänksamma, korrupta och brutala militärer och ämbetsmän. Först 1920 kände Elsa att hon kunde återvände hem till Sverige. Hennes far som var dödssjuk i cancer behövde henne.

I Sverige förväntade sig Elsas vänner att hon skulle återvända till sitt bekymmerslösa societetsliv. Men hon hade lovat många döende soldater att sörja för deras barn och kunde inte svika detta löfte. I Tyskland grundade Elsa ett barnhem som hon försökte göra till ett kärleksfullt ombonat hem. Hon öppnade också ett hem för krigsinvalider. I Tyskland fann Elsa också kärleken, hon gifte sig med pedagogikprofessorn Robert Ulich och fick dottern Brita. Elsa beundrades oerhört av tyskarna något som Hitler försökte utnyttja när han gripit makten, han skrev till henne och bad om ett möte. Svaret kom snabbt och koncist: ”NEIN Elsa Brändström-Ulich.” Istället för att gå i nazisternas ledband flyttade hon och hennes man till USA där han fått en universitetstjänst. Detta var ett streck i räkningen för nazisterna som de noga såg till att hemlighålla för den tyska allmänheten. Så sent som 1944 skrev vanliga tyskar till hennes tyska adress och bad om hjälp. I USA arbetade Elsa för att hjälpa flyktingar undan nazismen och efter krigets slut startade hon organisationen CARE som skickade mat till de svältande i Europa. Men då var hon redan svårt sjuk i cancer och hon dog 1948. Hennes aska fördes tillbaka till hemlandet och begravdes på Norra kyrkogården i Solna. Efter första världskriget föreslogs Elsa Brändström till Nobels fredspris. Det fick hon aldrig, men än mer än priset, skulle hon nog ha glatt sig över alla de skolor och förskolor som är uppkallade efter henne i Tyskland, Österrike och Sverige.

Källor: Elsa Brändström. Elsa Björkman-Goldschmidt. Norstedts 1969. Bland krigsfångar i Ryssland och Sibirien. Elsa Brändström. Norstedts 1921. Das Leben der Elsa Brändström. Magdalena Padberg. Herder 1989.

I hemmets lugn vrå. Här sitter Elsa Brändström tillsammans med brodern Major Per Brändström och dottern Brita 1945 i sitt hem. Brodern valde en militär yrkesbana, precis som sin far.
I hemmets lugn vrå. Här sitter Elsa Brändström tillsammans med brodern Major Per Brändström och dottern Brita 1945 i sitt hem. Brodern valde en militär yrkesbana, precis som sin far.

Räddade tusentals liv i Sibirien
Namn: Elsa Brändström.
Född: 26 mars 1888 i S:t Petersburg i Ryssland.
Död: 4 mars 1948 i Cambridge i USA.
Familj: Pappa generalen Edvard Brändström och hennes mor Anna. Hon gifte sig 1929 med den tyske pedagogikprofessorn Robert Ulich och de fick dottern Brita.
Yrke: Hon var utbildad till lärare och blev med tiden också krigssjuksköterska.
Känd för: Hon utbildade sig som frivillig till krigssjuksköterska och reste 1915 för Svenska röda korset till Sibirien för att hjälpa krigsfångar. Under vistelsen där lyckades hon rädda tusentals liv, och hon blev känd som ”Sibiriens ängel”.

Kommentarer