Det skånska tågrånet fick alla att rysa

Det skånska tågrånet fick alla att rysa

Våld, rån och vapenhot är definitiv inget nytt. Det bevisar det brutala tågöverfallet i Staffanstorp för över hundra år sedan. En ryslig historia, som hämtad ur en actionfilm. Inte minst för den tappre postiljonen som fick leva resten av livet med tre pistolskott i huvudet.

Jodå, även Sverige har haft sitt tåg­överfall i bästa Vilda Västern-stil. Närmare bestämt den 18 mars 1907. Två unga och desperata män trängde sig in i postkupén på tåget mellan Staffanstorp och Malmö och sköt ner postiljonen. Redan annandag påsk samma år hade Nils Lindström, som ägde Malmö Visförlag, skrivit Postrånsvisan som citeras här i texten.

Mellan Staffanstorp
och Djurslövs by
har utförts en rövarbragd.
Och idén om än precis ej ny
är omsorgsfullt överlagd.

Det strida vårkvällsregnet föll över Staffanstorp. Tåget från Simrishamn hade just stånkat igång när den 44-årige postiljonen Johan Almén hoppade upp på plattformen till sin postvagn efter att ha bytt ut en postsäck mot en annan. Han vinkade åt konduktören och smörjaren. Det var dags att återgå till sysslorna.

Konduktören passerade postvagnen, som var tågets näst sista av totalt sju, och fortsatte vidare in i passagerarvagnarna. Smörjaren gick in i tågsetets sista vagn, den så kallade gods- och ångfinkan. Postiljonen böjde sig ner och började plocka upp brev och paket ur postsäcken.

Tåget hade inte hunnit många meter från stationen förrän två mansfigurer lösgjorde sig ur dunklet kring stationshuset och sprang efter de långsamt tuffande tågvagnarna. De hann ikapp och hoppade upp på var sin plattform på postvagnen. Det var två unga män med stora, svarta masker för ansiktena. Den ene höll en revolver i näven. Han slog brutalt upp dörren till postkupén och röt med så barsk stämma han förmådde:
– Upp med händerna!

Men postiljonen hörde inte till de lättskrämda. Han värderade hastigt inkräktaren och rusade tveklöst fram till revolvermannen och gav honom ett kraftigt slag mot ansiktet. Rånaren, knappt mer än en yngling, greps i sin tur av panik. Han hade definitivt inte väntat sig något motstånd. Kuppen var dåligt förberedd och redan från början gick det mesta snett. Ynglingen var själv i det närmaste dödsförskräckt och fingrade därför nervöst på avtryckaren.

Bromsaren inne i sin tågfinka spetsade öronen: Var det inte ett skott han hade hört? Han knackade sin arbetskamrat smörjaren på axeln och berättade om sin misstanke.
– Jag har inte hört någonting, menade smörjaren. Du måste ha läst för många detektivromaner.

Men så följde ytterligare två skott, tätt efter varandra. Och den här gången uppfattade smörjaren dem lika bra som bromsaren. De rusade fram till kupéfönstret mot postvagnen. Dörren stod vidöppen och smörjaren och bromsaren fick se hur postiljonen hade sjunkit ihop vid dörrposten, illa blödande från ett skottsår i huvudet.

Röva posten det var lätt
ty postkupén
den bevakades ju endast
av postiljon Almén…
Men reket med
de femton tusen i
gick just ju
deras nasusar förbi. 

Några minuter senare rullade de bägge postrånarna runt på den regnvåta banvallen. Den ene av dem slog kroppen hårt i en telegrafstolpe, den andre kom undan med några skrubbsår i ansiktet. Tåget fortsatte stånkande sin bana framåt under det att de båda rånarna springande försvann ut i kvällsmörk­ret. De gick och halvsprang mot Malmö och först när de var i närheten av Bulltofta, strax öster om staden, stannade de vid en olåst bod och gick igenom bytet. De behöll kontanterna och slängde övriga försändelser i Sege å där polisen senare fann dem. Det sammanlagda rånbytet uppgick till en bit över 5 000 kronor, en stor summa på den tiden.

Råndramat hade utspelats under blott fem-sex minuter. Tåget behövde nämligen normalt bara sex-sju minuter på sig att tillryggalägga sträckan mellan Staffanstorp och nästa station, Djurslöv. Och enligt konduktören hade man hållit normal hastighet mellan de bägge stationerna även denna gång. I Staffanstorp larmades polisen och den svårt skottskadade Almén togs om hand och fördes till sjukhuset i Malmö. Stationsföreståndaren i Djurslöv tog över tillsynen av postkupén och tåget anlände till Malmö blott drygt fyra minuter försenat – strax efter klockan nio på kvällen, måndagen den 18 mars 1907. Polisen satte genast igång jakten på förövarna. Till en början famlade de i blindo efter diverse mer eller mindre fantasifulla tips från allmänheten:

Man har sökt på tvärs
och sökt på kors,
man gav sig ej ro, ej rast.
Och till slut man
Axel Vilhelm Fors
Och A Friberg hade fast.
Dessa båda får nog
trots all förbön
för både mordförsök och rån
sin välförtjänta lön.

Först efter fjorton dagar hade polisen spårat upp de bägge rånarna och dragit ihop nätet kring dem. På morgonen lördagen den 6 april anhölls kuppmakarna av länsdetektiven Alfred Svensson, biträdd av detektiva polisen i Malmö. Den ene rånaren visade sig vara 27-årige cementarbetaren Axel Vilhelm Johansson Fors, tidigare postanställd, den andre var jämnårige försäkringsagenten Johan A Fredriksson-Friberg.

Båda var aktiva i den socialdemokratiska ungdomsklubben i Malmö och hade helt på eget bevåg iscensatt rånet för att skaffa pengar till vapen åt de så kallade ung-Hinkarna (efter politikern och agitatorn Hinke Bergegren), inför en eventuellt revolution i Sverige. Planeringen av överfallet skedde förmodligen på Café Utposten i Malmö, där bland annat revolutionären Anton Nilsson – som påföljande år skulle vara med om att spränga strejbrytarskeppet Almalthea i luften – höll till.

Axel Fors anlade genast full bekännelse och erkände oförbehållsamt att det var han som hade avlossat skotten mot postiljon Almén. Hans revolver hade varit laddad med fem skott, fast bara tre avlossades. Johan Friberg i sin tur dömdes mot sitt nekande för medhjälp. Inför rånet hade han beväpnat sig med en stor sten inlindad i en näsduk, vilken han drämde till Almén i huvudet med. Däremot lyckades en tredje inblandad, en kamrat till rånarna och den som egentligen hade planlagt det hela, fly till Kanada med en del av bytet.

Båda dömdes för rån och mordförsök samt för medhjälp till detsamma till livstids fängelse. I realiteten kom det att innebära 18 år inom lås och bom. Fors flyttade efter frig­ivningen till Lund, medan Friberg stannade kvar i Malmö som bokbindare. Båda avled under 1960-talet. Och postiljon Almén, som överlevde skottlossningen, blev självfallet något av en hjälte.  Han gick sjukskriven i tre år innan han återvände till en lindrigare tjänst inom posten.

De tre kulorna vågade man emellertid inte plocka ut. En av dem hade gått in i vänstra kinden, alldeles framför öronmusslan. En annan kula hade gått in vid högra sidan av näsroten, medan den tredje kulan hade gått in genom högra näsborren. Alméns syn försämrades rejält av de tre revolverkulorna och luktsinnet försvann helt. Under resten av sitt liv fick han gå omkring med kulorna kvar i huvudet. I sitt testamente skrev han att han ville obduceras och att kulorna samt röntgenplåtarna skulle ställas ut på Postmuseum i Stockholm, en önskan som efterföljdes.

FOTNOT: Texten till Postrånsvisa kommer från Lennart Kjellgrens visbok Gläd dig du skåning (LT:s förlag).

Minnenas Journal

Köp Livet på landet förr

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *