Den unga spionen Erika avslöjade tyskarna

Den unga spionen Erika avslöjade tyskarna

Under andra världs­kriget var det neutrala Stockholm en spioncentral för både tyskar och allierade. För svenskarna var det livsviktigt att ta reda på Nazitysklands planer och de fick hjälp av en ung tysk sekreterare, Erika Schwarze.  

Berlins flygplats sommaren 1942. Ett plan från Stockholm hade just anlänt och den 25-åriga Erika Schwarze som var sekreterare på den tyska legationen i Stockholm förberedde sig på att stiga av. Hon skulle hälsa på sin familj men istället för att känna glädje snurrade hennes tankar kring det kodmeddelande hon åtagit sig att smuggla för den svenska underrättelsetjänsten. Det regnade lätt när Erika steg ur planet men hon tog ändå inte på sig kappan. Hon hoppades att hennes snäva korta klänning och långa slanka ben, framhävda av högklackade eleganta pumps, skulle avleda Gestapokontrollörernas uppmärksamhet. Samtidigt ville Erika se ung och oskyldig ut och hade lytt naziparollen “En tysk kvinna sminkar sig inte”. Hon hoppades att hennes stora blå ögon och “ariska” utseende skulle vinna Gestapos gillande.

Nyanländ. Erika Schwarze fotograferad 1942, just då hon anlänt till Sverige.

I kuren för pass- och tullkontroll satt två högresta män i svarta uniformer. “Heil Hilter!” hälsade Erika med fast stämma och sträckte fram passet. Männen såg uppskattande på henne: “Nå, vad kan en ung dam som Ni ha att visa upp?” “Massor – av vackra svenska frimärken”, svarade Erika och drog upp plånboken. “Vill ni se dem?” “Skämta inte, vi står inte här för att titta på svenska frimärken”, avfärdade de henne och Erika kunde fortsätta till ankomsthallen.

Den var nästan tom för nu under kriget var det inte många som flög. Erika spanade efter underrättelseofficeren hon stämt möte med men han syntes inte till. Besviken gick hon mot utgången, då dök han upp ur skuggorna, den svenske kaptenen Hellmuth Ternberg. De möttes halvägs, Erika tog upp en näsduk ur väskan och i skydd av den lirkade hon diskret upp kodmeddelandet ur plånboken. Hon torkade sig om näsan och gav näsduken till Ternberg. Paret tog en taxi till centrala Berlin. Efter en blick i backspegeln konstaterade kaptenen att de var skuggade av Gestapo. Erika blev rädd men Ternberg tog det hela med ro. Han var, som han sa, en gammal kund hos Gestapo och hade ingen särskild respekt för deras intelligens. Väl framme tog de in på hotell under falskt namn. Erika blev besviken när Ternberg ordnade separata rum, han var en stilig karl och hon hade hoppats på lite romantik …Erika föddes i Stralsund 1917, ett område i Tyskland som tidigare varit svenskt i över hundra år efter trettioåriga kriget. Hennes far var redaktör för en antinazistisk tidning och efter att den stängts ner var han en bruten man. Gösta Berlings saga väckte en romantisk fascination för Sverige hos Erika och hon studerade svenska på universitet, ett språk som hon tyckte att man sjöng fram.

Glad och stolt. Erika som stolt svensk medborgare 1953. Året innan gifte hon sig med Åke Larsson.

Andra världskriget gav Erika användning för sin svenska på ett sätt som hon aldrig kunnat ana. I november 1941 kallades hon till en arbetsintervju i den tyska militära underrättelsetjänstens *Abwehrs lokaler i Berlin. I det kalla väntrummet irriterades hon av en attraktiv elegant man i 40-års åldern som obekymrad ställde nyfikna frågor till henne. Av skrivmaskinsflickorna fick hon veta att det var “Vår svenske vän, Kapten Ternberg från Stockholm. Han hälsar på då och då. Är han inte charmig? Vi är alla förälskade i honom …”. Ternberg arbetade på C-byrån, en hemlig svensk underrättelseorganisation som grundats efter krigsutbrottet, och han kunde på ett märkligt sätt röra sig familjärt i den tyska försvarsledningens och underrättelsetjänstens lokaler. Det är möjligt att det var Abwehrs chef Wilhelm Canaris som stod bakom det hela. Han motarbetade Hitler och kan ha velat hjälpa Sverige att hålla sig utanför kriget. Intervjun gick över all förväntan för Erika, hon placerades i sina drömmars stad Stockholm för att arbeta som sekreterare på Tyska Legationen. För Erika som var van vid ransonering och mörkläggning blev det ljusfyllda och välmående Stockholm en överväldigande upplevelse. Bara en sak gjorde henne besviken, vispgrädde hade just förbjudits i Sverige.

På den tyska legationen i Stockholm härskade doktor Wagner, en korpulent man med kalla ögon som informerade Erika att legationens egentliga uppgift var spioneri. Erika var antinazist men måste dela arbetsrum med en annan sekreterare som drömde om den dag då Sverige skulle vara en del av Stortyskland och Karl Gerhard avrättas för sina smädelser mot Führern. Erika arbetade med att diskret avlöna V-Männer, tyska agenter i Sverige och hanterade hemligstämplat material. En vacker dag i mars när hon tog en lunchpromenad körde en taxi upp brevid henne. Dörren öppnades och i baksätet satt Ternberg som bad henne hoppa in. Visserligen var Erika av säkerhetsskäl strängt förbjuden att umgås med svenskar men hon kunde inte motstå Ternbergs charm. Innan bilturen var över hade hon gett honom sitt telefonnummer och tackat ja till en supé. I Erikas ögon var Ternberg ”en typisk svensk, mystisk och svåråtkomlig[…]med honom är det något speciellt, är det han som är den Gösta Berling jag letar efter?” Efter några middagar senare med Ternberg, eller Teddy som han ber henne kalla honom frågar han om hon kan ta reda på Gestapos hemliga agenter i Sverige. När hon slår upp namnen i legationens kartotek går hon över en osynlig gräns och blir ”agent in place” för den svenska underrättelsetjänsten. Det var ingen slump att Teddy värvade Erika som agent. Svenskarna avlyssnade tyska legationen och förmodade att hon inte var nazist. Erika blev mycket värdefull för Sverige och fick kodnamnet Onkel. Hon avslöjade tyska agenter och varnade när Gestapo planerade att arrestera någon i Tyskland. En av de svenskar hon avslöjade var Robert Paulson, chef för Statens Utlänningskommission som förrådde namn på flyktingar från Nazityskland.

Spionträff. Ute på Hellmuth Ternbergs hus i Gryts skärgård fortsatte ledningen för den danska, norska och svenska underrättelsecheferna att träffas även efter kriget.

En livsviktig fråga för Sverige var om Tyskland tänker anfalla landet och i så fall hur. Erika vet att Abwehrkaptenen Utemark är begiven på sprit och sköna damer och låter honom bjuda hem henne på middag. Efter maten hamnar den berusade Utemark i soffan och Erika pumpar honom diskret. Han är stolt över sin kunskap om hemliga planer och rabblar upp namn på svenska orter som visar att en invasion, om den skulle inträffa, skulle komma söderifrån. Erika låtsas vara måttligt intresserad men när hon kommer hem kastar hon sig över sitt anteckningsblock. Våren 1943 fick Erika sitt farligaste uppdrag hitills, svenskarna behövde okrypterade meddelanden för att kunna knäcka den tyska koden. Erika tvekade inför uppdraget, blev hon gripen skulle det vara ute med henne. Men i slutändan var det en samvetsfråga för henne att hjälpa Hitlers motståndare. Erika skrev av telegram och smugglade ut dem i sina skor eller memorerade långa stycken. Efter många nervslitande veckor har svenskarna knäckt koden. De är mycket nöjda med Erika men själv känner hon sig alltmer pressad och utmattad. Hon vet att tyskarna misstänker en läcka i Stockholm och märker att Wagner och Utemark beter sig annorlunda mot henne.

Försommaren 1944 får hon diagnosen TBC, i juli misslyckas tyska officerare med att döda Hitler. Den tyska legationen i Stockholm måste gå på filmvisning där de får se hur tyska ”förrädare” långsamt avrättas. Wagner insisterar på att Erikas sjukdom måste behandlas i Nazityskland och en flygbiljett bokas till den första september. Är detta slutet? Men tidigt samma morgon som hon ska resa hämtar svensk säkerhetspolis Erika från hennes lägenhet och kör henne norrut. Under falsk identitet flyttas hon mellan olika svenska orter till kriget är över. Först flera decennier senare får Erika veta att Paulsson förrått henne till Gestapo. Svenskarna hade snappat upp meddelandet och räddar henne från att avrättas.

Tysklands näste. Edelstamska huset på Hovslagargatan 2 i Stockholm. Här huserade tyskarna under kriget.

Sverige blev Erikas nya hemland efter kriget. Förhållandet med Teddy stannade vid en varm vänskap men 1952 gifte hon sig med civilingenjören Åke Larsson och blev så äntligen svensk medborgare. Senare arbetade hon som tolk och översättare. Trots Erikas stora insatser för Sverige var hon länge bortglömd. Först på 80-talet uppmärksammades hennes mod och hon fick en medalj med inskriptionen ”Du en av oss”. Den bar Erika under sitt nattlinne när hon dog på Danderyds sjukhus år 2003, 87 år gammal.
Källor: Erika Schwarze. Kodnamn Onkel. Bonnier 1993. Wilhelm Agrell. Stockholm som spioncentral. Historiska Media. 2006.

 

Kommentarer