Den okända släktingen

SCAN0390rättom
Min gammelfarfar Woldmar hade alltid med sig sin kamera. Här syns hans stiliga bror Sven och en kvinna i början av 1900-talet. Foto: Woldmar Serrander

På måndagskvällen satt jag som vanligt med huvudet djupt nere i en bok. Det regnade ute och jag hade precis fyllt på en stor kopp med te och lutat mig tillbaka. Då ringde telefonen.

Jag svarade och fick höra rösten av en vänlig kvinna. Hon berättade att hon hade läst artikeln som jag skrev i Släkthistoria. Där berättar jag om min morfar Sven som dansade på Nalen med min mormor, om min gammelfarfar Woldmar Serrander och hans fru Annies kärlek för maskerader och mycket mer. Kvinnan i telefonen sa att hon inte hette Serrander, men att hon var min pappas fyrmänning. Hennes släktled kom från en Serrander som var bror till min gammelfarfars pappa (wow!).

Jag hade aldrig tidigare fått prata med henne och ändå hade vi ett band som kändes över telefonlinjen. Hon berättade om sin familj, våra gemensamma nämnare och (till min stora förtjusning) alla de gamla kläderna som hon hade sparat på vinden sedan 30- och 40-talet. Ta vara på dom, skrattade jag. Det är något som familjen kommer att bli glada av. Och mycket riktigt hade hon ett barnbarn som var väldigt glad i vintagekläder.

SCAN0378rätt

SCAN0354rätt
Fler av Woldmars fotografier. På den översta syns min gammelfarmor Annie med texten: ”På resa till gustafberg med lilla moster på Wolles semester. Augusti år 1926.” Det andra fotografiet taget under lite häng med vänner och kortspel, taget under början av 1900-talet. Foto: Woldmar Serrander

Är det inte underbart att man idag kan luska ut vart man kommer ifrån, om man har tid och tur? Att det går att gräva ner sig i kyrkböcker och forskning och få möjlighet att möta liv som en gång försvunnit, men vars historia fortfarande finns kvar om man letar. Den vänliga kvinnan berättade att hon hade besökt både en prästgård där en man i vår släkt hade arbetat under 1800-talet och torp som hade bebotts av våra släktingar. Hon berättade om magin att få gå i samma rum som de en gång hade gått i och att få sitta under skuggan av det träd, precis som folk gjort för över hundra år sedan. Att få se nästan samma sak. Att få andas nästan samma luft. Det gör att man känner sig närmare släktingar som tidigare bara har varit ett tryckt eller nedklottrat namn i ett dokument. Det gör att de får liv och det kan även göra att man förstår sig själv lite bättre.

Hon berättade för mig att vi hade många journalister och redaktörer i släkten. Det fanns ett intresse hos många att få skriva, lyssna och återberätta. Ett intresse som fortfarande finns hos mig, och hos några av hennes egna familjemedlemmar. Det är spännande att tänka att mina släktingar för 100 år sedan har suttit och arbetat inför deadlines, filat på texter och fotograferat.

Och det är ännu häftigare att en fin person kan lyfta luren och ringa, för att få berätta att två personer som föddes för över 100 år sedan, gör att vi har en koppling till varandra. Min gammelfarfars pappa som är född på 1800-talet, hade nog aldrig trott att hans brors familj skulle komma på tal igen och vävas ihop en vanlig måndagkväll, år 2015. Tänk om någon ättling från mina brorsbarn skulle kontakta mina framtida barns släktingar om 100 år och bara säga: hej, du vi är släkt. Hur fint vore inte det?

SCAN0022rätt4

SCAN0048rätt
Översta fotot: Woldmar i egen hög person. Nedre fotot: Häng med vänner i början av 1900-talet. Mannen till höger är Woldmars bror Sven. Foto: Woldmar Serrander

Kommentarer