”Den gamla tomten var lik den vanliga människan”

”Den gamla tomten var lik den vanliga människan”

Folktrons tomte jobbade hårt på gården, höll efter arbetsfolket och kunde vara både sträng och elak. Men tomten var också en figur med humor.
– Berättelserna om honom måste vara roliga och starka för att gripa tag i lyssnarna, berättar folklivsforskaren Ebbe Schön.

Det finns många berättelser om hur gårdstomten såg ut. En vanlig beskrivning är att han var stor som en pojke på sex-sju år, klädd i grå vadmalskolt och med en röd toppluva på skallen. Han bar långt skägg som var vitt eller grått och såg ut som en gammal gubbe i ansiktet, skrynkligt och väderbitet.
– Men det finns också historier om tomtar med bara ett öga och om små figurer som kunde förvandla sig till jättar, säger Ebbe Schön, välkänd och folkkär expert på många olika väsen i folktron. Men tomten är hans favorit.

FOLKKÄR. Ebbe Schön är folkkär expert på folktro och har forskat i decennier om vår svenske tomte och andra väsen.

Vi träffas på ett trevligt konditori i Stockholm där en och annan kund säkert tjuvlyssnar när Ebbe plockar fram historier om tomten ur sitt enorma vetande. Här är en. ”Gårdstomten var en vanemänniska som inte gillade förändring. Det var vanligt att servera honom gröt med en smörklick i till jul. En gång lade två drängar smörklicken underst i grötfatet så att tomten inte skulle upptäcka den. Då blev tomten så arg att han slog ihjäl gårdens bästa mjölkko. Men när han ätit upp gröten och upptäckte smöret fick han dåligt samvete och gav sig ut på vandring med den döda kon på ryggen. Till slut hittade han en ko på en annan gård som såg likadan ut som den döda. Då tog han den och slängde in den döda kon i båset. Ingen märkte något på tomtens gård, men det blev såklart sorg på den andra gården”.

Ilska, hämnd, ånger – den gamle gårdstomten hade mänskliga egenskaper?
– Ja, ungefär som de gamla asagudarna i Sverige och i den grekiska och romerska mytologin, säger Ebbe. Bibelns felfria och uppfordrande Gud var av annan sort. Men kristendomen och den uråldriga folktron kunde faktiskt leva sida vid sida.

Han drar en annan historia om pigan som en gång åt upp det mesta av tomtens mat. När tomten upptäckte det tog han tag i pigan och dansade med henne så våldsamt att hon föll död ner.
– De folkliga berättelser som vandrat genom generationerna är konkreta, mustiga och dramatiska, säger Ebbe Schön. Annars hade de inte överlevt och gripit tag i nya lyssnare. Gårdstomten frodades i en tid när människan levde på en begränsad yta och slet hårt på gården under ett kort liv. Det var mörkt stora delar av året och i det prasslande höet i stallet var det lätt att ana väsen som man skulle hålla sig väl med för att inte få problem med djur och skörd vilket kunde betyda katastrof.

Det gällde att hålla sig i skinnet på allehanda vis. Ebbe berättar om drängar som släppt en brakskit i stallet och fått en rejäl örfil av tomten. Tomten gillade inte heller visslingar och höga ljud och en dräng som bar sig illa åt mot djuren tog tomten tag i och kastade över boningshuset. Gårdstomten var särskilt förtjust i hästar och den han tyckte extra mycket om flätade han manen på. Flätorna var så invecklade att de knappt gick att lösa upp. Men tomten kunde också vara elak och rida en misshaglig häst tröttkörd på natten. En bonde på Orust fick inte vara ifred för sina tomtar, han hade flera på gården. Då flyttade han. Men så enkelt var det inte. När bonden körde iväg med flyttlasset fick han frågan av en man på vägen vad som var på gång. Då stack det upp en tomte ur var bytta och kärna och andra ihåliga kärl på lasset och de sa i kör:
– Vi flötter i da, vi flötter i da!  Gårdstomten kunde alltså vara ett gissel utan att bonden gjort något ont. Sägnerna om honom är oräkneliga och inte alltid logiska. Ebbe Schön har ägnat decennier åt att samla in upptecknade berättelser ur arkiv och genom att lyssna på människor som kom ihåg de gamla sägnerna. Intresse för folktro väcktes i tidiga barnaår. Familjen flyttade till ett hus som det ”spökade i” enligt rykten i bygden.
– Mamma skrattade åt detta, men min fantasi gick igång, minns Ebbe. En gång skrek jag att nu går den mystiska kärringen över åkern. Tyst med dig, sa mamma, det är ju tant Augusta.
– Vi människor har alltid skapat okända fält, fyllda av hemligheter. Det finns ett behov av något att hålla sig till, eller fly till. Förr satt fattiga människor i mörker vid brasan och berättade. Nu lever vi under andra villkor, men behoven av gåtfulla sfärer lever kvar.

Johan Tirén

Ebbe och jag kommer att prata om all den kunskap som finns idag, men ändå kan vi köpa myter om till exempel sensationellt hälsobringande preparat eller mirakulösa bantningsmetoder.
– Människan är både skeptiker och troende, säger Ebbe. Så har det alltid varit. Och ibland kan det ju vara bäst att ta det säkra före det osäkra.

Som till exempel?
– Långt in på 1900-talet var det människor på landet som fortsatte att sätta ut julgröt till tomten. Man kunde ju inte vara helt säker på att han inte fanns, eller hur? Men berättelserna klingar av med den nya tidens jordbruksmaskiner och upplysta ladugårdar. De mystiska, prasslande skrymslena i stall och fähus försvann och då trivdes inte tomten.
– Men han lever i vårt minne. Berättelserna om honom handlar dessutom mycket om oss själva och om hur vi levt i Sverige under tusen år, säger Ebbe. Därför tror jag på tomten även om han inte finns på riktigt.

Skrivit ett 40-tal böcker
Namn: Ebbe Schön, född 1929 på Luciadagen, den 13 december.
Familj: Två döttrar, fyra barnbarn.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Bakgrund: Född i Brastad, Bohuslän, jobbat som pressofficer, producent, avdelningschef vid Nordiska muséet, docent i litteratur-vetenskap, folklivsforskare, föreläsare och författare till ett 40-tal böcker.
Framtid: Ny bok på gång om tomtar under vikingatiden.