Del 7 Medbestämmandelagen: Arbetaren släpptes in i styrelserummen

Del 7 Medbestämmandelagen: Arbetaren släpptes in i styrelserummen

Redan i slutet av 1800-talet var kampen för medbestämmande i företagen en viktig fråga för arbetarrörelsen. Kampen har delvis lyckats, men med löntagarfonderna körde man in i väggen.

Industrialismens genombrott på 1870-talet förändrade Sverige. Det hade funnits lagar redan på 1600-talet som ålade bönder vissa åtaganden mot tjänstefolk, men den gamla arbetsrätten var helt otillräcklig i den nya tidens framväxande företag. Fackföreningsrörelsen fick kämpa för att uppnå anständiga löner och arbetstider. Men också för att arbetsgivarna inte hur som helst skulle kunna sparka misshagliga, fackligt aktiva personer eller sonika visa anställda på dörren när det blev kris i ekonomin. År 1906 slöts ett avtal mellan arbetsmarknadens parter som innebar att arbetsgivarna erkände arbetarnas föreningsrätt i gengäld mot att dessa i sin tur erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet. Denna rätt som senare fick samlingsnamnet paragraf 32 förblev dock ett rött skynke för arbetarrörelsen som menade att den politiska demokratin, genomförd 1921 med kvinnlig rösträtt, borde åtföljas av en ekonomisk demokrati.

Hur den skulle utformas, med i förlängningen arbetarägda eller samhällsägda företag, diskuterades flitigt av ideologer som Ernst Wigforss. Debatten ackompanjerades av konflikter på arbetsmarknaden som staten försökte lösa med olika lagförslag. Frågan om statligt ingripande på arbetsmarknaden tog en ny vändning 1938 när det berömda Saltsjöbadsavtalet träffades mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen (LO). Avtalets innehåll och anda innebar att parterna tog ett gemensamt ansvar för frågor på arbetsmarknaden och att staten skulle ligga lågt med lagstiftning och åtgärder. Avtalet reglerade bland annat när stridsåtgärder och konflikter fick sättas in och det väckte protester. Transportarbetareförbundet kallades avtalet för ett fackligt självmord. Arbetsgivarnas fortsatta, relativt oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet kom på nytt i fokus när samhällsdebatten radikaliserades på 1960- och -70-talen. Den vilda strejken i malmfälten 1969 fick en stor betydelse när den socialdemokratiska regeringen under Olof Palme bröt statens tidigare passiva hållning och tog initiativ till en rad lagar som skulle förstärka arbetarnas inflytande över produktionen. Bland de viktigaste var lagen om anställningsskydd, lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen och lag om medbestämmande i arbetslivet. Företagen blev skyldiga att åtminstone informera och förhandla om förändringar.

Medbestämmandelagen är den största reformen sedan den allmänna rösträtten, menade Olof Palme. Om detta var framsteg för arbetarnas inflytande blev löntagarfonderna ett rejält bakslag för arbetarrörelsen. LO-ekonomen Rudolf Meidner var huvudpersonen bakom ett radikalt förslag som på sikt kraftigt skulle förändra ägandet i näringslivet.  Såväl näringsliv som de borgerliga partierna protesterade, men LO-kongressen ställde sig bakom förslaget 1976. Olof Palme och partiledningen togs på sängen, chockade över det långtgående förslaget.

Löntagarfonderna blev en sorts väckarklocka för näringslivet som kraftigt mobiliserade mot fonderna, bland annat med en jättelik demonstration 1983. Efterhand modifierades fondförslagen, men lades till handlingarna på 1990-talet och har inte återkommit med någon tyngd i debatten. Under åren har också andra typer av ”medbestämmande” testats eller genomförts i arbetslivet. Ett exempel är de självstyrande grupper som PG Gyllenhammar introducerade under sin tid på Volvo och som skulle ersätta det monotona arbetet vid löpande bandet. Den tekniska utvecklingen har också förändrat villkoren på arbetsplatserna. Traditionella gränser mellan arbetare, tjänstemän och chefer har luckrats upp.

”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”
LO-ekonomen Rudolf Meidner.

Lars Tobisson
med frun Birgitta
1990.

”Det är min övertygelse att löntagarfonderna var det sista seriösa försöket att genomföra socialismen i Sverige.”
Lars Tobisson (M), riksdagsledamot och partisekreterare.

Kommentarer