Del 2: Seriehjältarna som gav klirr i kassan

Del 2: Seriehjältarna som gav klirr i kassan

Åsa-Nisse sablades ned av filmkritikerna men blev en kassako för filmbolagen. Över tjugo filmer skapades om denne småländske filur och konceptet att göra seriefigurer till film blev en långlivad succé. 

Det finns en lång tradition av serieskapande i Sverige. Flera av de svenska seriefigurer som föddes redan under tidigt 1900-tal lever fortfarande vidare i olika former. I de flesta fall har filmen haft stor betydelse för seriekaraktärernas spridning. Serietecknande och filmskapande har länge varit tätt förknippat. I många fall har serierna kommit först och sedan filmatiserats, men i andra fall har en karaktär från radio, litteratur eller film blivit till en serie i efterhand.

Åsa-Nisse på nya äventyr. John Elfström i rollen som Åsa-Nisse och Artur Rolén som spelar Klabbarparn samtalar med landsfiskal Klöverhage spelad av Willy Peters. Filmen hade premiär 1952.

Åsa-Nisse räddade Svensk Talfilm

Den klurige gubben Åsa-Nisse från Knohult i Småland har blivit ett fascinerande kultfenomen i Sverige. Så sent som 2011 kom filmen Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult – den tjugoförsta filmen om karaktären. De flesta tänker nog på Åsa-Nisse som en filmfigur eller som seriefigur. Men karaktären var från början en litterär figur som förekom i tidningar i novellform. Han skapades 1944 av Stig Cederholm och förekom då i tidningen Tidsfördrif. Först ett decennium senare, 1955, blev Åsa-Nisse seriefigur, då tecknad av Gösta Gummesson. Under ett antal år hade serien egen tidning, men nuförtiden figurerar den istället i 91:an. Simultant med serien fortsatte Stig att skriva noveller om Åsa-Nisse fram till 1960-talet som både trycktes i tidningar och gavs ut i bokform. Med tiden blev det cirka 50 böcker om galningen från Knohult. Men redan innan Åsa-Nisse blev en äkta seriefigur så hade den första filmen haft premiär. Den hette kort och gott Åsa-Nisse och kom 1949 och regisserades av Ragnar Frisk. Åsa-Nisse och hans vän Klabbarparn spelades av John Elfström och Artur Rolén. När John Elfström fick förfrågan av Svensk Talfilms direktör om att göra rollen lär han ha utbrustit: ”Vem fan är Åsa-Nisse?”.

Direktören upplyste honom då om novellerna i Tidsfördrif, varvid John köpte en tidning, läste och tackade ja. Åsa-Nisse gjorde succé och hela en och en halv miljon biobesökare vallfärdade till biograferna. John Elfström och Artur Rolén blev snart ett med sina roller som de upprepade i nästan samtliga filmer fram till 1969. Det blev inte mindre än nitton uppföljare (samt den moderna versionen från 2011 med Kjell Bergqvist som Åsa-Nisse). Detta trots att kritikerna redan från början hade en hatisk attityd till Åsa-Nisse. Mikael Katz skrev i Expressen efter första filmen 1949: ”Åsa-Nisse finns det inte mycket att säga om. Den är ett uppenbarligen alldeles oregisserat, lallande menlöst mischmasch, och en förolämpning mot den hederliga småländska allmoge som den utger sig för att skildra. John Elfström måste beklagas till sin medverkan i larvet.” Och han var inte ensam om sin hårda dom. Men publiken älskade sin Åsa-Nisse och kärleken höll i sig år efter år. Bolaget Svensk Talfilm fortsatte att spotta ur sig Åsa-Nissefilmer fram till 1964. Därmed klarade sig bolaget bra i konkurrensen med större bolag när många andra små bolag gick omkull. Om det inte hade varit för succén med Åsa-Nisse hade bolaget troligtvis inte klarat sig efter kriget. Efter 1964 lämnade bolaget över produktion av resterande filmer till Filmcenter som fortsatte med filmserien fram till 1969. Detta hindrade dock inte Svensk Talfilm att rida lite till på vågen och göra två kavalkadfilmer, ihopklippta av gamla Åsa-Nissefilmer. Regissören Ragnar Frisk tillhör en av de mest utskällda inom svensk filmhistoria. Han regisserade hela fjorton av de tjugo Åsa-Nissefilmer som spelades in mellan 1949 och 1969. Det är ett känt faktum att han med tiden blev en rätt slarvig regissör. Han var även mannen bakom 1944 års version av klassikern Rännstensungar och till Aktören som blev Nils Poppes första allvarliga roll.

Rörmokare eller militär? Lasse Kühler som 47:an Löken och Tjadden Hällström som kapten Kruth.

Ragnar Frisk gjorde sorti med 47:an Löken

En militärhumorserie som inte nått samma popularitet som 91:an, men som ändå räknas som en av våra moderna serieklassiker är 47:an Löken. Denne roliga och lite osmarta karaktär skapades 1967 av Lennart Elworth och förekom tillsammans med sin vapenbroder 69:an först i herrtidningen Lektyr. Mellan åren 1973 och 1976 var den egen serietidning, men gick sedan över till att vara med i Åsa-Nisse. Lennart slutade att teckna serien 1985. 1971 debuterade denna militär på filmduken. Det lilla filmbolaget Rang-Film lanserade 47:an Löken. Till huvudrollen valdes något otippat Lasse Kühler, som tidigare endast synts på vita duken som dansare. För rollen som 69:an anlitades Janne ”Loffe” Carlsson. Året efter kom uppföljaren 47:an Löken blåser på med samma rollbesättning. 47:ans skapare skrev själv manus till filmerna, första gången i samarbete med Lennart Palme. Och som regissör satsades på ett säkert buskis-kort, Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk.

Ragnar sa i en intervju med Expressen 1971 i samband med inspelningen: ”Jag försöker variera scenerna lite. Ibland känner jag igen en scen. Då har exakt samma sak utspelats i en annan av mina filmer för många år sedan.” Kritikerna sågade båda filmerna fullständigt. När uppföljaren kom skrev en recensent: ”När filmen är över reser sig en kille strax bakom mig och säger rättframt: ’Fy fan!’ Det kunde duga som recension.” Men buskispubliken strömmade ändå till och filmen sågs av bort emot 200 000 personer. Uppföljaren 47:an Löken blåser blev Ragnar Frisks sista film efter en karriär som börjat redan under tidigt 1930-tal.

Älskad toffelhjälte. Douglas Håge blev ett med rollen som Lille Fridolf. Bilden är från filmen Fridolf sticker opp! från 1958.

Lille Fridolf blev poppis i flera medieformer

Lilla Fridolf (eller Lille Fridolf som han heter på film) och hans morska hustru Selma skapades av Rune Moberg för en radioserie som sändes under 1955. De populära skådespelarna Douglas Håge och Hjördis Petterson blev handplockade till rollerna. Året efter introducerades det strävsamma paret i serieform i Bildjournalen med text av Moberg och teckningar av Torsten Bjarre. 1957 dök serien även upp i serietidningen 91:an, men då tecknade Gösta Gummesson i stället eftersom redaktionen ville ha en Fridolf som var mer lik Douglas Håge. Under 1956 hade Fridolf tagit steget från etern till vita duken med samma skådespelare från radion i rollerna och blivit ett bekant ansikte. Lille Fridolf och jag gjorde succé på bio och följdes av ytterligare tre filmer; Lille Fridolf blir morfar (1957), Fridolf sticker opp! (1958) och Fridolfs farliga ålder (1959). Rune Moberg skrev samtliga manus. Fler filmer var planerade, men tråkigt nog gick Douglas Håge bort 1959 vid endast 61 års ålder. Han var så förknippad med sin roll som Lille Fridolf att han ansågs helt oersättlig. Dock fick toffelhjälten en egen serietidning 1960 som fortsatte att ges ut ända till 2006. Filmerna glömdes inte heller bort utan har både repriserats många gånger i TV, givits ut på VHS och även samlats i en dvd-box under titeln Toffelhjälteboxen.

Riktig spjuver. Nils Hallberg briljerade i filmen Anderssonskans Kalle som hade premiär 1934. Filmen baserade sig svagt på Emil Norlanders ungdomsroman Anderssonskans Kalle som utgavs 1901.

Anderssonskans Kalle seriefigur efter 70 år

Busfröet Anderssonskans Kalle från Stockholm blev faktiskt inte seriefigur förrän på ålderns höst och är därför något av en särling i seriesammanhang. Men kändis som han är måste han givetvis ändå nämnas. Kalle var från början en litterär figur i en bok av Emil Norlander som gavs ut 1901 under titeln Anderssonskans Kalle. Boken blev Norlanders största boksuccé och under tidigt 1920-tal gjordes två stumfilmer om grabben i regi av Sigurd Wallén. Det gjordes senare nya filmversioner 1934, 1950, 1972 och 1973, då givetvis med ljud. Av dessa har 1970-talsversionerna blivit mest kända eftersom Kalles mamma spelades av Sickan Carlsson. 1972 blev så Kalle äntligen seriefigur och var egen serietidning fram till 1975. Men troligtvis hade detta inte hänt om det inte varit för 1970-talsfilmernas popularitet.

Kommentarer