Dagboksanteckningar

215355_lowres
Foto: Sjöberg Bildbyrå.

 

 

Jag minns min första dagboken som jag skrev i. Jag tror att jag var 7 eller 8 år. Dagboken var liten och jag skrev med grön tusch. Bokstäverna blev lite för stora. Jag skrev om mina fröknar, vad dom hette, om min klass, om alla mina vänner. Jag trodde att jag behövde skriva ner all bakgrund och presentera alla först innan jag började skriva vad jag tänkte på. Jag tröttnade väldigt snart på att sitta och rabbla alla namn så jag slutade med dagboksanteckningarna ganska snart. Tyvärr.

Eller var det så att min allra, allra första dagbok var den som jag förde för mina gossedjur som följde med på Greklandresan med familjen? Det var en rosa kanin och en liten apa. Jag hade vunnit dom på tivoli och de var inte större än att de fick plats i min hand. Jag brukade sätta fast dom i min baddräkt så de fick följa med och bada i havet. På natten i hotellrummet som alltid luktade nystädat, så satt jag och skrev i deras mini-lilla dagbok. Om allt vi hade gjort under dagen.

När jag blev 12-13 år så klädde jag hela dagboken full med klistermärken, rubriker från KP-tidningen, bilder och citat. Här skrev jag om min första kärlek, hemligheter och om alla brusande känslor.

RP226948-1024x574_lowres
Foto: Sjöberg Bildbyrå.

Idag för jag dagbok tidvis, men jag är inte lika duktig som min vän som skriver varje kväll. Istället drar jag ut på det eftersom jag vet att det kommer att ta så lång tid att skriva när det gått så lång tid sen jag skrev sist. Men det känns viktigt. För här om dagen kom jag och tänka på en viktig dag för några år sedan. Det var någon examen eller firande av något, och jag kom på mig själv med att tänka att jag inte mindes hur det kändes. Man kan liksom glömma bort dagar. När tiden rinner iväg så formas minnena om. Något som man tidigare tyckt var fantastiskt blir dunkelt när något annat kommer i vägen. Så det är dags att börja skriva dagbok igen.

För jag vill kunna lära känna mig själv på nytt om jag har turen att få bli gammal. Jag vill kunna öppna pärmarna och fnissa åt mina tankar och häpnas åt de dagar som jag har glömt. Och precis som för min andre vän, vars mamma skrev dagbok hela sitt liv, så sprider man vidare och sparar sin historia. Genom sin mammas dagbok så får han se hennes uppväxt under 1930-talet, höra om alla vardagshändelser och förstå vem hon var innan hon blev mamma. Det är viktigt att dokumentera och spara det man kan. För en dag, kanske imorgon eller om några år, så kan vi ha glömt bort. Och man brukar ju säga att det är dagarna man minns som är livet.

KG228307om_lowres
Foto: Sjöberg Bildbyrå.