Cornelis – nationalskald & folkkär rumlare

Cornelis – nationalskald & folkkär rumlare

Hans låtskatt är i Bellman-klass. Än i dag 28 år efter hans död spelas Cornelis Vreeswijks låtar lika flitigt som då. Han fick en plats i våra hjärtan, både som vissångare och en rumlare av rang.

Den 8 oktober 1987 undertecknade Cornelis Vreeswijk sitt testamente. Kvarlåtenskapen efter avräknade skulder skulle gå till ett årligt stipendium i hans namn. En månad innan hade nationalskalden ordnat ett förlagskontrakt för att få sitt samlade konstnärskap utgivet. Tid för summering. Levercancern, den förbannade levercancern.

– Han såg ut som en ilandstigen sjöman, tjugo år äldre än han egentligen var. Ansiktet var fårat, kroppen tunn och håret grått, minns de som arbetade fram den postumt utgivna samlingen Skrifter i tre band, totalt 1 500 sidor med sångtexter, dikter och noveller som tillsammans med ett fyrtiotal LP-skivor är Cornelis Vreeswijks livsverk. Den redan diabetessjuke Cornelis hade svårt för att svälja den fatala diagnosen. Vänner på besök när han i omgångar var inlagd fick höra om stora planer. Bluesskiva, turnéer, nya dikter och låtar. Snacket gick när Cornelis satt där som en liten Buddha i sjukhussängen och kedjerökte. Inte så enkelt att ta farväl. Han visste att ytterligare sånger behövdes i bokslutet. Cornelis ville fullfölja sin gärning och varna unga människor för alkohol och droger. Inspelningen av det sista albumet Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder blev klar bara två veckor innan bortgången den 12 november 1987. Under arbetet var Cornelis patient på Södersjukhuset i Stockholm och så sjuk att han bara orkade spela och sjunga någon timme om dagen.

– Vi snackade aldrig om cancern och döden, sådant pratade man inte om i vårt hus. Jag förstod nog inte hur dålig farsan egentligen var på slutet. För han blommade upp lite den sista tiden, säger sonen Jack Vreeswijk till Minnenas Journal. Kanske var det därför som den eviga äventyraren Cornelis fixade ett förskott på skivförsäljningen på 200 000 kronor som han bland annat använde till handpenningen till en ny båt. Men ut på sjön kom han aldrig igen.

Berömd bild. Cornelis, Fred Åkerström och Gösta ”Skepparen” Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm 1965.
Berömd bild. Cornelis, Fred Åkerström och Gösta ”Skepparen” Cervin på Vietnamdemonstration på Hötorget i Stockholm 1965.

– Jag fick ett telefonsamtal från Hayati Kafe, en av hans musikpolare som var på sjukan: ”Nu får du skynda dig på, Jack!” Det tog tid att ta sig dit från jobbet som styckmästare. När jag dök upp hade farsan pinnat i väg. De hade bundit upp honom och tänt ett ljus, berättar Jack Vreeswijk. Hans pappa kom som tolvåring med sin familj från Nederländerna till Sverige 1950. Cornelis lärde sig snabbt svenska med serietidningen Fantomen som första vägvisare. Språkbegåvningen gjorde att han lärde sig sju språk flytande. I tonåren anammades den outsider-attityd han upptäckte bland annat genom betanickförfattarna – ett förhållningssätt han behöll. Många fick vittna om hur kontroversiell och kompromisslös Cornelis var. Han vägrade att inordna sig i likriktningen. Så snart den litteräre Cornelis fick en akustisk gitarr i händerna kom texterna, sångerna, de filosofiska och djupsinniga berättelserna. Den första inspelningen gjorde han i ett bås på Gröna Lund den 27 augusti 1959 tillsammans med dåvarande flickvännen Rigmor, som fick med sig det enda exemplaret av den direktgraverade singelskivan. Det mer publika genombrottet kom 1964 efter en leverans av låtar till Fred Åkerström. Trubadurkollegans skivproducent insåg även Cornelis förmåga och drog fram den blyge begåvningen till mikrofonen. Succén blev påtaglig. Efter att debutalbumet Ballader och oförskämdheter hade släppts stod det alltid ”allt utsålt” på turnéaffischerna. Ett rumlande och stormigt liv tog vid för vissångaren med popstjärnestatus. Alkohol och droger. Slagsmål och skandaler. Kvinnor som kom och gick. Skatteskulder och fängelsestraff. Pengar kunde Cornelis inte hantera, inte heller vardagligt ansvar, till skillnad mot då han jobbade. Då hade han full kontroll över det så suveräna: Språket, rytmen, personligheten. Men i övriga livet var Cornelis skör och utan självförtroende.

– Farsan var kärleksfull och generös och ville alltid väl, även om det inte alltid blev så bra. Han var en rätt bra farsa, som var lugn i humöret. Sedan fanns det ju perioder när han inte mådde så bra, och då var det väl kanske en annan sak, säger Jack Vreeswijk. När Cornelis stillade sina dagar var det för sent. De vilda åren satte sina spår. Efter att jagad av en skatteskuld bott en tid i Amsterdam och Köpenhamn flyttade Cornelis hem till Stockholm 1985 och fick veta att hans lever var skadad. – Det har varit alldeles för mycket sprit, helt enkelt, sa Cornelis som vid ett tidigare läkarbesök fått höra att till och med amfetamin var okej bara det fick honom att hålla sig borta från alkoholen. Ljuset brändes även i den andra änden. Cornelis trubbiga sätt och opålitlighet hade fått skivbolagen att neka honom. Vännen Silas Bäckström kom till undsättning och gav ut Cornelis två sista album, I elfte timmen 1986 och Till Fatumeh – rapport från de osaligas ängder som 1987 utkom postumt. Cornelis avslöjande aldrig sina tankar och känslor kring det oundvikliga. I början av november 1987 reste han i rullstol till Nederländerna för att träffa sin mamma och sina systrar. Cornelis behöll masken och berättade om en behandling som skulle fixa sjukdomen. Jeanne förbryllades av det hennes son sa när han vinkades av: – Jag trodde du skulle följa med mig, mamma! En vecka senare avled Cornelis Vreeswijk 50 år gammal. Begravningen direktsändes i TV. Levercancern, den förbannade levercancern.

NATIONALSKALD. Cornelis Vreeswijk under inspelningen av storsäljande LP-skivan Spring mot Ulla, spring! – Cornelis sjunger Bellman 1971. Foto Larsåke Thuresson ( I nästa nummer presenterar vi hans berömda bilder på internationella storstjärnor som besökte Sverige på 60- och 70-talen.)
NATIONALSKALD. Cornelis Vreeswijk under inspelningen av storsäljande LP-skivan Spring mot Ulla, spring! – Cornelis sjunger Bellman 1971. Foto Larsåke Thuresson ( I nästa nummer presenterar vi hans berömda bilder på internationella storstjärnor som besökte Sverige på 60- och 70-talen.)

Debuterade hos Frälsningsarmén

Namn: Cornelis Vreeswijk.
Född: 8 augusti 1937 i IJmuiden i Nederländerna.
Död: 12 november 1987 i Stockholm.
Yrke: Trubadur, kompositör, poet och skådespelare.
Familj: Gift tre gånger. Sonen Jack, född 1964.
Utmärkelser: Evert Taube-stipendiet 1969, Nils Ferlin-sällskapets trubadurpris 1987, Svenska Fonogrampriset 1987. Sex Grammisar, av vilka två postumt.
Första spelning: I Frälsningsarméns lokaler på Södermalm i Stockholm 1960.
Sista spelning: I Uppsala den 7 september 1987.

Källor: Ett bluesliv (Leopard Förlag), Polaren Cornelis (Lindelöw Förlag), Wikipedia.