Charlie Norman – Sveriges boogiekung: ”Det låg i släkten att hamra och slå”

Charlie Norman – Sveriges boogiekung: ”Det låg i släkten att hamra och slå”

Charlie Norman var en av våra mest folkkära artister som fick stela svenskar att stampa takten till medryckande boogies. Trots sin snällhet ställde han till med en riktig praktskandal i Norge. 

Strävsamt par. Charlie Norman och Alice Babs hade ett nära samarbete. Här under inspelningen av den svenska långfilmen Kungen av Dalarna 1953 där de medverkar som gästartister.
Strävsamt par. Charlie Norman och Alice Babs hade ett nära samarbete. Här under inspelningen av den svenska långfilmen Kungen av Dalarna 1953 där de medverkar som gästartister.

Charlie Norman var tidigt inställd på att bli musiker. Hans far trakterade förtjänstfullt både blås och fiol, och farfadern hade spelat orgel i Wesleyistiska ludvikagruppen. Från moderns sida kom en viss kärv humor, som senare skulle visa sig också hos sonen, och hon spelade även gitarr och sjöng till eget ackompanjemang. Charlie, vid tiden mer känd som Karl-Erik, lärde sig snart att traktera familjepianot, och han blåste också trumpet i skolorkestern i Ludvika. Orkestern leddes av kompositören och dirigenten Knut Söderström, som i unga år rönt vissa framgångar med valsen I sommarnatt, Denne såg till att träna den unge Charlie i såväl pianospel som harmonilära.

För det var pianot som lockade mest. Inte ens den stränga pianolärarinna han genomlidit innan Söderström hade lyckats avskräcka honom med sina skalor och etyder. Föräldrarna uppmuntrade honom; hans far hjälpte till med sonens pianoläxor, och han protesterade inte när sonen kom hemsläpande med bullriga jazzplattor som spisades på familjens grammofon. Däremot var det aldrig tal om att sonen skulle satsa på musiken, utan ett “riktigt” yrke skulle man ha. Istället för Iggesunds musikskola, som Karl-Erik drömde om, blev det till att vara springschas åt transformatorlaget på Asea.

Turligt nog för honom klubbades lagen om minderårig arbetskraft igenom, och den 14-årige Norman blev arbetslös lika snabbt som han börjat. Sysslolös var han däremot inte, utan han övade flitigt på både piano och orgel och började även spela i dansorkestrar. Hösten 1936 övertog han pianostolen i Berglöws orkester, vilken i samma veva bytte namn till Charles orkester. Med den kuskade han runt Västerbergslagen och spelade där det bjöds, vilket var en utmärkt skola för den blivande boogiekungen. Nu hade han även återgått till ASEA, den här gången som svarvare, men musicerandet var så framgångsrikt att han tog tjänstledigt ett år för att prova på det på heltid. Föräldrarna var skeptiska, men till ASEA återkom han aldrig.
1937 vann han solistpriset i en orkestertävling i Borlänge, och tack var det fick han arbete hos Sven Fors orkester. Eftersom gruppen saknade basist var det upp till Charlie att sköta basen med vänsterhanden – en utmärkt förövning till boogie woogie, som ju vilar på en stadig, rytmisk bas. Snart gick flytten till Stockholm, där han bland annat spelade med Pierre Colliander och Seymor Östervall och kom att jamma med storheter som Edgar Hayes och Joe Garland (som skrev Glenn Millers jättehit In the mood). Jammet ägde för övrigt rum på ett ställe vid namn La grand visite, vilket senare skulle byta namn till Fashing. Tillsammans med Håkan von Eichwalds orkester åkte han ner till ett övermodigt Tyskland 1939, vilket var en skrämmande men fascinerande upplevelse för en artonåring svensk.

hej vad det svänger. Tre namnkunniga herrar spelar tillsammans, Martin Ljung på gitarr, Povel Ramel på trummor och Charlie Norman på piano. Bilden är från en Knäppupp-revy på 1950-talet.
Hej vad det svänger. Tre namnkunniga herrar spelar tillsammans, Martin Ljung på gitarr, Povel Ramel på trummor och Charlie Norman på piano. Bilden är från en Knäppupp-revy på 1950-talet.

Just som hans musikkarriär började ta fart på riktigt höll den på att avslutas. En misskött lunginflammation övergick i lungtuberkulos, och den krävde ett par månader på vilohem. Hans arbetslust fick honom snart på benen igen, och han inledde nu sitt samarbete med Alice Babs, ett som skulle bli ett av de mest klassiska i svensk underhållningshistoria. Men hans hälsa var på honom igen. I samband med en bilolycka blev han återigen sämre, och han hamnade nu på Söderby sanatorium. Inte heller där lyckades han ligga på latsidan, utan från sjukbädden skrev han låtar och grammofonarrangemang, och han startade även en korrespondenskurs i arrangemang för orkestrar.
Hans lungsjukdom med återkommande gasningar av den sjuka lungan kom att prägla hans liv under hela krigsperioden. Trots det arbetade han när det gick, bland annat med Alice Babs i ett krigsdrabbat Finland, men även i Holland och Frankrike. I den franska huvudstaden gjorde han sitt första teveframträdande, då han kompade superstjärnan Edit Piaff. Dalmasen var däremot inte särdeles imponerad av den franska divan. Särskilt starkt ogillade han hennes ide att förvandla innanmätet på en fin gammal rokokocembalo till ett Edit Piaff-altare med grammofon och Piaff-skivor. Tillbaka i Sverige gjorde han en del reklamjobb, bland annat för tandkrämen Jodkaliklora. Detta ledde till att han fick göra filmmusik. Sina största framgångar inom denna genre nådde han då han gjorde musiken till den amerikanska tv-serien Foreign Intrigue, och även dess filmversion med Robert Mitchum i huvudrollen. I samband med det var Norman gäst hos den berömde programledaren Steve Allen i dennes talkshow, en ära få svenskar förunnat.

Den musik Charlie Norman skulle bli mest förknippad med, boogie woogie, började han spela redan i början på 1940-talet. Under perioden i Seymor Östervall orkester på Nalen lånade han hem några plattor med de amerikanska boogiepianisterna Albert Ammonds och Meade Lux Lewis. Han fastnade omedelbart för formen, och när den visade sig gå hem för såväl kapellmästare som publik skrev han en egen boogie, Charlies boogie. Denna skulle bli lite av hans titelsång och förekom i repertoaren ända till slutet. Det gjorde även den sång han skulle ställa till skandal med, nämligen boogie-versionen av Anitras Dans. Tanken var aldrig att hans svängiga version av detta stycke ur Griegs tonsättning av Ibsen’s Peer Gynt skulle gå annat än obemärkt förbi. Men eftersom Norman satt den norske kompositörens namn på skivan istället för sitt eget – han ville inte ha betalt för en låt han mest lekt ihop – blev det en med tidens mått mätt stor skandal. Griegstiftelsen i Norge ansåg att man besudlade nationalkompositörens namn och tog det hela till domstol. Skivan drogs visserligen in, men den hann ändå sälja tiotusen exemplar och gav dessutom massor med ovärderlig reklam.

Charlie Norman , Dagny Norman 1955
Charlie Norman med sin fru Dagny Norman, 1955.

1950-talet blev för Charlie Norman det decennium då han på riktigt etablerade sig i svensk underhållning. Dels via krogshower med sin egen trio bestående av honom själv, Roffe Berg och Anders Burman, men också i och med att han blev radiopratare. I detta medium passade hans naturliga humor och önskan att underhålla perfekt, först i Nattugglan, sedan i bland annat Det ska vi fira och en rad program i eget namn: Charlie Norman show, Charlie i skolan och Charlies taffel. Uppskattad var även hans medverkan i Dagens revy, där han tillsammans med Stig Järrel, Sickan Carlsson och Gösta Bernhard framförde material av bland annat Rune Moberg. Även teven kom att bli hans medium, och han var faktiskt en av de första att synas i svensk teve överhuvudtaget, då han deltog i Sandrews tv-vecka, som sände kommersiellt två år innan radiotjänst. Men även i den statliga varianten figurerade han flitigt, särskilt i program riktade till unga, bland annat Källarklubben med Karin Sohlman (senare Falck) och Vi unga. 1963 medverkade han i melodifestivalen med två melodier, Storstadsmelodi och Hong-Kong-Song, som slutade tvåa respektive oplacerad.
På 1960-talet blev det krogshow på Hamburger Börs, Berns och Bacci vapen – den sistnämnda tillsammans med en viss Anni-Frid Lyngstad. Under 1970- och 80-talet  underhöll han bland annat svenska turister på Kanarieöarna och Mallorca. Vid det här laget hade hans orkester krympt till en trio, med sonen Lennie på bas och Ronnie Gardiner på trummor. Detta gav honom frihet musikaliskt, då han kunde ta ut svängarna ordentligt. Att underhålla svenska grisfestresenärer var inte för Charlie något negativt, utan han såg ett egenvärde i att göra människor glada, oavsett sammanhang. Han hade svårt med det Sverige som ville politisera konsten och som menade att musik var allvarliga saker. Och visst höll han med om att musik var på allvar, men inte riktigt på samma sätt som de politiska kommissarierna ansåg.

Charlie Norman fortsatte att turnera och spela ända in i det sista. Uppskattat blev det nygamla samarbetet med Alice Babs mot slutet av 1990-talet. Swingdrottningen hade en lång tid bott i Spanien utan någon kontakt med den svenska underhållningsbranschen, men Charlie Normans vädjan kunde hon inte motstå. Det resulterade i flera turnéer tillsammans med bland andra Putte Wickman, i vad som gick under det inofficiella namnet “Antikrundan”. Det blev även en populär skiva, Swingtime again. Medan Charlie sökte sig bakåt i tiden i och med “Antikrundan” blickade han också framåt i och med det bejublade samarbetet med Robert Wells. Tillsammans med den unge adepten, som hade Charlie som idol, gav han ut flertalet skivor och turnerade flitigt. Det är också Wells som numera håller den svenska boogiefanan högt med sina framträdanden i Charlie Normans anda.

radarpar. Alice och Charlie tillsammans på scen 1954.
Radarpar. Alice och Charlie tillsammans på scen 1954.

Prisad pianist med humor

Namn: Karl-Erik Albert Norman men mest känd som Charlie Norman.
Född: 4 oktober 1920 i Ludvika.
Död: 12 augusti 2005.
Familj: Hustru Dagny, sonen Lennie och dottern Lena.
Yrke: Pianist och artist och framförallt känd för sin boogie woogie. I sin självbiografi Musikant med brutet gehör skrev han underfundigt: ” Det låg i släkten att hamra och slå, farfar var smed och spelade orgel i frikyrkorna.”
Utmärkelser: SKAP-stipendiet 1966 och blev 1993 års Fred Winter-stipendiat. År 1997 mottog han Grammisgalans hederspris och Lisebergsapplåden.

Kommentarer