Bakom Barbro Alvings tuffa fasad: Bangs ständiga kamp mot sin dåliga självkänsla

Bakom Barbro Alvings tuffa fasad: Bangs ständiga kamp mot sin dåliga självkänsla

Världsreporter, krönikör, kvinnosakskämpe, kåsör under signaturen ”Käringen mot strömmen”, radioröst och stridbar radikalpacifist. Barbro Alving blev legendarisk under sin livstid och trettio år efter sin död är hon fortfarande aktuell.

Vem är Sveriges mest inflytelserika journalist genom tiderna? Kandidaterna är många: Louise Flodin, den första kvinna som grundade och fick utgivningsbevis för en tidning men som ingen man ville arbeta under? Eller Anna von Zweigbergk, första kvinnliga journalist att genomföra en intervju (kanske en av de första svenska intervjuerna över huvud taget)? Kanske Jolo eller Vilhelm Moberg (som faktiskt utnämnts till århundradets bästa journalist)? Många skulle nog gärna ge Barbro Alving, mer känd som Bang, det epitetet. Hennes stilbildande reportage från världens oroshärdar gjorde henne till något av en svensk Hemingway och hennes patos och nyfikenhet har inspirerat många – såväl män som kvinnor – till att ta upp pennan och ge sig ut i världen.

Att en av Sveriges mest berömda reportrar genom tiderna skulle syssla med skrivande föll sig ganska naturligt. Mamma Fanny var medarbetare i humoristiska Strix och utgav flera romaner under pseudonymen Ulrik Uhland. Pappa Hjalmar var lärare och språkforskare i nordiska språk, med bland annat en hyllad översättning av de isländska sagorna på sitt CV. När Barbro Alving föddes i Uppsala i januari 1909 fanns det alltså en god litterär grund att stå på. Det var en barndom som enligt henne själv var full med skratt, då de liberala föräldrarna omhuldade en viss typ av vass humor. ”Sällan har det skrattats så mycket åt så lite av så få som i det alvingska hemmet” skrev hon vid ett tillfälle.

Ändå var barndomen bitvis olycklig för den blivande världsreportern. Den stundtals råa jargongen tärde på den då känsliga Barbro och självförtroendet blev inte bättre av de glasögon hon tvingades bära från tre års ålder. Hon hade även problem med vikten och led troligen av det vi numera kallar ätstörningar. En tid i tonåren var hon till och med inlagd på sjukhus för att gå ner i vikt, men såsom käring mot strömmen redan då skrevs hon ut vägande mer än vid inskrivningen. Anledningen stavades de kalvstekssmörgåsar som de andra intagna smugglat över åt henne. Ovanpå detta hade den blivande Bang identitetsgrubblerier och kände sig som en pojkflicka och kanske var det därför hon ofta kände sig ensam och utanför gentemot klasskamraterna. Vad gällde hennes yrkesval fanns det däremot inte den minsta osäkerhet utan redan som elvaåring hade hon bestämt vad hon ville göra med sitt liv. Hon skulle bli journalist!

KRIGSKORRE. Bang på reportage under finska vinterkriget 1939.
KRIGSKORRE. Bang på reportage under finska vinterkriget 1939.

På hennes tid fanns dock inga journalisthögskolor utan vägen till yrket gick via praktisk övning. I Barbro Alvings fall skedde det med en volontärtjänst på Stockholms Dagblad direkt efter avslutad student från Whitlockska Samskolan. Här fick hon dela kontor med den äldre och erfarna Ella Taube som tog henne under sina vingar och fostrade henne i yrket. Det var en perfekt start för Barbro; Stockholms Dagblad hade just breddat sig och riktade sig numera också till kvinnor och här rymdes även litteratur och konst utöver rena nyheter. Det var också här som hon tog sin berömda signatur. Det sägs att den skapades redan första dagen, då hon av redaktören avkrävdes något att underteckna sina texter med. Hon blev beordrad att inte ta något avancerat, såsom till exempel Kar de Mumma eller Quelqu’une (Märta Lindqvist) så hon gjorde det enkelt för sig och sammanförde de två första och de två sista bokstäverna i sitt namn.

På Stockholms Dagblad drillades hon i konsten att författa insändare, sätta rubriker och skriva artiklar. Här fick hon också övning i den inte lika vördnadsfulla konsten att dricka alkohol, vilket var något hon likt många reportrar skulle ta hjälp av för att stilla sin osäkerhet. Efter lärlingsperioden på Stockholms Dagblad anställdes hon på kvinnotidningen Idun som redaktionssekreterare och filmrecensent. Hon hade tidigt lärt sig att älska film och under signaturen Miss Bio skrev hon mängder av uppskattade och stilbildande recensioner. Det var emellertid på nästa arbetsplats som hon skulle göra sig ett namn för hela svenska folket och även i delar av utlandet: Dagens Nyheter.

Det började med ett sommarvikariat 1934 som sedan mynnade ut i en anställning som skulle vara i 25 år. På DN passade Bangs personliga stil, som bland annat innehöll ett för tiden ovanligt framträdande berättarjag, perfekt, dåtida chefredaktören Sten Dehlgren förespråkade just en sådan stil. Bang hade länge drömt om att bli flygande reporter, att få åka runt i världen och rapportera från världshändelserna, och här fanns resurserna att låta henne ägna sig åt det. Det var här som hon skulle skapa många av sina odödliga berättande reportage. Genombrottet var däremot inte omedelbart utan det tog två år av en ganska anonym tillvaro på Klarakvarterens pärla innan hon slog igenom stort med sitt reportage från de olympiska sommarspelen i Nazityskland.

LYCKLIG UPPVÄXT. Jag hade en lycklig uppväxt, sade dottern Ruffa om sin barndom med mamma stjärnreportern.
LYCKLIG UPPVÄXT. Jag hade en lycklig uppväxt, sade dottern Ruffa om sin barndom med mamma stjärnreportern.

Premisserna var av ett annorlunda slag: en av idrott ointresserad Bang i den unga åldern av 27 år åkte ner till Tyskland för att skildra vad hon såg. Det blev ett fantastiskt stycke personlig journalistik som älskades av läsarna hemma i Sverige. Hon beskrev här sina tankar, känslor och upplevelser, sin oro över nazismen och hon berättade om och levandegjorde de människor hon mötte, de vanliga tyskarna runt omkring henne. Hon fick sedermera kritik för att reportagen var alldeles för snälla, att kritiken av Hitler och nazismen framstod som alltför mild. Men hon försvarade sig väl med att hennes roll aldrig var att skildra politik utan att, som hon skrev, ”förmedla stämningen kring spelen och viktigare resultat”. Hon hävdade också att Berlin vid tillfället var en vänlig stad, då Tysklands många framgångar bidrog till en känsla av glädje och generositet bland befolkningen. Reportagen blev hur som helst väldigt uppskattade och med ens var Bang Sveriges största reporter.

När hon sattes att bevaka viktiga händelser fick det ibland nästan lika stora rubriker som de händelser hon rapporterade om. Och de var många: två år efter de olympiska spelen skildrade hon det historiska mötet mellan Hitler och Mussolini. Samma år var det Münchenkris och en på skrivmaskinen hårt knattrande Bang befann sig i Tjeckoslovakien och rapporterade om Hitlers katt-och-råtta-lek med Chamberlain. Tidningen tackade och tog emot och marknadsförde henne som en celebritet i sin egen rätt – var det sensationella händelser någonstans i världen så var Bang där med sin skrivmaskin.

Men även på den privata fronten hände omvälvande saker. Det glada bohemliv hon levde på Stockholms krogar ledde till att hon plötsligt fann sig gravid med den då gifte tecknaren Birger Lundquist. Kutym för ogifta kvinnor vid denna tid var att, som det hette, ”åka till Oslo”, det vill säga göra abort i grannlandet. Men Bang hade ingen tanke på det utan födde sitt barn som ogift kvinna. Det var ytterst ovanligt och Bang blev därmed en föregångare och gav namn åt många så kallade ”bangbarn”, det vill säga barn till ogifta mödrar. Bangbarnet var inget man skulle skämmas för utan något att vara tacksam för och många svenska kvinnor lät sig genom Bang övertygas om att det var i sin ordning att vara ogift mor och i en del fall även ensamstående mor. Ovanligt var också Bangs beslut att flytta samman med en kvinna, den adliga Loyse Sjöcrona. Det blev också Loyse Sjöcronas uppgift att sköta dottern Ruffa under Bangs många arbetsresor världen över. Även fadern var med i bilden och hälsade på dottern emellanåt. Som med så mycket annat var Bang alltså långt före sin tid, ibland flera decennier.

PARTNER. Med livskamraten Loyse Sjöcrona levde Bang i ett för sin tid ovanligt förhållande.
PARTNER. Med livskamraten Loyse Sjöcrona levde Bang i ett för sin tid ovanligt förhållande.

Utöver familj och arbete var Bang starkt engagerad i fredsrörelsen. Detta hade börjat 1935, efter det att hon bjudits hem av Elin Wägner som hon lärt känna på Idun. Bang beundrade henne mycket och inspirerad av Elin Wägner blev hon en stridbar aktivist och feminist. En schism uppstod dock mellan dem efter Barbro Alvings reportage från finska vinterkriget, då hon inte kunde låta bli att dras med i den finländska entusiasmen – någon gräns för hennes pacifism fanns det. Men de förblev trots detta vänner och det var Bang som efter Elin Wägners död blev utsedd till att skriva hennes biografi. Detta tyngde henne under många år eftersom hon aldrig lyckades slutföra uppdraget. Slutligen resignerade hon och gav bort allt material till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. Denna oförmåga att skriva större arbeten var genomgående under hela hennes liv. Det hon behärskade bäst var i stället reportaget och kåseriet. Som kåsör blev hon mest känd under signaturen ”Käringen mot strömmen” i Vecko-Journalen.

Fredsarbetet satte spår hos Bang vad gällde både privat- och arbetsliv. När dåvarande chefen på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten, talade sig varm för Atlantpakten och anskaffandet av svenska kärnvapen kunde Bang inte stanna kvar på tidningen, trots att de var goda vänner. Hennes fredsiver gjorde att hon 1956 tillbringade en månad i Långholmens centralfängelse på grund av vägran att delta i civilförsvarsövningar. Även om det bitvis var påfrestande för denna fritt flygande fågel att sitta mellan fyra väggar förde det ändå med sig något positivt, i form av boken Dagbok från Långholmen, en samling artiklar skrivna under tiden som frihetsberövad.

Ute från fängelset fortsatte Bang att rapportera från världshändelser och hennes texter togs emot lika villigt, oavsett om de gällde Ingo som mötte Floyd i USA, Eichmanrättegången i Israel, Pragvåren eller Vietnamkriget. Ovanpå detta var hon även en uppskattad radioröst och föredragshållare. Det var för övrigt som radiopratare som många svenskar stiftade sin förs­ta bekantskap med Bang, detta då DN vid tillfället inte var lika rikstäckande som i dag. Hennes sommarprogram var mycket uppskattade och än i dag är det många som efterfrågar gamla radioprogram av Bang. Hennes mörka, säregna röst, full av allvar och humor, gick rakt in i de svenska lyssnarnas hjärtan.

Det var därför många som blev bestörta när hon till slut tystnade. Givetvis var det ofrivilligt: när afasi som resultat av en stroke drabbade henne 1982 hindrade det henne från att både tala och skriva. För en som byggt hela sitt liv på ord var det en katastrof. Däremot tog det inte knäcken på henne utan sin humor bevarade hon in i det sista, liksom lusten att resa. Inte långt före sin död 1987 besökte hon Paris med dottern Ruffa. Att hon samtidigt med sitt hektiska yrkesliv ändå lyckades upprätthålla en bra relation med sin dotter är imponerande. Ruffa själv menade att hon haft världens bästa uppväxt.

Många har försökt uppnå den kvalitet Bang besatt men även om det finns efterföljare fanns det bara ett original. Den som läser en Bangtext vet genast vem som suttit bakom skrivmaskinen, något som knappast kan sägas om många andra världsreportrar. Ändå var det inte alltid som det gick lätt att skriva. Förutom problem med alkohol brottades hon också med skrivkramp och prestationsångest som bottnade i en dålig självkänsla. Ibland var det som om hon fortfarande var den där osäkra tonåringen med viktproblem och identitetsgrubblerier. Tröst i livet fann hon i sin familj men även i sin kristna tro. Hon hade visserligen gått ur Svenska kyrkan 1952 på grund av dess motstånd mot kvinnliga präster men sju år senare konverterade hon till katolicismen. Att bli katolik kan med tanke på kyrkans inställning till kvinnligt prästerskap ses som motsägelsefullt. Men som med så mycket annat så struntade Bang i konventionerna och gjorde vad som kändes rätt för henne, oavsett vad omvärlden ansåg. Det är den inställningen som gör att hennes reportage fortfarande läses och lär så göra en lång tid framöver.

SKRIVKRAMP. Bang på resa 1947. Hon jobbade ständigt men det gick inte alltid lätt. Bang brottades med skrivkramp.
SKRIVKRAMP. Bang på resa 1947. Hon jobbade ständigt men det gick inte alltid lätt. Bang brottades med skrivkramp.

Hon blev Sveriges Hemingway

Namn: Barbro Alving (1909–1987).
Familj: Livskamraten Loyse Sjöcrona (1896–1989), dottern Ruffa Alving (1938–2015).
Karriär: Född i Uppsala, journalist och författare. Började som volontär på Stockholms Dagblad, 25 år på Dagens Nyheter där hon blev stilbildande med sina reportage från krigshärdar och stora nyhetshändelser. En svensk Ernest Hemingway som levde hårt och brottades med skrivkramp och livsångest.
Folkkär: Beundrad och älskad också för sina radioprogram och för modet att våga gå mot strömmen.
Läs mer: Beata Arnborg: Krig, kvinnor och gud – en biografi om Barbro Alving (Atlantis).

80 ÅR SEDAN. Sommarolympiaden 1936 i Berlin. Den svenske brottaren Rudolf Svedberg får olympiskt guld i grenen grekisk-romersk stil 72 kilo. Tyska funktionärer och olympiska idrottsmän på prispallen gör hitlerhälsningen.
80 ÅR SEDAN. Sommarolympiaden 1936 i Berlin. Den svenske brottaren Rudolf Svedberg får olympiskt guld i grenen grekisk-romersk stil 72 kilo. Tyska funktionärer och olympiska idrottsmän på prispallen gör hitlerhälsningen.

Bang om OS-invigningen i Berlin 1936

”Där kommer egyptierna i sina röda fezer, nej, armarna stannar där de är. Afghanistan, ja. Argentinarna som ser ut som styrmän på långtradare – nej. Australien likaså. Belgien håller sina halmhattar lugnt i handen, det första ledet ser ut som en rad hyggliga postexpeditörer, men lilla Bermuda tycker tydligen om diktatur, Bolivia likaså. Brasilien sätter stopp för Hitlerhälsandets rad, och applåderna mattas automatiskt. /…/ Men i svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder ”tjena”.”
(Ur reportaget i Dagens Nyheter)