”Är kärringarna elaka så gör jag dem lite roligare”

”Är kärringarna elaka så gör jag dem lite roligare”

Den folkkära skådespelerskan Julia Cæsar fick spela ”ragata” redan som ung. Under sin långa karriär medverkade hon i runt 150 filmer och en mängd teateruppsättningar – och kvalade som 82-årig krutgumma in på Svensktoppen. 

Lördagen den 30 januari 1965 är Julia Cæsar huvudattraktionen i Hylands Hörna. Två dagar tidigare har hon fyllt 80 år och är i toppform.
”Du har ju alltid varit en lyckans ost som har varit omgiven av folkets jubel”, börjar Hyland.
”Ja, jag har haft publiktycke”, svarar Cæsar. ”Det är många, förstår du, som är mycket bättre än jag, men som inte har publiktycke. Då är det ju inget ändå.”
”Vad är publiktycke då?” undrar Hyland.
”Det är nåt visst. Det är något man är född med.”
”Har det något med utseendet att göra?”
”Nej, då skulle jag inte ha publiktycke.”

Publiken skrattar gott åt den gamla aktrisens självinsikt, och Hyland inväntar nästa replik.
”Men jag kanske har det. Har du det?”
Hyland verkar inte veta riktigt hur han ska svara i hastigheten:
”Nää, säger han efter en stunds tvekan, ”men jag skulle önska att jag hade det.”

Programmet blev ett av de mest uppskattade, inte minst tack vare att Julia Cæsar med rasande energi sjöng den gamla revyvisan Annie från Amörka, till den amerikanska melodin Yankee Doodle Boy. Två år senare hamnade hon på Svensktoppen med låten och firades som den äldsta som varit med i programmet. Julia Cæsar stod på topp ända till slutet.
”Kärring har jag ju alltid varit”, brukade hon säga, för faktum är att hon aldrig fick spela unga flickor, trots att hon debuterade på scenen redan som 16-åring. När hon fyra år senare fick en större roll på friluftsteatern Kristallsalongen på Djurgården spelade hon en 100-årig gumma. Förklaringen hade hon också klar för sig: Hon såg aldrig ut eller betedde sig särskilt flickaktigt.

Hon passade bäst som ”ragata” och ”satkärring”. Fast hon blev en högst älskad ragata, både på film och på teater. Exakt hur många filmer hon medverkade i går inte riktigt att fastställa, men det torde vara närmare 150 stycken.
Julia Cæsar föddes på Östermalm och växte upp på Linnégatan 57. Det låter fint, men på 1880-talet var detta en fattig stadsdel. Fadern var sergeant i Kungliga Svea Livgarde, vilket Julia var mycket stolt över. Av de fyra syskonen dog två tidigt i olika barnsjukdomar. Familjen hade det inte lätt och Julia vistades tidvis på olika skyddshem och hos en farbror som bodde och arbetade på Långholmen. Julia slutade skolan redan som tolvåring och blev springflicka i en sjukvårdsaffär. På kvällar och helger såg hon till att få springa ärenden på teatrarna. Hon älskade livet bakom scenen.  Julia hade tre kronor i veckan i lön, men lyckades gneta och spara så att hon kunde bjuda skådespelarna på en supé med kallskuret.

”Jag gjorde mig nyttig och det var tack vare det som jag fick åka med på min första turné”, mindes hon. Ute i landsorten fick hon börja som statist. Rollerna blev snabbt större och redan som 20-åring var hon ett namn att räkna med, tack vare sitt kraftfulla utspel och en röst som nådde fram, även till dem som satt längst bak. Julia Cæsar var Stockholmspubliken trogen i hela sitt liv, bortsett från åren 1913–19, då hon var knuten till Apolloteatern i Helsingfors. På hemresan från Finland hjälpte hon Naima Wifstrand att smuggla hem juveler inbakade i karameller. För säkerhets skull hade de lagt vanlig konfekt överst, som de bjöd tullarna på.

Efter hemkomsten spelade hon på nästan samtliga teatrar i Stockholm: Pallas, Odeon, Boulevard, Mosebacke. Och så medverkade hon  i alla filmer som behövde en färgstark tant.Det blev ett tiotal stumfilmer. När hon medverkade i sin första ljudfilm 1931, Trötte Teodor, med Valdemar Dalquist och Karin Swanström i huvudrollerna, hade hon uppnått den aktningsvärda åldern av 46 år. Naturligtvis var hon med i den skandalomsusade filmen Pensionat Paradiset 1937. Filmen gav upphov till uttrycket ”pilsnerfilm”. Här spelade Julia en skräcködla till pensionatsföreståndarinna. Kulturetablissemanget rasade och ansåg att botten var nådd när Julia Caesar ögnar igenom tidningens familjesida och fnyser:
”Det var fasligt så få döda i dag!”
Det hjälpte inte att Thor Modéen sjöng En äkta mexikanare roligare än någonsin och som avslutning brakade in i pianot med en väldig skräll.

Det svenska kulturetablissemanget brännmärkte filmen och krävde censur. ”Grovheten och smaklösheten firar triumfer”. ”Det flacka och fadda regerar”. ”Filmen är moraliskt undermålig”, dundrade en lång rad kulturpersonligheter med författaren Vilhelm Moberg i spetsen. Julia Cæsar skrattade gott åt uppståndelsen och fortsatte spela roller som ilskna men i grund och botten godhjärtade portvaktsmadamer, svärmödrar med knut i nacken, hustrur med brödkaveln i näven och kokerskor med sleven redo till attack.
”Är kärringarna elaka så gör jag dem lite roliga”, brukade hon säga. Hon var alla regissörers dröm och ”satte” oftast sina scener och repliker på första försöket. Omtagningar behövdes sällan. Regissören Ragnar Frisk, mest känd för Åsa-Nisse-filmerna, sa vid ett tillfälle:
”Hon kom till inspelningarna med hela manuset i huvudet. Det var bara att låta kameran gå. Julia hängde alltid med.”
Mot slutet av sin karriär medverkade Julia Cæsar i två av Ingmar Bergmans filmer, Det regnar på vår kärlek och Sommarlek. Men som äldst i branschen var hon föga imponerad. ”Bergman, ja. Den spolingen ska hållas kort”, dundrade hon, halvt på skämt, för hon skilde inte på högt och lågt. Det var ju som ”buskisens drottning” hon hade blivit folkkär. Buskis var ett lite nedlåtande ord för de folklustspel som uppfördes på friluftsteatrarna i Stockholm. Tantolunden och Rålambshov var hennes arenor.

”Buskis? Vafalls? Buskar är väl det finaste som finns”, sade hon avväpnade i det bejublade framträdandet i Hylands Hörna. Det hade sina sidor att uppträda i Tanto och slåss mot mygg, regn och ljudet från förbipasserande tåg. Julia hade lärt sig att parera tågen. Så här beskrev hon sitt yrkesknep:
”Jag lärde mig att vänta med de roliga replikerna tills tågen passerat. Därför sa jag något annat under tiden och när det äntligen blev tyst klämde jag till med det roliga. Eller så vräkte jag ur mig repliken när tågen dök upp på håll så att skrattsalvan kom under bullret. Jag kunde alla tågen, visste från vilket håll de kom och märkte när något var försenat”.

Teaterns direktör Ludde Juberg hade ett annat problem: råttor som pilade över scenen och skrämde slag på både publik och aktörer. Han lade ut råttgift, men det hjälpte inte. Råttorna blev bara fetare och fetare. Juberg var helt förtvivlad och frågade om någon kunde förstå vad det berodde på. John Elfström hade svaret: Julia Cæsar plockade bort giftet och matade råttorna, som den stora djurvän hon var. Men det fick förbli en hemlighet dem emellan.
Regniga somrar var ett gissel och Juberg hotades många gånger av konkurs. Vid ett sådant tillfälle fällde Julia Cæsar en replik som blev klassisk. Skådespelarna hoppades att Juberg skulle ställa in föreställningen, men han pekade på en handfull personer med paraply och regnställ som stod och väntade vid biljettluckan. Det var bara att spela. Julia Cæsar, som helst ville gå hem, klev fram till scenkanten, hötte med näven mot de tappra besökarna och röt med sin mäktiga stämma: ”Ni där! Har ni inga hem?”

Julia hade ett hem, en trivsam villa i Bromma, på Storskogsvägen 22. Men hur var det med kärleken? Att Julia inte hade man och barn var välkänt. Men mer om det privata var det inte många, inte ens teaterkollegor, som visste så mycket. Villan hade Julia ägt sedan 1923, men ensam var hon inte. Livsledsagarinnan hette Frida Falk (1875–1948) och var pensionerad operettsångerska. Efter Fridas död levde Julia ensam.

Hon hade dock en riktigt nära vän livet ut. Han hette Hans Rydell. Det var till honom hon testamenterade alla sina ägodelar, villan och många fina och dyrbara föremål som hon hade skaffat under sitt långa liv. Stoltast var han över en jättelik ljuskrona som en gång hade hängt i en kyrka. Nu fanns den i Rydells ungkarlslägenhet på Kungsholmen. Det var Hans Rydell som berättade för mig om Frida Falk när jag träffade honom i mitten av 1990-talet.

Hans Rydell kom till Stockholm som ung skådespelare från Sala. Han och Julia blev goda vänner, trots att Rydell var drygt 40 år yngre, då de medverkade i en revy på Boulevardteatern strax efter Fridas bortgång. Rydell berättade för mig om söndagsmiddagarna hemma hos Julia Caesar och om hennes omsorg. Det var alltid präktig husmanskost, tre lådor med sill eller makrill, snaps och en rejäl varmrätt, ofta kalops eller köttbullar. Till efterrätt ingefärspäron eller något annat gott. Och till kaffet trestjärnig konjak. Hans var alltid tvungen att ringa sedan han kommit hem så att hon kunde vara säker på att han inte hade råkat ut för något.

”Vi gav varandra trygghet”, sade Hans Rydell, ”men Frida fanns alltid med.”
Julia behöll urnan med Fridas aska och hade den på kakelugnshyllan i vardagsrummet. Innan Julia gick hemifrån satte hon alltid på radion så att Frida skulle få lite sällskap. Innan hon gick sa hon alltid ”Ha det så bra, lilla Frida”.
Julia åkte för det mesta spårvagn in till stan, hon tog alltid ”tolvan” från Ålsten till Tegelbacken. Det var inte ovanligt att hon kom i samspråk med en av grannarna, statsminister Per Albin Hansson, som bodde i sitt radhus ett par stenkast bort.

”Tänk, hon hade till och med fått en egen nyckel till spårvagnen”, sade Hans Rydell.
Efter föreställningarna promenerade Julia Cæsar till Tegelbacken där vagnarna stod uppställda. Oftast kom hon i god tid före avgången. Då låste hon upp och gick in och satte sig. Och hon hade en alldeles egen plats bredvid föraren. Gud nåde den som satte sig på den!

Efter en hjärnblödning vårdades Julia av och till på Sankt Eriks sjukhus i tre år. Flera gånger fick Hans Rydell telefon från sjukhuset. Nu känner vi ingen puls alls, sade sjuksköterskan, men Julia kom igen, gång efter gång. Hans Rydell var upprörd över att det stod i tidningarna att Julia Cæsar dog ensam och övergiven. Inget var mera felaktigt, menade han. Själv var han hos henne så mycket som möjligt. Och i bland kom hennes småländska adopterade systerdöttrar till sjukbädden.
Och så lade Hans Rydell till en slutkläm:
”Och så hade hon ju sin stora publik som älskade henne. Nej, Julia var sannerligen inte övergiven. Och bortglömd blir hon aldrig!”

 

Klicka och se henne tala om ”det manliga språket”, live på Fri Entré år 1967.