All världens stjärnor ville bära en bohuskofta

All världens stjärnor ville bära en bohuskofta

1937 uppvaktade de arbetslösa kvinnorna landshövdingens fru och krävde jobb. Emma Jacobsson hade idéer och tillsammans skapade de Bohus Stickning. Strax flög ryktet om deras vackra koftor över världen. 

Stickträff. Det var på dessa trevliga stickträffar (här i Tanumshede 1945) som tröjor och koftor skapades och gjorde sitt succétåg över världen.

Nyss dök de åter upp på modetidningarnas omslag, bohuskoftorna och jumprarna med det karakteristiska oket i nyanser – Bohus Stickning är tillbaka. Men vi tar det från början.

Orosåret 1937 rådde det stor arbetslöshet i Sverige. Till Bohuslän flöt det inte in några nya beställningar på gatsten, som jämte fisket var den främsta inkomstkällan. Då for några stenhuggarhustrur resolut ner till Göteborg, klappade på den majestätiska porten till Residenset och frågade efter landshövdingens hustru, Emma Jacobsson. Kunde ”länets moder” möjligen hjälpa dem att hitta nya försörjningsmöjligheter? Ja det kunde hon. För hon hade inte bara de rätta kontakterna, hon hade också de rätta kunskaperna och den estetiska blicken – i hemstaden Wien hade Emma Stiasny studerat konst innan hon flyttade till Sverige med sin man, Malte Jacobsson.

Mjukt och ljuvt. Det populäraste mönstret Blå skimmer. Mönstret designades av Anna-Lisa Mannheimer Lunn 1949. Foto Aia Jüdes. Bilden finns med i boken Bohus Stickning på nytt.

Nu förvandlades ärevördiga Stensalen från 1600-talet till lokal för ullsortering och garnlagring. I folkmun kallades den Ullstugan på grund av den starka lukt av fårull som mötte besökaren i entrén. (Vid kungabesök stuvades allt tillfälligt undan.) Till en början experimenterade man med olika typer av enkla, stickade plagg. Det gällde att hitta en typ av hantverk som gav kvinnorna arbete i hemmet. Så grundades Bohus Stickning 1939, med Emma Jacobsson vid rodret. Emma och hennes styrelse arbetade oavlönade. En kvinna i varje deltagande samhälle stod för materialdistributionen och samlade sedan in de färdiga plaggen som skickades till Residenset för granskning. Det var stränga krav – kvalitet var nyckelordet. Till en början blev det mest vantar och sockor. Men efter att Emma lyckats sälja ett antal till större butiker i huvudstaden beslöt man sig för att satsa på halsdukar och mössor, och snart på vad som blev den stora succén: tröjor och koftor. ”Bohus Stickning försöker att åt den bohuslänska landsbygdens, särskilt stenhuggeridistriktets kvinnor, ge möjlighet till biförtjänst genom stickning. Meningen är att de vid sidan av sina husliga sysslor skola kunna stödja hushållet även genom kontanta bidrag.” skrev Emma Jacobsson i Hemslöjden (maj 1940).

Stark kvinna. ”Fru Jacobsson gick själv ner till Stenpiren och hämtade ullsäckar, slängde upp dem på ryggen och gick hem till residenset med dem.” Skrev Margit Unger som jobbade vid Bohus Stickning 1941-43. På bilden syns Emma Jacobsson i garnlagret på Guldheden 1964.

I Bohuslän fanns ingen speciell sticktradition, vilket visade sig vara en fördel. Kreativiteten kunde flöda fritt, och Emma Jacobsson knöt till sig flera av tidens kända textilkonstnärer, som Vera Bjurström och Karin Ivarsson. I styrelsen ingick också Maria Mannheimer vars lantrasfår bidrog med ullen, och själv ritade Emma Jacobsson flera mönster: som jumprarna Randiga loppan, Stora Nejlikan och Fönstret. Den moderna stil som växte fram karakteriserades av flerfärgade mönster i många olika nyanser. Nödhjälpsarbetet utvecklades till exklusivt konsthantverk, mycket tack vare rådgivaren Göta Trägårdh som förstärkte Bohus Sticknings konstnärliga profil.

På 50-talet kom det internationella genombrottet. Med Amerikabåtarna anlände dollarturisterna till Göteborg och Stockholm där dollarn byttes mot Bohus Stickning, och på turisthotellen i Tällberg och Abisko blomstrade försäljningen. Alla ville ha Bohus Stickning. Kungligheter, modeskapare, filmstjärnor, författare och konstnärer: Helena Rubinstein, Ingrid Bergman, Bang, Eartha Kitt och Grace av Monaco för att bara nämna några. ”Bohusstickad jumper lika fint som mink” löd en rubrik. Alla hade förstås inte råd att köpa de exklusiva plaggen, men många sparade sina surt förvärvade slantar i åratal för att få ihop till drömjumpern eller koftan. Men efter trettio framgångsrika år tog framgångssagan slut. Varför? Modets växlingar råder ingen på, men andra skäl bidrog också. Som att stickerskornas löner inte hade hängt med i inflationen och att det nu fanns jobb igen, i den lokala fiskkonservindustrin. Dessutom hade tillgången på högklassig ull minskat under 60-talet. Och den nya omsättningsskatten gjorde inte situationen lättare. Bohus Stickning lades ner 1969.

Vackert & elegant. Jumper i mönstret Röda Palmen, kofta och mössa i mönstret Vattenmelonen och jumper i mönstret Stjärnorna av Kerstin Olsson. Pixiemössa och kraghandskar i mönstret Nya Bohus Granit av Anna-Lisa Mannheimer.

Att dagens landshövdingefru, Ann-Christin Bäckström, är iförd bohuströja (den läckra Röda Palmen) när hon guidar runt i Residenset, kan hon tacka Solveig Gustafsson för. Och sin mamma förstås, som stickat den. Inför Bohusläns Museums utställning ”Bohus Stickning 1939–1969” engagerades Solveig för att mödosamt återskapa mönstret Gröna Ängen. Exakt som det gjorts tidigare, och med färgpigmenten mätta på hundradels gram – eller mindre. Nu har Solveig Gustafsson lämnat över stafettpinnen till Pernille Silfverberg Utgaard, som tillsammans med sin man Gunnar driver företaget Angora-Garnet på gården Rörmyr utanför Strömstad. Deras får och kaniner servar Bohus Stickning-entusiasterna med materialet. Att sticka en bohuströja eller jumper är kanske inte det lättaste, men lika svårt är det att välja modell ur den vackra boken.

Källor: Bohus Stickning på nytt The Revival av Viveka Overland (2015) www.bohuslansmuseum.se, Bohus Stickning av Ulla Häglund i samarbete med Ingrid Mesterton (1980).

Kommentarer