Agitatorn i Västervik: Syndikalisten fick makten att lyssna

Agitatorn i Västervik: Syndikalisten fick makten att lyssna

Generalstrejk hotade i Västervik. Arbetarfamiljerna svalt och såg snart ingen annan råd än att klämma åt makten. Då dök sliperiarbetaren Frans Gustafsson upp på scenen.

Den 16 april 1917 är måttet rågat. Arbetarna på Västerviks industrier lägger ner arbetet och beger sig till torget för att protestera mot livsmedelsbrist och ransonering. Stämningen är hotfull. En fiskhandlare får en silltunna över sig och plundring av butiker förekommer.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Foto Arvida Ljungqvist.

Krav på generalstrejk och kanske mer än så ligger i luften när arbetarna samlas på torget. Då kliver sliperiarbetaren Frans Gustafsson, 33, upp på en låda och manar till besinning. Han är ordförande för syndikalisterna i stan och lyckas hitta de rätta orden som får både makthavarna och arbetarna att lyssna. Folket skingras och senare på kvällen samlas tvåtusen arbetare vid nykterhetslogen för att diskutera hur man ska gå vidare. Till slut antas en resolution som bland annat kräver samma livsmedelspriser som före kriget och skattelättnader för kroppsarbetare. Det blir ingen generalstrejk men händer inget ”kan vi sätta den makt bakom dessa fordringar som vi är i besittning av”, avslutas resolutionen hotfullt. Den uppmärksammas snabbt inom arbetarrörelsen i hela landet. Mötesdeltagarna väljer också en kommitté med Frans Gustafsson som ordförande. Den ska förhandla med myndigheterna om konkreta åtgärder. Gratis mark åt arbetarfamiljerna för potatisodling och soppkök är några krav som till stor del accepteras av stadens styrande.

Förhandlade. Den arbetarvalda kommittén i Västervik med Frans Gustafsson som ordförande (i mitten). De övriga heter Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson.

Lugnet återställs, åtminstone tills vidare, och revolutionen läggs på hyllan. Frans Gustafsson var en djupt engagerad fackföreningsman och syndikalist. Han beskrivs som handlingskraftig, sansad och begåvad. ”Röde Frans” var också en bra och förtroendeingivande talare med en kraftig stämma trots att han var liten till växten. På våren 1918 kunde Gustafsson inte fortsätta sitt jobb på slipverkstaden eftersom han var lungsjuk. Då gav företaget honom ett nytt jobb som säljare och arbetarledaren kuskade runt på en motorcykel. På fritiden kunde han fortsätta sitt politiska arbete, också det en föraning om det mer toleranta Sverige som växte fram. Men han fick inte uppleva det demokratiska genombrottet i Sverige. Tvåbarnspappan Frans Gustafsson dog i september 1918 av lunginflammation.
Källor: Västerviks-Tidningen och artikel av Ola Larsmo i Dagens Nyheter 16/4 2017.