80 år sedan Gösta Ekman d.ä. dog: Hundratusen sörjande följde honom till graven

80 år sedan Gösta Ekman d.ä. dog: Hundratusen sörjande följde honom till graven

Gösta Ekman den äldre var beundrad av en hel nation. Från teaterscenen och filmduken gav han ständigt prov på sin genialitet som aktör. Han levde för skådespelar-konsten, men han fick betala ett högt pris.

Tack för allt! Gösta Ekman förs till den sista vilan, den 18 januari. 1938. Kistan bärs av hans skådespelarkollegor.

Stockholm 18 januari 1938. Trafiken stod still och gatorna kantades av sörjande människor som följde aktören Gösta Ekman den äldres begravningståg från Hedvig Eleonora kyrka till Norra begravningsplatsen. Åtta skådespelarvänner bar kistan och staden lågt tyst. Det enda som hördes var trumslag och klappret från hästhovar. Ofattbara hundratusen människor följde kistans färd, fler än när statsministern Hjalmar Branting begravdes 1925. Det var en tillställning i paritet med kungligheters. Så stor var Gösta Ekman d.ä. och så mycket betydde han för det svenska folket. Skådespelaren och mentorn Anders de Wahl, som före Göstas intåg på stjärnhimlen var den störste aktören i landet, lär 1938 ha sagt: ”Gösta ska då alltid ha tur. Själv dör jag väl mitt i sommaren då inte en människa är i stan.”

I detta uttalande fanns en bitterhet gentemot all den uppmärksamhet Gösta fick. Men det ligger knappast någon tur i att avlida blott 47 år gammal och helt utsliten till kropp och själ. Det var resultatet efter ett hårt liv helt tillägnad publiken. I hans värld fanns inget verkligare och viktigare än teatern. I dag är det svårt att fatta hur stor Gösta egentligen var. Långt före Facebook, TV, Youtube-kanaler och andra lätta genvägar till kändisskap. Han var en nationalikon som alltid drog publik oavsett vad han var involverad i. Fars, dramatik, operett, film, radio och grammofoninspelningar – Gösta gjorde allt. Om han blev kritiserad för att göra något alltför lättviktigt brukade han smått irriterat svara att han ”vilade sin talang”.  På teaterscenen trivdes han dock bäst och han kunde förtrolla människor med sina intensiva rolltolkningar. Skolflickor jagade honom med autografblocken i högsta hugg. Det var heller inte ovanligt att de svimmade av hänförelse. Med sin slanka, blonda uppenbarelse var han något av en flickidol, inte minst under 1920-talet. Men alla imponerades av Göstas genialitet på scen.

Uppfordrande. Tora Teje spelade mot Gösta Ekman i filmen Familjens traditioner från 1920.

Gösta trivdes gott i rampljuset och var högst delaktig i processen att skapa en mytisk kändisaura kring sig själv. Han var en diva och visste att han kunde komma undan med en hel del excentriskt beteende. Och ju mer pengar han tjänade desto mindre behövde han krusa någon. Med tiden blev han själv teaterdirektör och kunde styra över uppsättningar och roller. Som chef var han inte alltid lätt att tas med. Samma krav som han hade på sig själv om att offra allt utanför teatern, samma krav ställde han på sina medarbetare. Gösta fortsatte fascinera och engagera publik efter publik. Ofta repeterade han en pjäs, spelade en annan, filmade och skötte dessutom direktörssysslor. Men han tyckte alltid att det var värt att det slet på hälsan. Publikens jubel var belöning nog.

Edvin Adolphson berättade en gång om krigsdramat Männen vid fronten där han och Gösta delade på huvudrollen. Detta ledde till en ”svimningstävling” mellan de två.
”Det blev en lätt makaber tävlan mellan Gösta och mig om hur många som svimmade på var och ens föreställning. Gösta var stolt när han en kväll räknade till sex stycken. Oslagbart, sa han. Men lördagen därpå slog jag rekord – sju stycken fick sköterskorna ta hand om. Det är en stark pjäs.” Hemma i paradvåningen på Östermalm fanns hustrun Greta och sonen Hasse som en kontrast till det uppburna livet som stjärna. De kunde få ner honom på jorden, i alla fall då och då. Gösta var inte någon närvarande familjefar då han i stort sett jobbade dygnet runt. Men han ägde en stor kärlek för sin familj, något Hasse många gånger vittnat om. Inte minst i sin storsäljande biografi om fadern Gösta Ekman, som han skrev redan som 23-åring. Hasse hedrade även sin pappa genom filmen Kungliga patrasket (1945) där han stod för manus och regi. Den är en hyllning till teaterlivet och fadern, spelad av Edvin Adolphson. Hasse lät dock karaktären heta Stefan Anker, men det är tydligt att det är Gösta det handlar om.

Sagofigur. I rollen som Faust firade Gösta Ekman stora triumfer 1926.

I en scen kommer Stefan hem mitt i natten, väcker hela huset och vill äta kalvkotlett och dela med sig av manusidéer. Hasse berättade även i nämnda biografi om dessa gemytliga nätter:
”I timmar kunde vi sen sitta där ute i köket och prata och äta, och när pinnstolarna så småningom blev hårda och kalvkotletterna hade ätits upp, gick vi in i hans eget rum och fortsatte tills fåglarna började kvittra i kyrkogårdens trädkronor och morgontidningen med en duns ramlade ner ute i hallen.” Familjen fick vara tacksam för de få stunder de kunde få med Gösta. För honom var yrket ett kall, inte ett vanligt arbete. Han ansåg att det inte gick att bli skådespelare – det föddes man till. Och när det gäller Gösta måste man ge honom rätt. Han tog sig fram den hårda vägen genom arbete och talang.

Redan från barnsben var han hänförd av teater och vantrivdes i småskolan eftersom hans kamrater inte förstod sig på intresset. Men någon teaterskola blev det aldrig. Den enda gången han sökte blev han kuggad. Istället satsade han på amatörteater för att sedan börja yrkesbanan med engagemang vid olika kringresande teatersällskap. 1913 kom han till teaterkungen Albert Ranfts ensemble på Svenska Teatern i Stockholm och där blev han kvar i över ett decennium. Under dessa år utvecklades han till en stor aktör. Det var hans enda mål. Som han med självinsikt sa 1933: ”Jag har haft en enda fix idé: teater. Jag kan bara teater, vill bara teater, duger bara till teater.” Men Gösta var även nyfiken på film och gjorde redan 1912 debut i Victor Sjöströms Trädgårdsmästaren.  Ranft var dock skeptisk till det nya mediet och förbjöd sina skådespelare att filma. Tack och lov blev förbudet snart upphävt och Gösta kunde göra både film och teater. 1918 gjorde han stor succé i Mästerkatten i stövlar och eftersom stumfilm nådde ut internationellt fick han även världsrykte. Gösta klarade även övergången till ljudfilm (något som en del aktörer faktiskt inte gjorde) och fortsatte med film fram till sin död. I dag kan hans spelstil framstå som teatral och föråldrad, men han var ett barn av sin tid och framförallt skolad inom teatern.

Sista farväl. Här passerar Gösta Ekmans stoft Sibyllegatan på begravningsdagen då 100 000 människor kantade gatorna i Stockholm.

Hans mest kända film är Intermezzo (1936) där han spelade mot Inga Tidblad och Ingrid Bergman. Även Hasse var med och spelade hans son. Gösta var en riktig arbetsnarkoman som aldrig stannade upp eller tänkte på sin hälsa. Under inspelningen av Faust i Tyskland 1925 blev det än värre. Där kom han i kontakt med kokain, som han började missbruka för att kunna fortsätta att hålla det mardrömslikt hårda tempo som blivit en normalitet för honom. 1927 försvårades hans tillstånd då hans andre son Jan Michael dog i lunginflammation, endast nio månader gammal. Gösta tog på sig skulden för sonens död och sjukskrev sig ett tag. Men snart var han på gång igen med samma frenesi.

Under 1930-talets depressionsår fick Gösta även ekonomiska problem med sina teatrar. 1935 tvingades han gå i konkurs. Han både såg ut och kände sig mer och mer plågad. Paradoxalt nog gjorde detta honom om möjligt ännu bättre på scen. Gösta berättade i samband med en uppsättning av Hamlet hur viktigt det var att skådespelare måste känna till livet: ”Skall man spela livets roller, så måste man känna livet. Inte bara från den ena – eller den andra sidan – men från alla sidor. Det blir därför skådespelarens lott att göra det! Man måste kunna känna helvetet för att kunna se Gud.” De sista orden som Gösta yttrade från en scen var: ”Jag hoppas att snart komma tillbaka igen och vara lika frisk som ni tror att jag är.” Då kände han förmodligen på sig vart det var på väg. I december 1937 blev han inlagd på sjukhus för lungkatarr och urinförgiftning. Det fanns ingenting att göra eftersom kroppen var helt slut. Den 12 januari 1938 somnade han in och lamslog svenska folket som i veckor oroligt läst dagliga uppdateringar i tidningarna om hans tillstånd. Gösta hade gjort sin slutgiltiga sorti från scenen. Men det han hade åstadkommit under sina knappa femtio år var inget mindre än ett storverk. Han var och förblir en legendarisk gestalt inom den svenska nöjeshistorien. Den största någonsin.

Göstas paradroll var Hamlet
Namn: Frans Gösta Viktor Ekman.
Född: 28 december 1890 i Stockholm.
Död: 12 januari 1938 i Stockholm.
Familj: Gift med Greta (född Sundström) från 1914, far till Hans ”Hasse” Gösta (född 1915) och Jan Michael (född 1926 och avliden vid nio månaders ålder).
Kända filmer: Karl XII (1925), Faust (1926), För hennes skull (1930), Kanske en diktare (1933), Swedenhielms (1935), Intermezzo (1936), Kungen kommer (1936).
Aktiva år inom teatern: 1908–1938.
Paradroller på teaterscenen: Prins Hamlet i Hamlet, greve Danilo i Glada änkan och Billy i Gröna Hissen.
Memoarbok: Den tänkande August (1928).
Pris till hans minne: sedan 1939 ges Gösta Ekman-stipendiet ut av Teater­förbundet.

Pappa Gösta och sonen Hasse.

Tre gyllene generationer Ekman
Familjen Ekman har dominerat svenskt nöjesliv i flera generationer. Gösta d.ä. var först ut på scen och var sin tids störste teateraktör och även aktiv inom filmen. Hans son Hasse ärvde faderns talang och fick en lång karriär som manusförfattare, skådespelare och regissör under 1930-talet fram till 1960-talet. Hasse blev liksom pappan en tongivande nöjesikon. Fyra av Hasses fem barn tog sig också in i filmbranschen. Mikael som regissör och Stefan, Gösta och Krister som skådespelare. Den store giganten i sällskapet var förstås Gösta. Nu fortsätter klanen Ekman med nya generationers skådespelare. Flera av Hasses barnbarn har tagit upp stafettpinnen och gett sig in i samma bransch.

Pappa Hasse och sonen Gösta. Hasse Ekman (1915–2004) hade en lång karriär inom filmen värld, vilket även sonen Gösta Ekman (1939–2017) fick.