70 år sedan Edvard Perssons succé i Amerika

70 år sedan Edvard Perssons succé i Amerika

Edvard Persson vägrade att resa till Amerika in i det längsta men övertalades. En tröttsam resa han bävade för men väl där gjorde han succé och hyllades likt en kung på Eriksgata. 

Aldrig hade en utländsk artist dragit så mycket publik under en USA-turné som Edvard Persson gjorde 1946. Så rapporterade åtminstone svenskamerikanernas egen tidning The Swedish American när den svenska skådespelaren lockade en halv miljon amerikaner till sina föreställningar. Men det krävdes tio år av övertalningar för att få den fryntliga och flygrädda skåningen att ta båten över Atlanten och möta sin amerikanska publik.

När Edvard Perssons succéfilm Söder om landsvägen gick upp på biograferna i USAs svensktrakter 1937 blev det en rusning utan dess like. Biografägarna i Chicago, Seattle och Minneapolis gnuggade händerna av lycka inför fullsatta salonger. Att filmen till viss del spelats in på Charles Lindbergs släktgård utanför Tomelilla gjorde inte saken mindre märkvärdig.

Omtänksam fru. Edvard Perssons fru Mim följde med på resan till Amerika och varnade Schultz för att det höga tempot kunde knäcka hennes make.

Edvard Persson blev för svenskamerikanerna en levande symbol för det gamla hemlandet. Han förkroppsligade Sverige, Skånes sädesfält, slott, alléer och stränder. Miljoner av amerikaner såg Söder om landsvägen och många av dem skrev beundrarbrev till Edvard Persson, brev som hamnade hos Europafilm på Kungsgatan i Stockholm. Upp mot en miljon brev ska bolaget ha fått ta emot under de tio år som det tog att få Edvard Persson till Amerika. Postverket var inte överförtjust, men Europafilms snillrika direktör Otto Schultz förstod att smida medan järnet var varmt. Många svenskamerikaner undrade när Edvard Persson skulle komma och uppträda i USA. De flesta hade aldrig besökt sina förfäders land och för dem var Edvard Persson en ikon. Inte minst för alla de svenskättlingar som levde på mellanvästerns oändliga prärie, de kunde identifiera sig med Edvards skånska lantlighet.

Synd bara att Edvard själv avskydde att resa och tvärvägrade att åka till Amerika. Bara tanken på att behöva genomföra ett projekt av den magnituden gjorde honom både sömnig och trött. Men Otto Schulz hade bestämt sig för att det skulle genomföras, och tillsammans med flera mäktiga svenskamerikaner och USAs ambassad i Stockholm så genomförde han en utpressningskampanj mot Edvard som till slut lyckades. Våren 1946 blev det bestämt att han skulle genomföra en turné i USA, från kust till kust, från september till mars 1947. Otto Schultz var själv med på kajen den tionde augusti när Edvard, hustrun Mim och ett filmteam gick ombord på den lyxiga Atlantkryssaren SS Drottningholm för att göra den långa resan över oceanen. Orolig över att Edvard skulle ställa till med problem följde direktör Schultz även med på resan. Överfarten blev en behaglig upplevelse, god mat, mycket dryck, kvällsunderhållning och vila på soldäck gjorde gott. Isbergen som vid denna tid på året driver från Arktis längs golfströmmen fick den excentriska skåningen att ägna mycket tid på däck. När skeppet på kvällen den 21:e augusti sakta glider in i New Yorks hamn så stod hela sällskapet på däck. I solnedgången såg de Frihetsgudinnan och Manhattans mäktiga skyline rödfärgat av den nedgående solen. Edvard började att ändra uppfattning. Mim berättade själv senare att hon sällan sett honom så tagen av något som vid alla deras upplevelser under deras Amerikaresan.

Succéresa. Affisch till filmen Jens Månsson i Amerika från 1947. Regissör var Bengt Janzon.

Några dagar senare var det dags för Edvard att göra sin amerikanska premiär. I månader hade de svenskamerikanska tidningarna skrivit spaltmeter om hans ankomst och turné. Förväntningarna var minst sagt uppskruvade, och det var en nervös Edvard som äntrade scenen på Carnegie Hall på Manhattan. Salongen var proppfull, allt började med att Mim uppträdde i folkdräkt, sedan var det dags för lite svenska folkvisor som Ack Värmeland du sköna, innan Edvard med skakiga ben gjorde sin entré. Han gjorde succé, och repertoaren med kända sånger, anekdoter och ett hyllningstal till den amerikanska drömmen och de förenta staterna gav honom stående ovationer. Det blev flera fullsatta föreställningar innan resan gick vidare mot Boston.

Det svenska sällskapet hade en ciceron i redaktören Johan Roth och de reste tillsammans i två bilar. Men det var inte bara en dans på rosor för Edvard. Han var nästan 60 år gammal, stor och tung. Det obekväma åkandet och de många uppträdanden slet hårt på honom. Inte minst i Chicago som då var den svenskaste staden utanför Sverige. Vid sekelskiftet 1900 så var Chicago, näst efter Stockholm, den stad i världen som hade flest antal svenskar. Här hade arrangörerna fått boka den jättelika Jamestownteatern med mer än 20 000 platser i flera dagar för att möta publikanstormningen. Var Edvard och Mim än gick i den gamla gangsterstaden så blev de uppvaktade av fans. Samtidigt skulle de ta sig tid för att träffa potentater från amerikansk politik, näringsliv och idrott. Senatorn Warren Magnusson som uppfostrats av svenska föräldrar i Minnesota var mån om att träffa sin idol. Även kända basebollspelare i det gamla svensklaget Chicago White Sox ville möta den kända humoristen. Resan var nära att knäcka Edvard. Mim varnade direktör Schultz för att han inte skulle orka hela det tuffa programmet och dessutom spela in filmen Jens Månsson i Amerika. Men Schultz viftade bort Fru Perssons böner och fortsatte att pressa sin stjärna. Europafilms direktör var själv tagen av den uppmärksamhet som hans stjärna fick och såg dollartecken överallt.

Luffarsäng. Inspelningen av filmen Jens Månsson i Amerika spelades in i en klassisk cowboymiljö för att den svenska publiken skulle känna igen det Amerika de lärt känna på biograferna.

Från Chicago gick resan över prärien mot Mississippi och vidare västerut. De upplevde Yellowstones nationalpark, det mäktiga Badlands i South Dakota innan de Klippiga Bergen gav svalka. Resan genom öknen mot västkusten och Seattle blev en pärs i bilarna som saknade luftkonditionering. Edvard svettades och led i värmen. De nådde det svalare och lugna Seattle sent om hösten. Vid denna tid var 13 procent av befolkningen i staden svenskar, och det var också på denna tid då svenskamerikanerna fortfarande pratade svenska. Edvard njöt av Seattle, den friska luften vid Stilla Havet påminde om Skåne, likaså klimatet och människorna. Han togs emot som en kunglighet. Framförallt besöket hos den mäktiga flygplanstillverkaren Boeing gjorde intryck. Här hade många svenskar arbetat och verkat. Svenskättlingar hade utvecklat de flygande fästningar som bombade Europa under kriget, och det var fortfarande ett företag med starka skandinaviska rötter. När han gick genom fabriken med direktörerna så stannade arbetet upp och alla började applådera. Människors ögon tårades och den svenska buskisskådespelaren var tagen. Detsamma gällde när han kom till en basebollmatch i Seattle. Baseboll var svenskamerikanernas sport nummer ett, och under den första halvan av 1900-talet var många av stjärnorna svenskättade. Efter matchen ville spelarna träffa Edvard. Han som aldrig själv varit ett idrottsämne och han som med sin stora kropp alltid fått stå vid sidan om var nu beundrad av de kända idrottsmännen.

Logdans i amerika. Jens Månsson i Amerika innehöll mycket musik och dans, produktionsbolaget Europafilm fick söka med ljus och lykta efter dansare och artister, de var för dyra att skeppa över.

Jul och nyår firades i Kalifornien, ett skönt uppehåll i det täta schemat som innebar en föreställning var tredje dag och mer än 600 mil av bilåkande. Därefter började inspelningen av filmen, Jens Månsson i Amerika, en film om en fattig skåning som ärver en rik bror i Amerika. Edvard var nu mycket sliten och trött av allt resande och det hårda arbetet. Han sov på nya platser varje natt och tvingades till ständiga möten med nya människor. De sista framträdandena i San Francisco och Los Angeles blev en pärs för honom. Kroppen sade ifrån, men hans skådespelarhjärta tvingade honom att avsluta turnén på samma sätt som den hade börjat. Den sista föreställningen på Scotish Rom i San Francisco den 20:e mars blev en mardröm för alla inblandade. Den var så klart utsåld sedan länge och alla i publiken förväntade sig samma underhållning som de läst att övriga Amerika hade fått. Men Edvard var tröttkörd och sjuklig. Han satt ensam i logen och hörde Ack Värmeland du sköna, medan benen knappt gick att röra. Hjärtat slog snabbt och andningen var oregelbunden och häftig. Ändå så reste han sig upp när det var dags och gick in och gav allt för publiken. När det var över så fick ensemblen hjälpa honom av scenen under rungande applåder. Edvard Persson segnade ner i sin loge med de oroliga medarbetarna omkring honom, medan Otto Schultz räknade pengar.

Nu var Amerikaresan över och kvar väntade bara en lugn båtresa hem till Sverige. Trots det motstånd han från början haft till resan och den pärs det inneburit att genomföra den så blev turnén ändå något av det största han gjorde i sin karriär. En formidabel succé och en gåva till alla de svenskamerikaner som hade beundrat honom på avstånd.