50 år sedan TV-serien Kullamannen

50 år sedan TV-serien Kullamannen

I år är det 50 år sedan TV-serien Kullamannen hade premiär. Journalisten Liselotte Fritz träffade seriens skapare Leif Krantz, strax innan han gick bort, och pratade om TV-klassikern som håller än i dag. 

Då för femtio år sedan satt alla som klistrade vid TV:n när Kullamannen började sändas den 23 december. Många minns serien som skrämmande – det svartvita fotot, den suggestiva musiken och den elake Ludvig, spelad av Bengt Brunskog. För dem som inte har sett TV-serien handlar den om fyra barn, som upplever sitt mest spännande sommarlov vid vackra Kullaberg i nordvästra Skåne, där sägnerna om Kullamannen fortfarande lever och den täta bokskogen skapar en trolsk stämning. Barnen möter spioner, tolkar kodspråk, jagar mikrofilmer och blir själva jagade i en av Höganäs gamla gruvor. Och fortfarande mer än femtio år efter att Kullamannen premiärvisades fortsätter serien att fängsla och hitta nya entusiastiska tittare.
”Ja, jag får fortfarande något samtal i månaden om Kullamannen, folk som vill intervjua mig, men också de som vill göra en ny version av serien.” Det berättade Leif Krantz för Liselotte Fritz sommaren 2012 då hon samtalade med honom i hans hem, ett halvår före han gick bort.

Med öga för barn. Leif Krantz blev inte bara känd för Kullamannen, han gjorde även andra uppskattade filmer för unga, Kråkguldet (1969), Pojken med guldbyxorna (1975).

Leif Krantz debuterade som barnboksförfattare i slutet av 1950-talet. Som medlem i nystartade filmtidningen Chaplins redaktion levererade han filmkritik och essäer. 1962 fick han jobb hos den legendariska regissören och producenten Olle Nordemar och fick rätt snart hoppa in i arbetet med filmatiseringarna av Astrid Lindgrens Vi på Saltkråkan och Tjorven, Båtsman och Moses. Regiassistent var titeln, men Leif fick som han själv uttrycker det mest ta hand om ungarna och läsa läxor. Sin regidebut gjorde han med TV-serien Modiga mindre män – en parodi på olika äventyrsgenrer som blev väl mottagen av kritikerna och vann juryns specialpris på barnfilmsfestivalen i Venedig 1965.

Då Olle Nordemar i slutet av 60-talet startade ett produktionsbolag valde man att satsa på Kullamannen som Folke Mellvig skrivit manus till. Samtidigt satt Leif på Svensk Filmindustris kontor då Gösta Blixt, chef för barnavdelningen på TV, kom upp med ett tjockt manus. ”Manuset hette Barnen i Kullaskogen och handlade om barn, sommarlov och spioner. Det fanns en kärna i manuset som var rolig, men mycket var skräp. Jag begärde att få bearbeta manuset efter mitt eget huvud, strök och kortade ner ganska mycket. Folke Mellvig blev förstås lite purken, men jag ville att allt skulle hänga ihop, att det skulle vara en film om Kullaberg och att slutet skulle ske i en grotta i en slutuppgörelse där de unga tar hem poängen,” berättade Leif och fortsatte:
”För att göra en intressant film måste man göra ett bra filmmanusjobb. Det går inte att utgå från en bok, kryssa för vissa saker och filma. Det mest intressanta finns oftast mellan raderna – det du kan gestalta i ögonblicksbilder. Jag jobbade mycket med att plantera saker. Om du har planterat något kan den enklaste grej bli spännande. Som Tommy, ett av barnen i filmen, som inte kan cykla. I slutet av femte eller sjätte avsnittet bränner det till när han blir jagad av Ludvig. Plötsligt kan Tommy cykla.”

Scener ur Kullamannen. Under några sommarmånader spelades Kullamannen in i den vackra Kullabygden.

I slutet av maj 1967 påbörjades inspelningen i Kullabygden. Hela filmteamet, inspelningsledare, filmfotograf, ljudfolk och skådespelare bokades in på Strand Hotel i Arild. Leif hade hört att hotellets franske kock Antoine lagade himmelskt god mat.
”När vi kom ner hade han tyvärr gått och dött och ägarinnan Inga-Lill Rastenius mat var kanske inte riktigt lika fantastisk.” Inspelningen av Kullamannen började bra med vackert väder och tagningarna flöt på fint, men flera incidenter störde lugnet. Tommy, spelad av Staffan Hallerstam, ramlade av en häst och fick en blåtira och en lätt hjärnskakning, men var på benen efter två veckor igen. Eftersom Sverige snart skulle lägga om till högertrafik hade teamet fått hårda direktiv att alla bilar som syntes i filmen måste köras på höger sida. När man skulle filma scener med bilar inblandade var man tvungen att stänga av vägen bilen färdades på.
– Vi ställde en man som skulle stoppa trafiken på vägen mellan Möllehässle och Brunnby, men han missade att vi körde igång och vi mötte en bil på samma sida. Det kunde ha gått riktigt illa.

Förtroende. ”Olle Nordemar gav mig chansen att göra Kullamannen och trodde på filmen. Det är jag glad för.”, berättade Leif Krantz. Olle är mannen iklädd keps och mannen med pipa är regissören Rolf Husberg under inspelningen av Kan doktorn komma (1942).

Inför midsommarhelgen satt Leif och klipparen Janne Persson och klippte det femte avsnittet för att ta med och visa för producenten Olle Nordemar. ”I det avsnittet springer Harry runt i hjälm och jagar barn. Klippen var kanske inte så snygga, det var lite tafatt och vi hade ingen pålagd musik. Det såg nog lite halvtaskigt ut men det var ingen större fara.” Efter visningen kommenterade Olle Nordemar: ”Leif, tycker du det här är bra själv? SF kan inte stå för det här. Vi får lägga ner.” Leif hade handplockat en ung fotograf till filmteamet och hoppades att han skulle leverera ett enklare foto i en mer reportageliknande stil men han levde inte riktigt upp till förväntningarna.
”Det var lite ruttet av mig att inte ställa upp på min fotograf, men min lojalitet mot Kullamannen var större. För att rädda det kallade vi in fotografen Kalle Bergholm som filmat Vi på Saltkråkan. När vi i efterhand klippte ihop helheten, tog bort otympligheter och snabbade upp tempot kunde ingen märka någon skillnad på materialet i det femte avsnittet jämfört med de andra.” Leif berättade en historia om skådespelerskan Lena Dahlman, som spelade barnens barnvakt Jenny, som inte hade körkort men ändå kör bil i filmen.
”Inspelningsledaren Curt Malmsten låg på golvet och tryckte ner gaspedalen. Det var mitt i inspelning och vi hade ingen annan lösning. När jag väl hade fått igenom idén var det mitt ansvar. Det var en njutning att vara kung. Jag gjorde mitt sommaräventyr precis som jag ville ha det.”

Om varför Kullamannen blivit en klassiker som fortfarande lever, svarade Leif: ”Det finns en magisk stämning på Kullaberg som jag själv upplevt. Jag försökte fånga den. Min utgångspunkt var inte att göra en barnfilm utan att göra en thriller – att använda ett filmspråk och de filmdramaturgiska redskapen som anknöt till vuxen- och spionfilm. Jag kände mig rätt säker. Jag kunde min Hitchcock. Jag visste hur man skulle iscensätta, bygga filmen och hitta lösningar specifika för ämnet. Jag upplevdes nog som rätt stöddig på den tiden, men jag visste hur film skulle göras. Charles Redlands suggestiva musik var förstås en stor anledning till framgången.” Och visst blev Kullamannen en klassiker som ännu efter 50 år lockar nya tittare.

En nagelbitare i 7 avsnitt
TV-serie: Kullamannen hade premiär 23 december 1967. Sändes i 7 avsnitt:
1. Föräldrafritt, 2. Victoria med ”c”, 3. Möte bland svin, 4. De underliga psalmerna, 5. Vi går under jorden, 6. Kastrup 57 och 7. Två vita, två blå.
Regissör: Leif Krantz (1932–2012) som efter Kullamannen regisserade Leif Krantz flera uppskattade TV-filmer som Kråkguldet (1969), Pojken med guldbyxorna (1975), Ärliga blå ögon (1977) och Sinkadus (1980).
Producent: Olle Nordemar.
Skådespelare: (Urval.) Olle Myrberg, Kaj, 13 år. Håkan Waldebrandt, Peter Bergman, 14 år. Maria Lindberg, Marianne Bergman, 12 år. Staffan Hallerstam, Tommy, 6 år. Leif Liljeroth, Doktor Miller, mystisk utlänning. Lena Dahlman, Jenny, 25 år, barnvakt och krukmakare. Bengt Brunskog, Farbror Ludvig, en tjuvaktig typ. Emy Storm, mamma Bergman, Peters och Mariannes mamma. Eddie Axberg, bartender och innehavare av Fotoservice i Mölle. Lars Hansson, serviceman på Shell bensinstation.