Paul hittade sina svenska rötter tack vare sjömanskistan

Paul hittade sina svenska rötter tack vare sjömanskistan

1895 mönstrade Julius Karlsson på ett skepp och for till Australien. Han skulle aldrig mer återvända till Bohuslän. Över 100 år senare bestämde sig ättlingen Paul Carlsson att ta reda på varifrån sjömans­kistan i hemmet kom.

Hemma i Australien har Paul Carlsson en gammal sjömanskista stående. Den är från slutet av 1800-talet och har tillhört hans farfars far som kom från Bohuslän.

På insidan av locket finns en målning som hans farfars far sägs ha gjort med en tändsticka. Det var i stort sett allt Paul visste om sin svenska anfader Julius Patrik Karlsson, som utvandrade till Australien på 1890-talet.

Sommaren 2012 for Paul till Sverige för att söka sina rötter. Han trampade i Julius  fotspår, tittade på gårdarna där han bott, satt i samma kyrkbänk och såg gravplatsen där Julius föräldrar fått sin sista vila.

– Jag kände mer än jag hade förväntat mig. Ett slags tillhörighet.

Paul och hans fru Sylvia bor i Adelaide och jobbar inom bank- respektive apoteksvärlden. Paul tränar långdistanslöpning på fritiden och har deltagit i en rad maratonlopp världen över, men hade aldrig varit i Sverige.

När ett jubileumsmaraton arrangerades i Stockholm till minne av OS 1912 blev det en bra anledning till att kombinera släktforskning med löpning och folkfest. Paul sprang i mål på en hedrande 1 123 plats av 7 652 som fullföljde loppet. Sedan fortsatte han och Sylvia sin semester i Skandinavien.

Paul Carlsson har hittat platsen på Bokenäs kyrkogård där hans förfäder ligger begravda.
Paul Carlsson har hittat platsen på Bokenäs kyrkogård där hans förfäder ligger begravda.

Men först stiftade de bekantskap med Julius Patrik, som börjat sin levnadsbana på Bokenäshalvön utanför Uddevalla. De hade varit på väg i ett par dygn, men reströttheten försvann snabbt när de påbörjade vandringen i fädrens spår, som förberetts minutiöst av hjälpsamma människor inom turistnäringen och hembygdsrörelsen.

Först besöktes Sjömanshusmuseet i Uddevalla, som visar liv och arbete till sjöss förr i tiden och har 33 hyllmeter med arkiverade mönstringshandlingar och sjömansrullor. Den som gräver tillräckligt djupt kan hitta vilka sjömän som mönstrade på vilket skepp för mer än hundra år sedan. Av sjömansboken framgår att Julius Patrik Karlsson, född den 31 juli 1862, skrev in sig i rullorna som sjöman nummer 3 890 den 24 mars 1884.

Julius hade mörkt hår och blå ögon och var son till lantarbetaren Karl Jakobsson och hans hustru Kristina Nilsdotter. Pappa Karl var ryktare, vilket innebar att han hade ansvar för djuren, både hästar och nötkreatur, och att familjen flyttade runt mellan gårdarna där Karl fick arbete. Det kunde bli något eller några år på varje ställe alltefter gårdens djurbestånd och ekonomi.

Karls första hustru Katarina födde åtta barn och dog i lungsot 1852 vid 44 års ålder. Karl gifte om sig med Kristina som även hon blev mor till åtta barn. Julius var Kristinas femte och det trettonde av familjens sammanlagt sexton barn.

Alla sexton överlevde inte till vuxen ålder. Ett par tvillingpojkar blev bara två respektive sex månader och en flicka dog vid åtta års ålder. Alla bodde inte heller hemma samtidigt, eftersom de lämnade boet efterhand som de växte upp.

1895 mönstrade Julius Karlsson på ett skepp och for till Australien.
1895 mönstrade Julius Karlsson på ett skepp och for till Australien.

Paul och Silvia åkte genom lummig lövskog mellan berg och åkerlappar till några av gårdarna där Julius familj bott och kyrkorna de tillhört. Kyrkans makt var stor under schartauanismen och den som inte gick i kyrkan varje söndag var evigt förtappad. Kyrkbacken var också en social mötesplats där man hälsade på grannar och fick höra senaste nytt.

Bokenäs gamla kyrka, en av landets äldsta och bäst bevarade, är uppförd under 1100-talet eller möjligtvis tidigare och var i bruk till 1901. På Julius tid hade varje gård sin egen kyrkbänk med numrerad dörr. Män och kvinnor satt på varsin sida. De avskalade, böjda trädgrenarna som fortfarande sitter kvar i taket på den manliga, högra sidan var till för att hänga upp männens huvudbonader på. På orgelläktaren finns en bänk som var avsedd till stockstraff för bland andra ”gossar som stimmade i kyrkan”.

Bänk nummer 10 tillhörde gården Kroken där Julius bodde som liten. Om den lille Julius stimmade i kyrkan vet vi inte, men han kunde troligen inte koncentrera sig på prästens predikan någon längre stund där han satt bland alla påpälsade, psalmsjungande människor och brinnande ljus i den oeldade kyrkan.

Däremot kunde han vila blicken på takmålningarna i barock, gjorda av Johan Henrik Dieden 1770, och på votivskeppet, ett svenskt handelsfartyg som gick till Ostindien. Många votivskepp i bohuslänska kustkyrkor är skänkta av sjö­farar- eller redarfamiljer. Familjen som skänkt votivskeppet till Bokenäs gamla kyrka hade också egna bänkrader med vapensköld och initialer som ännu syns i dörrarna.

Sjömanskistan som Julius tog med sig till Australien. Unionsflaggan målade han själv.
Sjömanskistan som Julius tog med sig till Australien. Unionsflaggan målade han själv.

Hos pojken i bänk nummer 10 tändes kanske en dröm om att en dag få gå ombord på ett skepp med svällande segel och segla bort, precis som många andra pojkar i kustbygden gjorde. Paul satte sig en stund i bänken där hans farfars far suttit.

– Vi visste nog att vi härstammade från Sverige på fars sida men hade knappt uppmärksammat det. Våra farföräldrar hade fullt upp med att odla och bruka jorden, de berättade inte mycket.

Pauls gammelfarfar gick till sjöss vid 22 års ålder, två dagar efter att han skrivit in sig i rullorna. Han hade snickrat sig en sjömanskista och fyllt den med vad som behövs under långa månader till havs.

Från den 26 mars till den 25 oktober 1884 var han jungman på skonerten Ellida, som gick i fraktfart på hamnar vid Irländska sjön och franska kusten. Efter vinteruppehållet var han ombord på skonerten Idun som jungman från den 11 maj till den 10 oktober 1885.

Ellida och Idun var systerfartyg, byggda 1876 respektive 1878, på Eckerna varv i Götaälvdalen och beställda av samma partsrederi på Fiskebäckskil, som också förde befälet ombord.

Sedan gjorde Julius ett uppehåll på två vintrar innan han gick till sjöss igen i tre år som sjöman på briggen Gustafva, från den 10 maj 1887 till den 25 februari 1890. Gustafva var byggd på Orust 1878 och hade inte mindre än 39 delägare varav 17 bodde på Skaftö och 7, inklusive huvudredaren, bodde som Julius på Bokenäset.

Hemmahamn för alla tre skeppen var Fiskebäckskil och det var vid den kajen, cirka 12 kilometer från födelsegården i Lilla Skår, som Julius vinkade adjö till de sina varje gång han mönstrat på.

Efter 1890 går det fem år utan att man vet riktigt vad Julius hade för sig. Både nu och tidigare mellan jobben på sjön har han period­vis jobbat som dräng på gårdar där pappa Karl varit anställd. Men det karga Bohuslän var fattigt mellan de stora sillperioderna.

Pappa Karl och mamma Kristina bodde på ett torp under sina sista år. Karl dog 1895 och Kristina sex år tidigare. När både mamma och pappa var borta fanns ingenting som höll Julius kvar. Några ägodelar hade han just inte och syskonen var skingrade. Australien sågs som ett framtidsland. Han tog sin sjömanskista, gick ombord på ett skepp och jobbade sig över dit. 

Blev odlare. Julius vid sina grönsaksodlingar i Hope Valley i Australien.
Blev odlare. Julius vid sina grönsaksodlingar i Hope Valley i Australien.

Sjömanskistan är försedd med starka bärhandtag av rep och tågvirke som Julius gjort i platting och tränsning, traditionellt sjömanshantverk som håller än i dag. På insidan av kistlocket finns en målning, som troligen varit en del av en förvaringsficka för viktiga dokument. Den är bemålad med svenska och norska unionsflaggor, en kunglig krona, något slags vapen med randmönster i blåvitt och blågult och längst ner ett tretungat blått baner som understrykning.

Enligt vad som berättats i Pauls släkt är målningen utförd av Julius med hjälp av en tändsticka. Statsheraldiker Henrik Klackenberg vid Riksarkivet konstaterar:

– Troligen är den gjord på fri hand utan förlaga och syftar inte på något identifierbart, autentiskt vapen.

Kanske ville Julius helt enkelt hedra kungen och den svensknorska unionen samtidigt som han skapade sin egen vapensköld som en havets riddare.

I dag pryder målningen och kistan sin plats där den står hemma hos Paul i Adelaide. Kanske hade Julius invigt föräldrarna i sina funderingar på att emigrera, kanske hade han fått några goda råd på vägen. Det sägs att han var ekonomiskt sinnad, vilket säkert behövdes för att bygga upp en ny tillvaro i Australien.

Han slog sig ner i Hope Valley (Hoppets dal) i utkanten av Adelaide, träffade Emma Jane, som han gifte sig med, och startade en handelsträdgård där han odlade grönsaker och blommor. En av sönerna, Pauls farfar, blev också trädgårdsmästare och likaså Pauls far, en kort tid innan han sadlade om till elektriker.

Plats nummer 188 utanför Bokenäs gamla kyrka har ingen gravsten. Kanske har det aldrig funnits någon, men det är här Pauls farfars farmor Kristina är begravd, eventuellt också farfars farfar Karl. Gravplatsen är registrerad på en karta i kyrkans arkiv. Familjer som inte hade råd med gravsten fick klara sig utan. Kunde ingen anhörig sköta om graven så föll den med tiden i glömska och blev till en ruta i underjorden, osynlig utom i arkiven.

Det var solsken och fågelsång över de gamla gravarna när plats nummer 188 pekades ut för Paul. En lång stund stod han tyst vid förfädernas grav. Sedan bestämde han sig för att uppsöka också Julius och Emmas gravar när han kom hem. De dog i Australien 1948 respektive 1944.

– Nu vill jag följa upp alla spår.

Han vill också resa en sten på den anonyma graven vid den bohuslänska medeltidskyrkan. Kyrkogården har kulturminnesstatus och gravplatserna får inte röras utan vidare. Men Paul vill försöka få tillstånd att resa en sten för  sina förfäder, nu när han äntligen hittat dem.

Karl och Kristina kunde bara önska sin son lycka till när de hörde om den äventyrliga resa han planerade. En resa som ledde till en släktgren på andra sidan jordklotet. Efter mer än hundra år har deras gravplats med nummer 188 blivit mer än ett anonymt nummer i kyrkoarkivet, när ett barnbarns barnbarn kom och såg den med egna ögon.

I Bokenäs kyrka fann Paul Carlsson en karta som visade hans förfäders gravar.
I Bokenäs kyrka fann Paul Carlsson en karta som visade hans förfäders gravar.

Källorna som Paul följde

Sjömansmuseet i Uddevalla. Här finns 33 hyllmeter med arkiverade mönstringshandlingar och sjömansrullor. Där stod att Julius Patrik Karlsson, född den 31 juli 1862, skrivit in sig i rullorna som sjöman nummer 3 890 den 24 mars 1884.
Riksarkivet. Där visade han bilden på sjömanskistan för statsheraldiker Henrik Klackenberg. Han gav svaret att målningen inte hade någon förlaga från ett autentiskt vapen.
Bokenäs gamla kyrka. I arkivet finner han gravplats 188 på en karta och går att finna den på kyrkogården. Där finns ingen gravsten men där har Pauls farfars farmor Kristina och farfars farfar Karl begravts.

 Julius och Emma Jane på äldre dar. Bilden togs 1942 och Emma dog två år senare och Julius 1948.
Julius och Emma Jane på äldre dar. Bilden togs 1942 och Emma dog två år senare och Julius 1948.

De for till Australien

I slutet av 1800-talet och bit in på 1900-talet utvandrade runt 25 000 svenskar till Australien.

Det är inte många om man jämför med de 1,2 miljoner som emigrerade till Amerika mellan 1850 och 1930. I mitten av 1800-talet försvann många till Australien,  lockade av att man funnit guld i Victoria och New South Wales.

Mellan åren 1882 och 1920 finns det uppgifter om att 2 194 svenskar rymde från sina fartyg för att söka sig en ny framtid i det främmande landet. De svenska Australienfararna blev oftast jordbrukare, hantverkare, fåraherdar och guldgrävare och de spred sig över hela Australien.